– Det finns inget strukturerat omhändertagande av personer med sena konsekvenser efter sexuellt våld i Sverige. Det finns inte heller någon kunskap eller struktur varken för att generera eller sprida genererad kunskap, trots att det är så vanligt och skapar stora problem både på individuell-, familje- och samhällsnivå, säger forskaren Gita Rajan i ett videosamtal från Stockholm.
Läkaren och forskaren Gita Rajan disputerade i juni 2021 med avhandlingen Sexual violence – epidemiology, treatment and access to health care vid Karolinska institutets sektion för allmänmedicin och primärvård. Rajan är även medicinskt ansvarig och verksamhetschef för Wonsa, samt ordförande i den relativt nya läkarföreningen Paks.
Avhandlingen handlar om sexualbrottsutsatta och om hur deras sjukvårdsbehov och sjukvårdstillgång ser ut. Utifrån ett kunskaps- och människorättsbaserat perspektiv.
Gita Rajan beskriver omhändertagandet av personer som utsatts för sexuellt våld som ett svart hål.
– Det finns inget strukturerat omhändertagande av personer med sena (inte i akutskede) konsekvenser efter sexuellt våld i Sverige. Det finns inte heller någon kunskap eller struktur varken för att generera eller sprida genererad kunskap, trots att det är så vanligt och skapar stora problem både på individuell-, familje- och samhällsnivå, säger hon i ett videosamtal från Stockholm.
Negativ spiral
På senare år har sjukvården försökt hantera patienter som har utsatts för sexualbrott inom akutsjukvården genom att där ta hand om fysiska skador och erbjuda krisstöd vilket också kan fungera som bidrag till rättsprocesserna.
– Det finns dock ingen beredskap för de långsiktiga skadorna vi vet ofta följer på sexualbrott. Och det är problematiskt eftersom majoriteten av dem som utsätts inte söker akut.
Det blir en negativ spiral.
– Saknas kunskap i vården så blir det även svårt för samhället i övrigt att hantera det.
Det blir till exempel väldigt svårt för vårt rättssystem att fungera om de inte förstår sig på offrens skador. Det blir också svårt för kommuner och socialtjänst att se vilket typ av stöd som behövs, eller vad barn och ungdomar behöver för hjälp eller hur man ska bryta en våldsspiral om man saknar förståelse för vilka skador utsatthet för sexuellt våld skapar, resonerar Rajan.
Hon drar en parallell till lort-Sverige och bostadsfrågan. När man en gång i tiden förstod hur smittspridning och tuberkulos påverkade hela samhället, så förstod man att man behövde ta tag i bostadsfrågan.
Blindfläck inom sjukvården
För att göra något åt det här tomrummet som hon beskriver som en blindfläck inom sjukvården tog Rajan för några år sedan initiativ till att starta Wonsa – en svensk insamlingsstiftelse med en vision om en värld utan sexuella övergrepp. Wonsa driver även en klinik samt bedriver forskning.
Nu flera år senare ser situationen likadan ut och därför är den här aktuella avhandlingen viktig.
Syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om hälsokonsekvenser av sexuellt våld, undersöka hur tillgången till hälso- och sjukvård av god kvalitet bland offer för sexuellt våld i Sverige ser ut samt att identifiera nyckelfaktorer med potential att öka tillgången till god kvalitetssjukvård för offer för sexuellt våld.
Rajan undersöker samsjuklighet, det vill säga om det finns en större närvaro av en eller flera sjukdomar eller diagnoser hos offer för sexuellt våld jämfört med de som inte utsatts för sexualbrott genom att gå igenom sjukvårdens egna databaser.
Och det framkommer oerhört starka kopplingar.
– Vi fick fram extrema siffror. Det är 15 gånger så vanligt att få psykosdiagnos om man varit utsatt för övergrepp och 25 gånger så stor risk för män att utveckla alkoholmissbruk av samma anledning. Stressrelaterade sjukdomar och ångest är 10 gånger så vanligt och så vidare, säger Rajan.
Men det som framför allt slog henne under studiens gång var att det var så få fall av övergrepp registrerade, (936 registreringar hos 2,5 miljoner individer).
– En konsekvens av att så få fall registreras inom vården är att den blinda fläcken kvarstår och det blir svårt för sjukvården att uppskatta sjukvårdsbehovet om vi faktiskt inte kan se var de här personerna finns.
Hög risk för självmord bland unga
I en annan delstudie tittar Rajan närmare på den grupp som var mest utsatt och sårbar, vilket var flickor mellan 12 och 17 år. Inom den här gruppen finns det mycket hög risk för självmord och självmordsförsök.
