Nära dubbelt så mycket som tidigare satsas nu i EU:s långtidsbudget på att stärka civilsamhällets arbete med mänskliga rättigheter. För första gången någonsin öronmärks dessutom en del av pengarna till att bekämpa mäns våld mot kvinnor, könsbaserat våld och våld mot hbtqi-personer.
– Det ska ses i ljuset av att situationen också har utvecklats i fel riktning, Alice Bah Kuhnke (MP), som förhandlade fram satsningen.
Rights and values-programmet är en del av EU:s långtidsbudget och ska räcka perioden 2021-2017. På torsdagen förra veckan klubbades budgeten på sammantaget 15,7 miljarder kronor igenom. Den är uppdelad på fyra fokusområden: Daphneprogrammet för att bekämpa könsbaserat våld och våld mot hbtqi-personer, Medborgarengagemang och deltagande som ska stärka människors organisering och de demokratiska principerna, Jämlikhet och jämställdhet för att främja icke-diskriminering och främja jämställdhetsintegrering, samt Unionens värderingar såsom de uttrycks i fördragen.
Värderingar som lyfts i fördragen är exempelvis jämlikhet och jämställdhet, och Alice Bah Kuhnke konstaterar att många av frågorna är överlappande, och att flera organisationer arbetar med frågor som ryms inom flera av fokusområdena. Som ledamot för Miljöpartiet och gruppledare för den gröna gruppen i jämställdhetsutskottet har har hon varit rapportör ifrån EU-parlamentets sida i förhandlingarna om programmet, som pågått under två års tid med medlemsländerna.
Hur mycket mer pengar handlar det om och vad ska pengarna ge?
– Det är nästan en fördubbling av den totala summan. Det är en markant ökning av pengar i det här programmet mot vad det tidigare har varit, men det ska ses i ljuset av att situationen också har utvecklats i fel riktning. Situationen för mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och jämlikhet, vi har uppenbara bevis – svart på vitt – för att EU backlashar inom flera av dessa områden. Kring det faktumet byggde jag flera av mina huvudlinjer i förhandlingarna: att det behövs väldigt mycket mer resurser om vår idé om vad vi ska vara och stå för ska bära oss in i framtiden. Eller om hela EU ska backa bakåt, och det som står skrivet i våra fördrag bara ska vara vackra ord på papper eller om vi faktiskt ska ge det en chans.
– Så ja det är väldigt mycket pengar, jämfört med vad man tidigare satsat just på de här områdena. Men om vi sedan tittar på vilka pengar det finns i EU i stort så är det inte alls stora summor – för att tala klarspråk. Jag kämpade för ännu mer pengar.
– Nu säger alla att jag ska vara så glad för att det blev dubbelt så mycket, men det behövs mer. Det är också därför jag kommer lägga mycket tid, kraft och resurser på att de här pengarna nu ansöks om. De som var motståndare till att det skulle bli så här mycket pengar – de jag förhandlade mot – ska inte kunna säga ”titta, de går inte åt”. För jag vet att de här pengarna behövs. De behövs till länder som Sverige, som ju ligger i toppen när man mäter jämställdhet och demokrati i EU – fastän vi har stora problem. Det säger en del om hur illa det är i andra länder i vår gemenskap, som Polen och Ungern.
Vad kan du säga om vägen fram till resultatet, både stödet och motståndet?
– Det har varit en oerhört lärorik och spännande resa. Dels att jag fann och mötte ett tydligt stöd i flera av parlamentets grupper. Jag hade en viss oro att jag som grön, som representerar en av de mindre grupperna i parlamentet, skulle ha svårt att få med mig socialdemokrater och konservativa på en väldigt progressiv förhandlingslinje.
– Så jag la mycket tid på att träffa och fika med deras ansvariga för respektive grupp. Jag kände att ska jag nå framgång i de här förhandlingarna då måste jag ha en tydlig majoritet med mig. Men jag hade ett enormt stöd och en väldigt tydlig majoritet, det gjorde att jag kunde gå väldigt hårt fram. Det hade jag inte kunnat göra om jag inte hade känt att det fanns så tydlig backning från en majoritet i parlamentet, konstaterar Bah Kuhnke.
I förhandlingarna, som ägde rum under det tyska ordförandeskapet för EU, representerades de 27 medlemsländerna av en tysk man. På andra sidan förhandlingsbordet satt också en av EU-kommissionärerna.
– När vi satt och förhandlade var deras strategi tydlig att de försökte splittra oss. De tryckte på saker som de visste att EPP, den konservativa gruppen, hade sagt, och de tryckte på saker som den socialdemokratiska gruppen hade sagt, för att locka dem till att inte stå bakom mig på samma sätt. De ville ta ner programmet och göra det mer allmänt, de ville inte ha olika fokusområden.
