”De allra flesta får den vård de har rätt till, och det bemötande som är rätt. De får den vård och det bemötande som är värdigt ett välfärdssamhälle. Men tills det gäller för alla kan vi aldrig vara nöjda”, skriver Janine Alm Ericson (MP).
Sjukvården ska finnas där när du behöver den som mest. På dina villkor och till för dig. Det enda du ska behöva fokusera på är dig själv och din hälsa. På att bli frisk. Det kan låta som en självklarhet, men för allt för många är det lång ifrån hur verkligheten ser ut. Och de som drabbas hårdast när vården sviker, inte räcker till och gör fel prioritering är kvinnorna – både som patienter och som anställda – men även transpersoner.
I veckan har vi kunnat läsa om ytterligare en kvinna som skickats hem från förlossningen och förpassats till att föda på en parkeringsplats i minusgrader. Det gör mig inget annat än förbannad. Precis lika arg blir jag av att läsa om de vars förlossningsskador i många år nonchalerats och ignorerats av vården. Om hur de har förpassats till att lida i tysthet.
Tyvärr känner vi igen flera av berättelserna om förlossningsvården allt för väl, men det gör ju inte saken bättre. Snarare tvärtom.
Jag vet att vi kan bättre än så här. Att de som jobbar inom förlossningsvården vill så mycket mer, och att många av våra regioner runt om i landet varje dag sliter med frågan om hur vi tillsammans kan skapa bättre förutsättningar för en trygg, säker och jämlik förlossningsvård i hela landet.
Dagen du föder barn ska vara en av livets bästa. Men för att den ska kunna vara det behöver hela förlossningsvården vara den trygghet som du och dina barn har rätt till. För många kvinnor är vården just det. Men inte för alla. Och det är just där skon klämmer.
Tyvärr stannar inte berättelserna om utsatthet inom vården vid förlossningshistorierna. De finns inom psykiatrin, inom hjärtvården och när mediciner anpassas efter mäns fysiska förutsättningar. Det är många historier som finns att läsa och ta till sig av som allt för tydligt vittnar om hur framförallt kvinnor blivit behandlade på olika håll inom vården. Det är berättelser om att bli misstrodd och ifrågasatt. Om att inte bli trodd och om att inte bli tagen på allvar när man behöver det som allra mest.
Att inte bli trodd och att bli ifrågasatt är några av de värsta känslorna som finns. Att dessutom bli det i en redan från början utsatt situation inom vården ska ingen behöva uppleva. Det är varken enklare eller svårare än så.
Vi har ett gemensamt ansvar för vår gemensamma välfärd. De allra flesta får den vård de har rätt till, och det bemötande som är rätt. De får den vård och det bemötande som är värdigt ett välfärdssamhälle. Men tills det gäller för alla kan vi aldrig vara nöjda.
En dag tror och hoppas jag att det inte kommer finnas några fler historier om missförhållanden i vården att berätta. Att vi då tillsammans ska ha investerat så mycket i kvinnors hälsa och sjukvård så att det inte finns något mer att berätta. Men fram tills dess behöver vi läsa varenda en och ta till oss av vad de innebär.
Till alla er som berättar – tack. Och till alla er som inte berättat: vi kommer att lyssna på er också. Och ta till oss av varje ord. Vår välfärd ska vara till för alla, och ingen – vare sig kvinna eller transperson – ska lämnas efter.
