Regeringen ger äntligen gehör för de röster som under decennier påtalat behovet av någon form av stöd för adopterade som letar efter sitt ursprung. Både från adopterade och adoptionsorganisationshåll har behov av postadoptionstjänster påtalats. Adoptionscentrum har exempelvis uttryckt önskemål om höjt statsbidrag för att kunna utöka sin egen röttersöksverksamhet, något som i så fall endast kommit deras medlemmar till gagn.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFOF) får 2,5 miljoner kronor för detta ändamål och nu har de preciserat hur stödet ska se ut. Pengarna kommer att användas till att rekrytera två utredare och stödet kommer att bestå av hjälp med framtagning och översättning av dokument, förmedling av kontaktuppgifter och individuellt stöd via mejl, Skype eller telefon. Detta är naturligtvis glädjande signalpolitik men det finns ganska mycket smolk i denna glädjebägare.

MFOF präglas just nu av genomgripande förändringar i form av chefsbyte och omlokalisering. Den kunniga och rutinerade generaldirektören Kristina Svartz kommer inom kort att lämna sin tjänst och under förra året flyttade myndigheten från Stockholm till Skellefteå. Farhågor finns gällande vilka konsekvenser dessa förändringar kan få ifråga om rekrytering av ny personal, bibehållen kunskap, erfarenhet och kompetens.

Det största smolket i bägaren är dock att det efterlängtade stödet kommer i fel form då ovanstående tjänster inte är de som adopterade är i mest akut behov av. Det som kostar pengar är inte översättning av adoptionshandlingar eller framtagning av kontaktuppgifter. Det som kostar pengar är resor, tolkar (det kan finnas goda skäl att inte använda sig av de lokala adoptionsförmedlarnas tolkar), boende, inkomstbortfall – ja, sådant som adoptanter lägger pengar på och får hjälp med via adoptionsbidraget.

Adoptivföräldrar som adopterar internationellt via någon av de tre auktoriserade adoptionsorganisationerna får ett adoptionsbidrag på 75 000 kronor när adoptionen är juridiskt avslutad. Adoptionsbidraget inrättades med argumentet att adoption inte ska vara en klassfråga.

Adoptionsorganisationer framhåller ständigt att man förstår vikten av ursprung och i dessa dagar då folk släktforskar och dna-testar borde förståelsen för att vilja hitta den som faktiskt fött en vara större än någonsin. Det borde inte vara omöjligt att inrätta ett ekonomiskt bidrag för vuxna adopterade som vill resa tillbaka och genomföra ett röttersök – det borde stå klart för alla att ett sådant bäst görs på plats och inte på en svensk myndighet i Skellefteå.



Det vore faktiskt inte orimligt att lägga i vart fall hälften av den pott som i dag går till adoptivföräldrar på ett bidrag till röttersök för de adopterade som önskar resa tillbaka och göra efterforskningar på plats. Om man är rädd för att det ska bli orättvist då alla röttersök inte kostar lika mycket kan man ju låta det vara ett schablonbelopp precis som adoptionsbidraget är.

Den nu avknoppade adoptionsorganisationen Familjeföreningen för internationella adoptioner erbjuder ett stipendium för adopterade som vill göra återresa och röttersök – det visar ju att det finns en förståelse för ett sådant behov och ett sådant borde ligga på staten, inte föreningar.



Som sagt är det mycket glädjande att regeringen tar ett initiativ som omfattar alla adopterade och att resurserna inte läggs direkt på adoptionsorganisationerna men det är fortfarande en lång väg kvar innan vi kan säga att vi har ett värdigt postadoptionsstöd här i Sverige, ett av världens mesta adoptivland sett per capita.