Alice Bah Kuhnke ger dem rätt i att fokusområdena går in i varandra, men därifrån till att krympa potten var hon inte beredd att gå.
– Inte minst Daphne var helt centralt när man vet hur det ser ut i Ungern och Polen. Alla medlemsländer ställde sig ju till slut bakom det här, utom Ungern och Polen som röstade nej och har uttryckt att det här inte är vad EU ska hålla på med, utan de kallar detta för nationella angelägenheter. Men det är inte nationella angelägenheter att kvinnor misshandlas och våldtas och dödas. Utan det strider mot våra stadgar. EU ska ju vara världens friaste plats. Det är det som står i fördragen. Vi ska vara en plats för jämlikhet och jämställdhet. Och då måste vi ta i, när vi bekämpar en utveckling som går i helt fel riktning.
Vad säger framgången om hur de politiska vindarna blåser i EU?
– Jag kan tyvärr inte dra slutsatsen att allt är frid och fröjd och nu går vi en ljusnande framtid till mötes, därför att mörkerkrafterna är så starka, och de är så mörka. Det senaste året har jag varit i kontakt med många civilsamhällesorganisationer i flera länder, inte minst Ungern och Polen. Det de vittnar om är en fruktansvärd verklighet, där snaran dras åt dag för dag, för att de ens ska kunna ha möten, där de blir hotade, där de kommer till sin lokal och hyresvärden säger upp kontraktet men kan inte svara på varför. Alltså det är en sorts terror, de känner hela tiden att de inte är välkomna och i möjligaste mån ska strypas.
– Jag hade väldigt mycket eld inom mig under de här förhandlingarna, för jag vet ju att det här behövs.
Som medspelare från den konservativa gruppen EPP, där de svenska Kristdemokraterna och Moderaterna sitter, hade Bah Kuhnke den polska kristdemokraten Andrzej Halicki, en progressiv politiker som är skarpt kritisk mot den polska regeringen.
– Jag ska tacka min lyckliga stjärna att det var han som var min medspelare i det här. Hade det varit någon annan hade vi kanske inte blivit så lyckosamma. Det är ju den största gruppen i EU-parlamentet. Och likaså med Socialdemokraterna, den mannen som kom därifrån var också väldigt progressiv.
– Ska jag som grön politiker och övertygad feminist och antirasist nå framgång i förhandlingar i parlamentet, då måste jag se till att ha rätt medspelare och se till att de är nöjda. Jag måste lägga mycket fokus på det, och jag vill inte ens tänka på hur mycket tid jag har lagt på de här männen som jag behöver ha med mig. Jag måste hela tiden tänka: vill jag ha rätt eller vill jag ha förändring. Jag måste arbeta väldigt mycket med att de ska se vinster i det som vi ska uppnå.
Hur kan du se till att det är de viktigaste och bästa projekten som får del av pengarna, inte bara de som är bra på att söka?
– Jag vet exakt hur svårt det är, och har varit. Det som jag också har fått in i nu är dels ett förenklat ansökningsförfarande, dels att man kan söka pengar direkt ur fonden, vilket är viktigt i de länder som har regeringar, och myndigheter styrda av regeringar, som inte vill att deras civilsamhälle ska ta del av de här pengarna. Vi har öppnat en bakdörr för alla, men särskilt med tanke på att de ska kunna söka pengar. Sedan har det varit väldigt krångligt. Nu gör vi det enklare, men fortsatt behöver man lägga tid på att göra det.
Alice Bah Kuhnke har personlig erfarenhet av förfarandet, både som aktiv i flera organisationer som ansökt om EU-medel, men också som myndighetschef för dåvarande Ungdomsstyrelsen, numera MUCF, som hanterar många av ansökningarna.
– Utifrån den erfarenheten kommer jag arbeta fram en verktygslåda, där den första delen är att vi kommer bjuda in till informationsmöte om vad det här handlar om och hur man kan söka. Då kommer jag försöka anordna de här informations- och arbetsmötena, och bjuda in utifrån lite olika kategoriseringar av civilsamhällesorganisationer, för att informationen jag ger ska vara så pricksäker som möjligt och beröra de inbjudna.
Vad kan du säga till de som tror att de är för små och ovana för att ansöka om EU-medel?
