”Mellan oss och dem står ett samhälle och en socialtjänst”, skriver Jenny Westerstrand, ordförande för Roks, med anledning av nya SVT-serien En våldsam kärlek.
Ikväll sänder SVT den första delen av fem om mäns våld mot kvinnor. Programmen visar en bild av våldet som våra kvinnojourer har mött i mer än 40 år, men som blir allt mindre synligt för samhället.
Trots att vi vet att mäns våld mot kvinnor är utbrett och att män som mördar sin partner är mindre brottsbelastade än genomsnittet i betydelsen kända sedan tidigare av polisen, trots detta håller bilden av den våldsutsatta kvinnan som en kvinna i marginalen på att cementeras. Hon som ges samhällets stöd är en av allt färre kvinnor, som ska uppvisa en allt tyngre social problematik, för att anses utsatt nog för att få stöd.
Mycket riktigt är det vid landets socialtjänster besluten fattas om huruvida en kvinna och hennes barn ska ges plats på en kvinnojour. Som om våld är en fråga just för den socialt utsatta och belastade.
Just nu ligger två utredningar om samhällets stöd till våldsutsatta kvinnor och barn ute för remiss, SOU 2020:47 Hållbar socialtjänst och Ds 2020:16 Stärkt barnrättsskydd för barn i skyddade boenden. Den förra utredningen tar ett nödvändigt och förtjänstfullt grepp om situationen för våldsutsatta kvinnor och socialtjänstens roll medan den senare för tankarna till Jordanien och de fängelser som där upprättats för kvinnor på flykt undan våld.
Liknelsen är en överdrift men med utredningens terminologi om ”den placerade föräldern”, vars barn inte står under hennes bestämmande utan under socialnämndens och underkastas tvångsvårdsliknande ”placeringsbeslut”, går det inte att värja sig mot associationen.
I kommande teveprogram träder en annan bild fram, så värd att kontempleras. Bilden av hur våldet ofta ser ut. Våldet i det vanliga hemmet och i de bättre bemedlade människornas hem. Våldet som är grovt och livsfarligt, samtidigt som kvinnorna är involverade i att dölja det.
För många av de kvinnor som lever med en högt uppsatt man, eller i ett samhälle där alla vet vem hon och han är, är det otänkbart att gå via socialen för att få hjälp att lämna en våldsam man. Det handlar både om rädsla för att han ska aktivera sina nätverk mot henne och barnen om hon röjer honom som våldsam, men också egen skuld och skam för att ”vara en sån”, en av dem som blivit slagen. Detta är en skam hon delar med nästan alla våldsutsatta kvinnor.
Att då, som etablerad och utan sociala problem, gå till socialtjänsten och lägga sitt liv på bordet för bedömning känns för många kvinnor otänkbart. Här kommer också rädslan att samhället ska ta deras barn in. Mycket riktigt är den grupp våldsutsatta kvinnor vi möter i SVT:s programserie en grupp vi allt mer sällan får ta emot i våra jourboenden. Mellan oss och dem står ett samhälle och en socialtjänst.
Genom ett antal reformer på våldsområdet har Sveriges regeringar genom decennier systematiskt detroniserat kvinnojourerna som auktoriteter på frågan mäns våld mot kvinnor. I jourernas ställe har man placerat socialtjänsten och den myndighet som vakar över dem, Socialstyrelsen. Från Socialstyrelsen har genom åren flutit rapporter som metodiskt förflyttat arbetet mot mäns våld mot kvinnor bakåt.
Från den bild som fanns på 90-talet grundad i jourernas kunskaper och vardag – våldet finns överallt, i alla samhällsklasser och i landets alla hörn, och i alla åldrar – till där vi står i dag med bilden av den våldsutsatta som del i en ”särskilt sårbar grupp”. Det är ett nålsöga för den våldsutsatta att ta sig igenom och hitta – och anses värdig – stödet.
Och hur ser stödet ut? Numera har mäns våld mot kvinnor blivit en del av välfärdssektorn där privata så kallade ”skyddade boenden” växer upp och slukar allt större del av socialtjänsternas budget. Vi har kommuner där den ideella kvinnojourens boende stått tomt samtidigt som kommunen har köpt ”placeringar” för flera miljoner kronor samma år. På fråga om vilka som ”tillhandahållit tjänsten” sekretessbelägger kommunen saken.
