För något år sedan råkade jag vara ouppmärksam vid korsandet av ett torg där det ofta står vänliga människor som vill prata om viktiga saker att agera mot. Det behövs rent vatten i världen, flyktingar fryser och djur ska räddas. Jag bor i en storstad och orkar bara inte stanna och prata med dessa vänliga människor varje gång de vill det. Eller egentligen stannar jag nog aldrig. Men så var jag då ouppmärksam och blev därmed genskjuten av en ung trevlig person.

”Kan du bara svara på vilka högtider som firas på fotona?” Jag hade väl inte särskilt bråttom så ”Okej då, jag gör det… här är det kristen konfirmation, på nästa bild påsk, holi i Indien, på denna bild antagligen omskärelserit av pojkar…”

Den vänliga personen kom av sig lite när jag förstörde wow-effekten. För tanken var nog att välgöraren skulle informera mig om vad som egentligen pågick på den till synes glada omskärelsebilden, och sedan könsstympningsbilden, för att kunna påtala det absurda: Inte nog med att detta görs, de firar det till och med! För att sedan kunna håva in bidrag i kampen mot kvinnlig könsstympning.

Inte enbart offer

Välgöraren kom från en organisation jag inte känner till och jag frågade därför vilka de samarbetar med i de länder de verkar. Självklart kunde han inte svara på det då han bara skulle väcka engagemang och samla in pengar. Och jag betedde mig inte okej, han ville bara väl, jag vet det, men jag ”tappade det” inför den här vänliga unga vita killen.

Jag höjde rösten och frågade hur de då ens vet att just deras organisation behövs? Kanske råkar de ta fokus från kamper på plats?! Och han fick höra att den här inställningen inte duger, att man inte bara kan åka till andra länder och tro att man räddar människor där utan att ens ta reda på vad som görs och alliera sig med dem som redan kämpar! Som om inget görs, som om det inte gills, som om ni redan kan allt och tror att det räcker för att rädda världen!

Engagemang är viktigt. Så jag skäms såklart när jag tänker tillbaka. Den som bryr sig om våld mot kvinnor kan ju bli galen av allt ointresse. Men var går gränsen mellan att bry sig och ta sitt ansvar eller att leka räddare? Och vad händer när vi leker räddare? Jag har inte alla svaren på detta men på ett seminarium nyligen kom jag att tänka på den här händelsen på torget.

End FGM European network anordnade mötet med syfte att få fler journalister att känna sig trygga att rapportera om kvinnlig könsstympning på ett effektivt och nyanserat sätt. Vi fick lära oss hur rapportering så ofta sammanlänkar sexism och rasism och porträtterar ”de andra kvinnorna” som enbart offer för deras egna män.

Just kvinnlig könsstympning görs till något sensationellt som skapar grogrund för rasistisk retorik om de brutala andra. Vi fick lära oss hur kvinnlig könsstympning nästan alltid sammankopplas med just svarta i Afrika och med muslimer – särskilt i bildval – trots att det sker även i norra Afrika och Asien och inom andra religioner. Vi blev även uppmärksammade på hur dramatiska ord i rapportering, såsom ”barbari”, skapar den avsky som behövs för att få läsare.

Unkna fällor

Och avsky mot detta våld vill vi ju ha. Men det finns ju redan. Förutom de som praktiserar könsstympning är väl alla andra eniga om avskyn. En avsky jag exempelvis mött i klassrum med utrop såsom: ”Men hur kan man göra så här mot sitt barn?!” och ”Vilka vidriga människor gör detta?!” Samtidigt sitter några andra i klassrummet och hukar. Tänk om de tror att detta gäller mig? Pratar de om mina föräldrar nu?

För stereotypisering fungerar så att alla enskilda personer i den stigmatiserade gruppen hela tiden får representera hela sin grupp, eller den grupp andra anser att en tillhör. Och när en grupp blir omtalad som barbarer eller vidriga hjälper inte det den enskilda personen att kunna bli sedd som en fullvärdig samhällsmedborgare. Det hjälper en inte att få ett kvalificerat arbete eller bli sedd som en vettig förälder. När du på detta sätt buntas ihop med ”vidriga människor” blir rapporteringen och talet en del i den dagliga rasism du möter.

Samtidigt behöver vi gång på gång påtala att 200 miljoner med flick- och kvinnokroppar från cirka 30 olika länder lever med könsstympning. Varje dag skärs det och karvas i nya kroppar. Vi måste kunna informera och organisera oss mot detta utan att fastna i unkna fällor. Och vi får aldrig glömma att informera om kamp och framgångar – inte bara förtryck. Kvinnor som lever i sammanhang av könsstympning har tillsammans med allierade organiserat sig under lång tid. Sakta ger det resultat. Men alldeles för sakta.