– Jag har erfarenhet av att mindre organisationer går samman. Det finns kvinnojourer och andra organisationer lokalt som drivs av bara en eller två personer, men som gör stor skillnad. Då kan det vara läge att man antingen kontaktar en större verksamhet för att göra ansökan via dem men ändå vara de som driver projektet, eller så kan man gå samman för det krävs organisationsnummer och så vidare. Det är en sak man kan göra, alltså sluta sig samman, eller ansluta sig till en större organisation.
– En annan sak jag som jag verkligen vill uppmuntra är att ta del av de informations- och arbetsmöten som jag kommer att bjuda in till och som jag verkligen hoppas att någon svensk myndighet bjuder in till, och som en tredje sak, ta del av den information som finns på kommissionens hemsida om programmet på alla EU-språk.
Här poängterar Alice Bah Kuhnke att även om ansökningsförfarandet är förenklat, med något mindre administration i ansökningsförfarandet, förblir kontrollen av att pengarna går till rätt saker lika hård. Hon återkommer till summan och vikten av att pengarna söks.
– Det är en historiskt stor summa, men just att det finns pengar öronmärkta till att bekämpa könsbaserat våld, det är på riktigt en helt revolutionerande förbättring, för det var inte minst kommissionen en väldig motståndare till. De ville ju inte ha öronmärkning. De ville hellre vara generella. Nu finns de där så nu måste vi se till att pengarna söks, för de kommer att kunna gör skillnad.
Mäns våld mot kvinnor har hamnat högt upp på den politiska dagordning i Sverige efter fem mord på bara tre veckor. Likväl förekommer invändningar mot att våldet skulle vara särskilt utbrett, eller som i SVT:s partiledardebatt, då Sverigedemokraternas partiledare gjorde samhällsproblemet till en invandringsfråga.
Möter du den typen av motstånd?
– Jag har inte mött det i förhandlingarna, att de ifrågasatte fakta, då hade nog mitt topplock rykt. Däremot i utskottet och i debatten här i parlamentet, ständigt från extremhögern, Sverigedemokraternas grupp, och de andra. Det går inte en vecka när vi diskuterar jämställdhetssatsningar, när vi lyfter och bedömer vad som sker runtom i världen, när vi kritiserar Turkiet, eller tar fram en ny rapport om hur hotad aborträtten är – varenda gång är det politiker som protesterar mot ”mytbilden”, att det inte är sant och allt som är dåligt och fel, om det finns, så kommer det från muslimska män. Så det är genomgående och det kommer från flera länder, inte minst från de länder som gått längst vad gäller att begränsa och beskära kvinnors och hbtqi-personers och migranters rättigheter, som till exempel Ungern och Polen, men även från politiker i andra länder. Vi har ju fascister här som gör oss påminda om deras verklighetsbild varje dag, till och med en grekisk nazist blev fängslad häromdagen.
Likväl betyder den här satsningen att civilsamhället förväntas ta ett väldigt stort ansvar…
– Ett oerhört stort ansvar…
Och vad är det som ska uppnås?
– Det jag och många mig hoppas är att de här pengarna ska skapa ännu bättre förutsättningar för de krafter som faktiskt gör skillnad. Och vi vet att när det handlar om mäns våld mot kvinnor, och könsbaserat våld och våld mot hbtqi-personer i synnerhet så är människors engagemang – det vill säga civilsamhällets insatser – helt avgörande. Vi kommer aldrig att klara av att uppnå en nollvision mot våldet om vi inte ger föreningslivet i EU de bästa av förutsättningar. Annars får vi bygga upp en polisstat. Staten kan inte finnas överallt där människor riskerar att utsättas för våld, för det sker framför allt i hemmen, det sker på skolor, det sker i krogköer, det sker på bussen. Vi måste engagera, informera och stärka människor i det här arbetet, för att kunna bli framgångsrika. Jag hoppas att de här pengarna ska bidra till det på ett tydligt sätt.
Daphneprogrammet tar också upp mäns ansvar…
– Vi har verkligen suttit med varenda ord, och i förhandlingarna handlar det ju om ord. Många i parlamentet ville sudda ut ord, och jag ville lägga till ord. Det var kommatecken som skulle flyttas. Det var på den nivån.
– För mig som svensk feminist är det en självklarhet att tala om mäns våld mot kvinnor, att män dödar kvinnor. Det är inget exceptionellt i svenska feministiska kretsar. Vi måste tala om vad det faktiskt handlar om, det är män som dödar, det är män som våldtar och så vidare, så det är en ständig kamp.
– I mina kommentarsfält på Instagram får jag höra: ”Du hade nog varit mer framgångsrik om du inte hade pekat ut män.” Ja, eller kanske inte. Det är kanske det vi har gjort i århundraden: inte sagt vad det faktiskt handlar om.
