Det var i en intervju med Radio free Europe (RFE/RL) förra veckan som den prisade författaren Svetlana Aleksijevitj konstaterade att statsmakten förklarat krig mot landets folk och fördömde polisvåldet mot demonstranter runt om i Belarus. För att förhindra blodspillan uppmanar hon Aleksandr Lukasjenko att avgå:

– Avgå innan det är för sent, innan du har kastat folket i en fruktansvärd avgrund, inbördeskrigets avgrund. Ingen vill ha blod. Bara du vill ha makt. Och det är din makthunger som kräver blod.

Aleksijevitj säger till RFE/RL att hon chockats av våldet och de grymheter som belarusisk polis begått mot fredliga demonstranter i såväl Minsk som andra städer. Vidare konstaterar hon att folk är ”helt säkra” på att Lukasjenko förlorat valet till sin huvudrival Svyatlana Tsikhanouskaya som tvingats i exil.

Sedan dess har protesterna fortsatt, och trotsat det statliga våldet med fredliga metoder. Svetlana Aleksijevitj hyllar nyblivna politikern Tsikhanouskaya som ”en symbol för törsten på förändringar, törsten på nytt liv, törsten på ärlighet”. Tills nyligen var Tsikhanouskaya ”hemmamamma”. Nu säger hon sig vara beredd att leda landet till dess att nyval kan hållas.

– De som älskar Lukasjenko syns inte till, ingen ser de som stöder honom såsom de gjort förut. Och hur kan någon lita på den mannen efter att ha sett vad som sker på våra gator? säger Svetlana Aleksijevitj.

Oron för de som gripits är stor efter rapporter om övergrepp och dödsfall. I flera delar av Minsk har stora grupper av kvinnor format mänskliga kedjor av solidaritet för att stoppa våldet. Samtidigt samlades hundratals med blommor och bilder i sökandet efter försvunna familjemedlemmar, bland dem Valentina Chailytko vars make och son greps under söndagens protester, och vad som hänt dem får hon ingen information om.

– Belarusierna har sett den här regeringens skurkaktiga ansikte. Jag grälade med min make och röstade på Lukasjenko. Och det här är vad jag fick för det. Jag kan inte hitta mina familjemedlemmar i fängelserna, säger hon till Euronews och undrar:

– Hur kan du behandla ditt eget folk på det sättet? De verkliga vinnarna beter sig inte så.

Journalister som är på plats för att rapportera om protesterna tillhör de utsatta. Belarusian association of journalists (BAJ) dokumenterar utvecklingen på sin hemsida, och uppger att minst 15 journalister skadats, fängslats eller försvunnit de senaste dagarna: Tatiana Belashova, Elena Shcherbinskaya, Vitaly Dubik, Dmitry Solovyov, Vladimir Lunev, Evgeny Nikolayevich, Jan Roman, Ilya Pitalev, Yegor Martinovich, Maxim Shved, Tatiana Kapitonova, Konstantin Prydybaylo, Marina Molchanova och Yevgeny Glagolev-Vaskovich.

Redan före valet, från maj till juli greps fler än 40 journalister och både lokala och internationella medier hindrades från att bevaka oppositionens valkampanjer. Journalistförbundet, Reportrar utan gränser, Medieinstitutet Fojo, Tidningsutgivarna och Föreningen för grävande journalister refererar till dessa uppgifter i ett gemensamt upprop och kräver att Sveriges regering agerar.

På onsdag kommer EU-ländernas ledare att hålla ett extrainsatt möte om läget i Belarus. EU:s utrikesministrar har enats om att förbereda sanktioner, enligt Ann Linde (S) som också gjort ett uttalande gällande protesterna:

”Jag är djupt imponerad av det modiga civilsamhället.”

Samtidigt visar en granskning av Global bar magazine att cirka 35 procent av pågående svenskt bistånd till Belarus går till statliga aktörer, samarbeten med statliga aktörer, eller till aktörer där staten har ett stort inflytande över verksamheten.

Martin Uggla är ordförande i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, som tidigare kritiserat det svenska biståndet till Belarus för att det stärker staten. Det gäller även bistånd via FN-organ då de enligt Uggla inte vågar irritera regimen och därför inte involverar genuint oberoende organisationer eller experter som vågar kritisera missförhållanden.

– Att arbeta för att minska våldet mot kvinnor är definitivt ett angeläget ämne, men jag är tveksam till om man kan göra det i samarbete med en regim som inte står för jämställdhet. På samma sätt släpps inte miljöorganisationer som är kritiska mot regimens hantering av miljön in i några projekt. Så i bästa fall åstadkommer man en verksamhet som inte är så effektiv som den skulle kunna vara, eftersom verklig effektivitet förutsätter en demokratisk förändring.

– Just därför bör man prioritera insatser som främjar demokrati och mänskliga rättigheter. I flera fall har vi också sett hur misstänkta människorättsbrottslingar haft aktiva roller i Sida-projekten, vilket det alltid borde råda nolltolerans mot, säger Martin Uggla till Global bar magazine.