”I samband med terrorattentatet i Wien uppmanades judar att inte lämna sina hem. Det finns ingen hashtag i världen som kan rädda människor från den rädslan, eller det arv flykt innebär för världens judar”, skriver Bilan Osman.
I natt rapporterades det om att flera blivit skadade efter en attack vid en synagoga i Wien, Österrike. Attacken utreds som ett terrorattentat och tros ha genomförts av flera attentatsmän. Flertalet personer ska enligt uppgifter ha blivit skjutna och fått livshotande skador. Enligt österrikiska nyhetsbyrån APA är en gärningsman död och en annan på flykt.
I skrivande stund vet en inte mycket om attentatet. Det en däremot vet är att samtiden redan börjat svinga med sitt slagträ. På sociala medier skriver någon att detta troligtvis är muslimernas fel, en annan gör en billig poäng om Löfvéns eventuella tystnad, en tredje om att detta är ”bidragsmigranter på hata judar och kristna turné”.
Jag har länge funderat på när antisemitism blev politiskt slagträ, det vill säga framför en fråga om människors grundläggande trygghet. För de av oss som önskar reella politiska förändringar för minoriteter; blir denna diskussion stundtals utmattande.
Samtidigt som antisemitism används som ett politiskt slagträ är säkerhetsläget i svenska synagogor ohållbart: medlemmar tvingas försörja sin egen säkerhet. Vakter möter förintelseöverlevare vid högtidsstunder. Skolbarn börjar dagen med en säkerhetsapparat, och det judiska existerar i skuggan av andras misslyckanden.
Jag har fått lära mig att muslimer är antisemiter, att de från Mellanöstern är vårt antisemitismproblem. Så är det, om en betraktar antisemitism genom en populistisk lins. Det finns gott om muslimer som är antisemiter, det finns också gott om länder där antisemitismen, till skillnad från i Sverige, fått ett fotfäste.
I en rimlig värld hade vi kunnat ha en nyanserad diskussion om detta. Istället har vi en tuppfäktning, en där alla tävlar om allt och ingenting. Jag funderar ofta på vad denna typ av plakatpolitik de facto spelar för roll i praktiken. Vad den gör för alla skolbarn som möter metalldörrar och vakter i Stockholm.
På Twitter skriver Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch:
”Allt tyder på ännu ett terrordåd som denna gång drabbar Wien. En attack mot våra judiska vänner i Österrike är en attack på oss alla. Det vilar ett stort ansvar på oss politiker att i handling visa att vi inte ämnar acceptera detta som normalläge. Vi står med Österrike. #Vienna”
Det är tämligen enkelt att kalla människor för sina vänner. Det är lika enkelt att kalla det för en attack mot oss alla. Det är det nya, att skriva hashtags samtidigt som en slipper ta ansvaret för konsekvenserna.
Plakatpolitiken förhindrar ett samtal om antisemitism i Sverige. Ett viktigt sådant, om vilka reella konsekvenser det får för judar. I samband med terrorattentatet i Wien uppmanades judar att inte lämna sina hem. Det finns ingen hashtag i världen som kan rädda människor från den rädslan, eller det arv flykt innebär för världens judar. Inte heller finns det något snärtigt inlägg på sociala medier som kan rädda min son från att utsättas för ett antisemitiskt hatbrott.
I skrivande stund vet vi inte vad attacken kommer att innebära för eftervärlden. Vi vet däremot att attacken kommer att innebära en befogad rädsla som infinner sig hos varje judisk person på Wiens gator. Vi vet också att det vilar ett ansvar hos var och en av oss.
Ett som inte förminskar antisemitismen till en debatt.