I utredningen Ds 2020:16 och den tillhörande SOU 2017:112 föreslås att de som driver ”skyddat boende” ska tillståndsbeläggas som ett sätt att hantera den flora av uppväxande företag med våldsoffer som affärsidé. Roks driver som en självklarhet att medlemskap hos oss, vi som är en ideell kraft och som har utvecklat hela det stödfält som nu är ute till söndring och försäljning, ska ge ett sådant tillstånd.
Vi ser samtidigt med oro på hur tillståndskraven formas efter ett femtiotal ”kvalitetsindikatorer” av typen krav på kvadratmeterytor, lås på dörrar och nattvakande personal. Som om våldsutsatta kvinnor behöver vårdas på ett vårdhem!
Till vår glädje har SOU 2020:47 Hållbar socialtjänst plockat upp och för tillbaka några av de grundbultar som kvinnojoursrörelsen och stödet till våldsutsatta kvinnor har byggts på:
Det är kvinnan själv som ska välja om och när hon kommer till jouren. Tröskeln ska vara låg och hennes eget beslut vägledande.
Det ska finnas möjlighet att vara anonym i vissa fall. För kvinnor kan rätten att slippa uppge sin identitet vara vital för att de ska våga söka hjälp.
Mäns våld mot kvinnor måste benämnas just så. En lagstiftning om dessa frågor kan inte vara könsneutral, det döljer de problem som ska lösas.
Även om vår starka oro för att kommuner fortsatt kan komma att brista i sitt stöd till jourerna ser vi dessa förslag som steg på vägen för att föra tillbaka agensen till kvinnorna och ge dem redskapen att förändra sina liv.
Förslag som ges i SOU 2017:112 Ett fönster av möjligheter och den tillhörande Ds 2020:16 är istället hisnande. Fram träder en otäck institutionalisering av kvinnor och deras barn, för att de är våldsutsatta.
Ett centralt förslag innebär att socialnämnden ska ta över bestämmandet över kvinnans barn – ”den placerade föräldern” – angående var barnen ska bo. Ska de ”placeras” med henne eller ska de ges en annan ”omedelbar placering”? Beslutet att barnet ska bo med mamman är långt ifrån självklart – ”får inte fattas på subjektiva grunder” – och ska omprövas med korta intervaller.
Roks menar att detta är ett brott mot kvinnans rätt till familjeliv och privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Samhället tar beslutanderätten från henne över hennes barn, för att hon söker hjälp och skydd med sitt barn på en kvinnojour. Det hon gör är att skydda sig och barnet mot tortyr och omänsklig behandling, något artikel 3 i samma konvention säger att ingen ska behöva utstå. Det är hemskt att kvinnor som rättighetsbärare väger så lätt i samhällets ögon.
Vidare kan man fråga sig hur barn ska kunna återhämta sig på jouren när socialnämndens beslut att barnet inte ska bo kvar där med mamma ska omprövas med korta intervall. De berövas ett tillfälle för vila och återhämtning i skuggan av den nämnd som har beslutanderätten över dem. Ytterligare en uppenbar invändning är det resursslöseri som det innebär att använda socialtjänstens krafter till att omhänderta vuxna kvinnors barn, för att de flytt en våldsam man.
Värt att notera är också att dessa förslag genomgående formulerats på ett könsneutralt språk. Detta bryter mot all vetenskap och beprövad erfarenhet på fältet och därtill mot Istanbulkonventionens krav på en könsanalys av våldet.
Hur kunde Sverige trampa så här snett i arbetet mot mäns våld mot kvinnor? Hur kunde kvinnors röster i den rörelse som har byggt stödet och skyddet mot mäns våld tystas så effektivt och ersättas med den farliga blandning av förmynderi, byråkrati, penningintressen och könsneutralitet som vi ser i dagens system och som två utredningar nu vill skruva åt ytterligare?
Roks kräver att den våldsutsatta kvinnan – de våldsutsatta kvinnorna – ses som de människor med agens, styrkor och beslutsförmåga de är och att de ges det stöd de har rätt till: Ett stöd som ser dem, i alla deras olikheter, och som bekräftar dem i deras likheter – att leva som kvinna i ett våldsamt land.
I det landet har öar av skydd, stöd och systerskap byggts av kvinnor och tjejer genom decennierna. Se därför kvinnorna och släpp dem fria! Bevara de ideella kvinno- och tjejjourerna. Vi räddar liv!
