”Att maskulina normer i utrikespolitik och internationellt samarbete måste bekämpas är uppenbart”, skriver Jaime Gomez (Fi) och beklagar att utrikesminister Ann Linde inte tar itu med frågor som står i konflikt med en feministisk utrikespolitik.
Det var inte många överraskningar när Ann Linde, Sveriges utrikesminister, presenterade den senaste utrikesdeklarationen inför riksdagen. Där underströk Linde hur regeringen genomför en feministisk utrikespolitik. Men på flera punkter kan ett sådant påstående ifrågasättas.
Det gäller till exempel påståendet att ”Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bygger på sammanhållning i EU och ökat samarbete på bred front [..] och genom partnerskapet med Nato”. Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik borde istället bygga på nedrustning, stop av vapenexport och uppmuntra till en politik som säkerställer mänsklig säkerhet i stället för den patriarkala tanke om territoriell säkerhet som måste garanteras med militärt våld.
Regeringen insisterar också på ett närmande till Nato. Vi kommer ihåg hur det nyligen fanns två linjer inom regeringen. På ena sidan en linje som förespråkade militär avspänning och diplomati och på den andra sida militarism, upprustning och samarbete med Nato.
Nu verkar det som om den dikotomin försvinner med Ann Linde och att regeringen satsar på en militarisering av utrikespolitiken. Detta kallar ministern för en feministisk utrikespolitik.
En nyhet i deklarationen var tillsättandet av en ambassadör som ges uppdraget att samordna utrikesdepartementets arbete mot organiserad brottslighet. Det liknar förslag i den inrikespolitiska debatten – som försöker attackera symtomen men inte orsakerna – om mer polis och skärpta fängelsestraff för att bekämpa brott. Ordning och reda verkar vara mottot.
Vi undrar om det i ambassadörens arbetsuppgifter ingår att utforma en plan för bekämpning av skatteflykt, en av de mest organiserade formerna av brottslighet?
Dessutom ger utrikesministern ett särskilt uppdrag till ambassader på västra Balkan, i Sydkaukasien och i Latinamerika att bevaka och prioritera frågan. På detta horribla sätt pekar utrikesministern på och misstänkliggör länderna i det globala syd som främjare av brott och länderna i det globala nord som offer som slipper undan att ta sitt ansvar i ett globalt rättviseperspektiv. Det är inte speciellt feministiskt.
Utrikesministern berättade också hur regeringen bidrar genom det så kallade Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning till en kommande konferens om översyn av icke-spridningsfördraget NPT. Med detta försöker hon dölja verkligheten att regeringen inte har någon politisk vilja att underteckna avtalet som förbjuder kärnvapen, eftersom det skulle gå emot USA:s intresse.
Ann Linde pratade också om att ”krig är en katastrof för människor och samhällen. Ofta drabbas barnen värst”. Det håller vi med om. Det vi inte förstår är varför regeringen samtidigt insisterar på att exportera vapen till krigsdrabbade områden, till exempel till Jemen. Det är svårt att hitta ett bättre exempel på hyckleri från en regering som kallar sig feministisk.
Feministisk initiativ beklagar att utrikesministern inte tar itu med frågorna som står i konflikt med en feministisk utrikespolitik, vilken har som sin utgångspunkt en djupgående förståelse av patriarkala maktstrukturer. Att maskulina normer i utrikespolitik och internationellt samarbete måste bekämpas är uppenbart.
Vi ser att utvecklingen i världen går åt fel håll genom upprustning och att konflikter tenderar att lösas med militära medel istället för militär nedrustning, kärnvapenförbud, stoppad vapenexport, förebyggande åtgärder för fred och mänsklig säkerhet där ett hållbart klimat- och miljöperspektiv spelar en central roll. Där tydliga handlingar för att främja global rättvisa, och där Sverige tar sitt ansvar, borde betonas i deklarationen.
Låt oss fortsätta utveckla en antirasistisk, dekolonial feminism med global solidaritet. Världen behöver det!
