”Kvinnor som berättar är för tjafsiga, och kvinnor som inte berättar är problemet. Män som inte pekas ut är hjältar, och män som pekas ut är ändock oskyldiga.” Bilan Osman om att vara mamma på internationella kvinnodagen #8mars och om lärdomar av #metoo.
I söndags spenderade jag min första internationella kvinnodag som en mamma. En dag som varje år påminner mig om hur manshat är en ren självbevarelsedrift. För två sådana här högtidsdagar sedan, vittnade oräkneligt många kvinnor om sexuella övergrepp, trakasserier och diskriminering under hashtagen #metoo.
Lite över två år har gått sedan dess. Och lärdomen yngre medsystrar lär få med sig av allt detta, är att det inte spelar någon roll. Kvinnor som berättar är för tjafsiga, och kvinnor som inte berättar är problemet. Män som inte pekas ut är hjältar, och män som pekas ut är ändock oskyldiga.
En av dem som i samband med #metoo pekades ut, bemötte anklagelserna häromdagen på sociala medier. Kontentan av det han sa var på inget sätt nytt. Anklagelserna måste enligt hans logik av outgrundliga skäl ara en konspiration. Flertalet kvinnor oberoende av varandra måste ha (under något slags möte?) bestämt att han är en måltavla för deras feminazistiska ilska.
I kommentarsfältet skrev någon att personen i fråga ”aldrig skulle göra så”. På något sätt satte det också fingret på vad kvinnokampen handlar om. Den handlar inte om att ge blommor till kvinnor. Men att ge detsamma till män. De som är närmare ett firande genom att på gruppnivå tjäna på patriarkatet. Men framförallt handlar det om att montera ner nidbilden av våldtäktsmän som mörkermän i buskar.
Vi är skyldiga att visa våra medsystrar hur våldtäktsmän kommer i alla former. Kanske är det också det som är att vara en mamma-feminist. En som backar sina medsystrar oavsett vad en förövare tycker eller hur förövaren ser ut. Även om denna i framtiden hade sett ut som min son.
