”Den socialdemokratiska försvarsministern tillfredsställer i praktiken de borgerliga partiernas krav på Nato-medlemskap, men på ett smartare sätt, så inte den interna partiopinionen protesterar.” Gudrun Schyman ser tydligt mönster i den försvarspolitiska utvecklingen med Peter Hultqvist vid rodret.
Kommer ni ihåg sången ”Vad har du i fickan Jan…”?
Den fortsätter:
Är det en jätte banan
Är det en rullad affisch
Eller kanske pain riche
Eller Tarzans lian
Vad har du i fickan Jan
Är det en kraftig tulpan
Eller har du varit ute
Och fångat en levande svan
En fräck text om tango, framförd av Gösta Ekman och Lena Nyman i en Hasse och Tage-revy. Jag kom att tänka på den här sången när jag läste att försvarsminister Peter Hultqvist bjudit in USA:s flygminister Barbara Barett för att prata om att Sverige vill att USA ska delta i de flygövningar som regelbundet genomförs med grannländerna på Nordkalotten. Minister Barett var på ett tre timmar långt blixtbesök och förklarade att hon sätter stort värde på att USA ska delta i övningarna.
– Sverige är mycket viktigt för oss i USA och jag är mycket förtjust över att vara här, sa hon till DN.
Sedan flera år tillbaka genomför flygvapnen i Sverige, Norge och Finland regelbundet så kallad cross-border-training i luftrummet över Nordkalotten. Planen startar och landar på sina hemmabaser men övar tillsammans i luftrummet. Nu vill alltså försvarsminister Peter Hultqvist att också USA ska vara med.
Det är det här som får mig att tänka på sången ”Vad har du i fickan Jan…”. Det är ju uppenbart att det här inte bara är artighetsövningar. Hultqvist själv säger till DN att han på mötet ”…underströk vikten av att man från amerikansk sida finns representerad här i området och att vi i olika sammanhang övar tillsammans på flyg-, marin- och armésidan. Det är viktigt att vi fortsätter den utvecklingen eftersom det bidrar till den säkerhetspolitiska stabiliteten i vår del av Europa”.
De här intensifierade försvarsövningarna måste ses i ljuset av den successiva förändring av säkerhetspolitiken som skett under Hultqvists ledning, med stort stöd i riksdagen.
Sveriges officiella säkerhetspolitiska linje är att landet är alliansfritt. EU:s solidaritetsklausuler (ett angrepp på ett medlemsland ska ses som ett angrepp på samtliga medlemsländer) naggar detta i kanten men försvaras med att reglerna inte är bindande utan frivilliga.
I flera formella samarbetsavtal har Sverige närmat sig Nato, framför allt genom att ingå i Nato:s Partnerskap för fred och genom att delta i en rad FN-sanktionerade, Nato-ledda insatser, bland annat i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen. År 2016 beslutade riksdagen om ett värdlandsavtal med Nato. Avtalet medger stationering av Natotrupper på svensk mark inte bara under övningar i fredstid utan även under kriser och krig.
Som en följd av den förändrade hållningen håller också ordvalen i den säkerhetspolitiska debatten på att ändras. Jag har hört debatter i riksdagen där man talar om den militära alliansfriheten som en ”allianslöshet”. Som om det är något som fattas oss, som gör oss försvarslösa.
Det är inte svårt att se ett mönster i den här utvecklingen. Den nedrustningspolitik som en gång i tiden utmärkte socialdemokraterna (tänk bland andra Inga Thorsson, Maj-Britt Theorin) är helt bortsopad. Sverige deltar numera aktivt i den pågående militariseringen av den globala säkerhetspolitiken. Den socialdemokratiska försvarsministern tillfredsställer i praktiken de borgerliga partiernas krav på Nato-medlemskap, men på ett smartare sätt, så inte den interna partiopinionen protesterar. Samarbetet kring försvarsmateriel stärks, Sverige köper amerikanskt (luftvärnsrobotar) även om det är dyrare, Sverige skriver inte under resolutionen mot kärnvapen med hänvisning till att det kan störa samarbetsrelationer, och så vidare, och så vidare.
Så:
– Vad har du i fickan Peter? Är det en beställning på nya raketer? Eller kanske ett Nato- medlemskap, serverat på ett silverfat?
