”Medan vissa – de som kan – isolerar sig vid ont i halsen eller en nysning på avstånd, kommer andra att fortsätta arbeta så mycket de kan eftersom varken hyror eller några månatliga betalningar har frysts”, skriver Rossana Mercado-Rojas och undrar vad Sverige tänker göra för alla som befinner sig utanför systemet.
För några veckor sedan beslutade Sverige att inte testa någon som inte tillhör riskgruppen. Man har uppmuntrat befolkningen att stanna hemma vid minsta symptom, eller om de har varit i kontakt med personer som har visat symtom. Det har inte fattats något allmänt beslut om karantän. Vissa människor har satt sig själva i karantän. Sverige har lagt ansvaret för att stoppa spridningen av sjukdomen på medborgarnas axlar.
Hur fungerar den här karantänen för människor som bor i flerfamiljshus där hissar, tvättstugor och gemensamma utrymmen fortfarande används av alla? Där det inte finns någon tydlig information om vad självisolering betyder, och där gemensamma utrymmen inte desinficeras? Medan vissa – de som kan – isolerar sig vid ont i halsen eller en nysning på avstånd, kommer andra att fortsätta arbeta så mycket de kan eftersom varken hyror eller några månatliga betalningar har frysts.
När kommer Sverige att prata om det stora antalet människor som bor i landet men saknar ett personnummer (inte är folkbokförda), och därmed inte har rätt till kompensation för sjukfrånvaro eller vård av barn? Dessa personer har inte heller rätt till sjukvård. Därför kommer de att försöka arbeta så mycket som möjligt för att ha pengar till medicinska utgifter om de eller deras familjer behöver det.
Hur är det möjligt att inte prata om situationen för de människor som kommer att behöva ta ställning till om det är mer ansvarsfullt att isolera sig och inte få någon inkomst, eller fortsätta arbeta och bära på sjukdomen? I ett rikt land som Sverige är det motbjudande att höra att resurserna är knappa och att bara vissa personer bör testas.
Systematiska nedskärningar har inte bara gjorts inom sjukvården utan också på Migrationsverket. Just nu är väntetiden för att få ett uppehållstillstånd godkänt i Sverige bland de längsta i Europa. Till exempel tar det upp till 22 månader för ett uppehållstillstånd baserat på familjeanknytning. Detta innebär antingen att dessa familjer blir splittrade i upp till två år i väntan på ett osäkert besked i sitt ”hemland”, familjer som ibland inkluderar barn med en svensk förälder, eller att de väntar i Sverige utan möjlighet att folkbokföra sig. Tidigare i år beslutade Migrationsverket att avskeda 146 anställda, vilket innebär att dessa väntetider kommer att bli längre.
Dessa dagar vaknar jag och försöker ta reda på vad Sverige planerar att göra för det stora antalet människor som bor här, som arbetar, studerar, har familj här, väntar på besked, men inte har möjlighet att folkbokföra sig och få tillgång till sjukvård och socialförsäkring. Vad planerar de att göra med människor i denna prekära situation?
Alla som bor i Sverige vet att utan ett personnummer är du i princip ett spöke, och eftersom allt är automatiserat är det ännu svårare att hitta sätt att hantera detta. Även om lagen säger att ”alla som bor i Sverige har rätt till…” så räknas du inte som invånare utan ett personnummer.
Utan ett personnummer är du beroende av hur personen bakom disken bemöter dig. Ibland bestämmer sig personen för att förstå din situation och tolka lagen på ett mänskligt sätt och du, eller ditt barn, får tillgång till en viss tjänst. Men som de sa till mig på Skatteverket, du har ingen rätt, och de har ingen skyldighet. En gråzon i en kritisk situation som denna blir värre.
Länder runt om i världen har fattat beslut som att frysa betalning av hyror och skulder. I mitt lilla ”u-land” Peru testar regeringen alla som visar symtom. De har stängt gränserna och infört obligatorisk karantän och förser människor som lever i extremt prekära situationer – människor som lever på vad de tjänar från dag till dag – med ekonomisk kompensation så att de också kan vidta åtgärderna. Tre miljoner människor får detta stöd i Peru. El- och vattenräkningar kommer inte heller att skickas ut denna månad.
Så vad kommer Sverige att göra för folk som befinner sig utanför systemet? Inte för att de inte arbetar hårt för att komma in – göra rätt för sig, följa reglerna, arbeta, studera, lära sig ett, två språk – utan för att det under lång tid har varit ett politiskt beslut att göra det omöjligt. Viruset skrämmer inte mig, det som skrämmer mig är en politik som baserar ett människolivs värde på dess ursprung.
Som en fotnot har 20 000 människor dött i Medelhavet i försök att komma till Europa sedan 2014. I Peru dog 3 000 människor i kolera 1991. I år har det varit 14 000 fall av denguefeber. Under den interna väpnade konflikten (1980-2000) dödades cirka 70 000 människor i Peru. Jag kan inte uppge antalet människor som dör i krig eller sjukdomar i andra länder, men det jag vet är att livet alltid har varit och känts osäkert.
Efter att jag skrev denna text införde Peru ett utegångsförbud som gäller mellan klockan 20.00 och 05.00. Att ha polis och militär på gatorna, som vi hade på 80-talet under den interna väpnade konflikten, är skrämmande och väcker många dåliga minnen. Känslan av fara, att vara skyddslös, känslan av att när ett politiskt beslut tas om att kalla ett ögonblick för en kris, blir fri- och rättigheter sekundära och de repressiva krafterna tar kontroll över det civila livet.
På andra sidan, i Sverige, där det inte har fattats något beslut att införa obligatorisk karantän, finns det poliser och väktare i vissa butiker och antalet SL-vakter har ökat på tågen.
Dessa dagar, efter att ha läst antaganden i media om varför ”vissa” folk dör av covid-19, kan jag säga att det inte behövs pansarvagnar och kulor när det finns mer civiliserade sätt att avhumanisera, förtrycka och förbise ”vissa” folks liv. Det är lika skrämmande.
Jag har börjat bära med mig mitt pass…