– Vi fann att de här flickorna sökte vård i högre utsträckning än andra flickor i samma ålder under de två år som föregick registreringen av att de utsatts för sexuellt övergrepp, säger Rajan.
Det innebär att det med tillräcklig kunskap skulle gå att fånga upp den här gruppen flickor, när de söker för olika typer av problem såsom sömnproblem, ångest etcetera innan de drivs till självmord.
– Övergrepp är en av de största riskfaktorerna för självmord och destruktiva saker över huvud taget, säger Rajan.
– Vi vet också att många kvinnor som vänder sig till akutmottagningar efter sexuella övergrepp har varit utsatta tidigare utan att söka hjälp.
I en tredje delstudie undersöks hur det går när övergreppet är registrerat och flickan fortsätter ha kontakt med vården.
Risken för självmordsförsök steg avsevärt bland de flickor som berättade om övergreppen. Trots att de i snitt hade ett 30-tal vårdkontakter därefter var det alltså fler som försökte ta sitt liv efter att de berättat för vårdpersonal om övergrepp de utsatts för än bland de som aldrig berättade.
– Det är horribelt och ett ordentligt misslyckande. Det är klart att man mår dåligt när man berättar, men det måste finnas rutiner och system som gör att de får stöd så att de kan få må dåligt utan att vilja ta livet av sig.
Få söker vården akut
Raja säger att de på Wonsa är väl medvetna om att många som har försökt söka hjälp inte upplevt att det som har erbjudit har hjälpt, men att det skulle bli sämre för dem som fick vård hade hon inte kunnat föreställa sig.
– På akutmottagningarna fungerar det aningen bättre. Men det är otroligt få som söker akut. Det är vanligare att de söker till primärvården eller psykiatrin.
Och där krävs, enligt Rajan, kompetens, känslomässig beredskap och en struktur som gör att patienterna kan hänvisas vidare till specialistinsatser inom sjukvården.
Den sista delen av avhandlingen är en utvärdering av en engångsterapi-behandling för posttraumatisk stressstörning (PTSD) efter penetrativt sexuellt våld
– 72 procent av de unga kvinnor som var med i studien blev av med sin PTSD efter bara två timmars behandling. Det är fantastiskt. Man räddar ett liv på två timmar. Det är häftigt.
Metoden går ut på att man hjälper hjärnans sätt att hantera minnen efter en traumatisk upplevelse.
– Det är en jätteviktig studie, även om det var en liten pilostudie. Vi håller just nu på att planera en större jämförande studie för att se om resultaten håller.
Behövs specialister
Rajan hoppas att avhandlingen ska leda till att ansvariga politiker och beslutsfattare erkänner hur undermålig och akut situationen för sexualbrottsoffer med sjukvårdsbehov är.
Precis som det finns specialister såsom ortopeder och onkologer, menar Rajan, att det måste finnas personer inom vården som är både kunskapsmässigt och emotionellt rustade att bemöta de här personerna.
– Man kan inte förutsätta, eller tvinga all personal överallt att arbeta med denna patientgrupp. Precis som det finns specialister med kunskap och vilja att arbeta med cancersjuka, och strukturer för detta, så behöver det finnas specialister och strukturer för sexualbrottsutsatta, både inom primärvård och specialistvård.
I nuläget ser hon tyvärr ingen öppning.
Hon skulle också önska att det öronmärks pengar för forskning kring sexualbrott.
Dessutom menar Rajan att man inom sjukvården behöver egna definitioner av de sjukvårdsbehov som personer som utsatts för sexualbrott har.
– Vi behöver verkligen hitta andra begrepp som inte är kopplade till de juridiska. Förekomst av skador och skadebedömning kan inte vara avhängigt av en rättsprocess – man måste kunna prata om vad man har upplevt och vilka skador det har gett upphov till utan att bli dömd för förtal.
Rajan hoppas även att avhandlingen kan bidra till kunskap när det gäller den svenska preventiva suicidmodellen.
– Den preventiva suicidmodell bygger mycket på att hitta ångest och depression, men i den här studien så ser man att det är starkare kopplingar mellan hur mycket interpersonella trauman, det vill säga hur mycket elände andra personer har åsamkat en person och suicid, än vad man skattar för depression eller ångest. Samma resultat återkommer i internationella studier och vill vi verkligen minska risken för suicid så behöver vi agera utifrån den kunskap som finns.
