Rights and values-programmet är en del av EU:s långtidsbudget och ska räcka perioden 2021-2017. På torsdagen förra veckan klubbades budgeten på sammantaget 15,7 miljarder kronor igenom. Den är uppdelad på fyra fokusområden: Daphneprogrammet för att bekämpa könsbaserat våld och våld mot hbtqi-personer, Medborgarengagemang och deltagande som ska stärka människors organisering och de demokratiska principerna, Jämlikhet och jämställdhet för att främja icke-diskriminering och främja jämställdhetsintegrering, samt Unionens värderingar såsom de uttrycks i fördragen.

Värderingar som lyfts i fördragen är exempelvis jämlikhet och jämställdhet, och Alice Bah Kuhnke konstaterar att många av frågorna är överlappande, och att flera organisationer arbetar med frågor som ryms inom flera av fokusområdena. Som ledamot för Miljöpartiet och gruppledare för den gröna gruppen i jämställdhetsutskottet har har hon varit rapportör ifrån EU-parlamentets sida i förhandlingarna om programmet, som pågått under två års tid med medlemsländerna.

Hur mycket mer pengar handlar det om och vad ska pengarna ge?

– Det är nästan en fördubbling av den totala summan. Det är en markant ökning av pengar i det här programmet mot vad det tidigare har varit, men det ska ses i ljuset av att situationen också har utvecklats i fel riktning. Situationen för mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och jämlikhet, vi har uppenbara bevis – svart på vitt – för att EU backlashar inom flera av dessa områden. Kring det faktumet byggde jag flera av mina huvudlinjer i förhandlingarna: att det behövs väldigt mycket mer resurser om vår idé om vad vi ska vara och stå för ska bära oss in i framtiden. Eller om hela EU ska backa bakåt, och det som står skrivet i våra fördrag bara ska vara vackra ord på papper eller om vi faktiskt ska ge det en chans.

– Så ja det är väldigt mycket pengar, jämfört med vad man tidigare satsat just på de här områdena. Men om vi sedan tittar på vilka pengar det finns i EU i stort så är det inte alls stora summor – för att tala klarspråk. Jag kämpade för ännu mer pengar.

– Nu säger alla att jag ska vara så glad för att det blev dubbelt så mycket, men det behövs mer. Det är också därför jag kommer lägga mycket tid, kraft och resurser på att de här pengarna nu ansöks om. De som var motståndare till att det skulle bli så här mycket pengar – de jag förhandlade mot – ska inte kunna säga ”titta, de går inte åt”. För jag vet att de här pengarna behövs. De behövs till länder som Sverige, som ju ligger i toppen när man mäter jämställdhet och demokrati i EU – fastän vi har stora problem. Det säger en del om hur illa det är i andra länder i vår gemenskap, som Polen och Ungern.

Vad kan du säga om vägen fram till resultatet, både stödet och motståndet?

– Det har varit en oerhört lärorik och spännande resa. Dels att jag fann och mötte ett tydligt stöd i flera av parlamentets grupper. Jag hade en viss oro att jag som grön, som representerar en av de mindre grupperna i parlamentet, skulle ha svårt att få med mig socialdemokrater och konservativa på en väldigt progressiv förhandlingslinje.

– Så jag la mycket tid på att träffa och fika med deras ansvariga för respektive grupp. Jag kände att ska jag nå framgång i de här förhandlingarna då måste jag ha en tydlig majoritet med mig. Men jag hade ett enormt stöd och en väldigt tydlig majoritet, det gjorde att jag kunde gå väldigt hårt fram. Det hade jag inte kunnat göra om jag inte hade känt att det fanns så tydlig backning från en majoritet i parlamentet, konstaterar Bah Kuhnke.

I förhandlingarna, som ägde rum under det tyska ordförandeskapet för EU, representerades de 27 medlemsländerna av en tysk man. På andra sidan förhandlingsbordet satt också en av EU-kommissionärerna.

– När vi satt och förhandlade var deras strategi tydlig att de försökte splittra oss. De tryckte på saker som de visste att EPP, den konservativa gruppen, hade sagt, och de tryckte på saker som den socialdemokratiska gruppen hade sagt, för att locka dem till att inte stå bakom mig på samma sätt. De ville ta ner programmet och göra det mer allmänt, de ville inte ha olika fokusområden.

Alice Bah Kuhnke ger dem rätt i att fokusområdena går in i varandra, men därifrån till att krympa potten var hon inte beredd att gå.

– Inte minst Daphne var helt centralt när man vet hur det ser ut i Ungern och Polen. Alla medlemsländer ställde sig ju till slut bakom det här, utom Ungern och Polen som röstade nej och har uttryckt att det här inte är vad EU ska hålla på med, utan de kallar detta för nationella angelägenheter. Men det är inte nationella angelägenheter att kvinnor misshandlas och våldtas och dödas. Utan det strider mot våra stadgar. EU ska ju vara världens friaste plats. Det är det som står i fördragen. Vi ska vara en plats för jämlikhet och jämställdhet. Och då måste vi ta i, när vi bekämpar en utveckling som går i helt fel riktning.

Vad säger framgången om hur de politiska vindarna blåser i EU?

– Jag kan tyvärr inte dra slutsatsen att allt är frid och fröjd och nu går vi en ljusnande framtid till mötes, därför att mörkerkrafterna är så starka, och de är så mörka. Det senaste året har jag varit i kontakt med många civilsamhällesorganisationer i flera länder, inte minst Ungern och Polen. Det de vittnar om är en fruktansvärd verklighet, där snaran dras åt dag för dag, för att de ens ska kunna ha möten, där de blir hotade, där de kommer till sin lokal och hyresvärden säger upp kontraktet men kan inte svara på varför. Alltså det är en sorts terror, de känner hela tiden att de inte är välkomna och i möjligaste mån ska strypas.

– Jag hade väldigt mycket eld inom mig under de här förhandlingarna, för jag vet ju att det här behövs.

Som medspelare från den konservativa gruppen EPP, där de svenska Kristdemokraterna och Moderaterna sitter, hade Bah Kuhnke den polska kristdemokraten Andrzej Halicki, en progressiv politiker som är skarpt kritisk mot den polska regeringen.

– Jag ska tacka min lyckliga stjärna att det var han som var min medspelare i det här. Hade det varit någon annan hade vi kanske inte blivit så lyckosamma. Det är ju den största gruppen i EU-parlamentet. Och likaså med Socialdemokraterna, den mannen som kom därifrån var också väldigt progressiv.

– Ska jag som grön politiker och övertygad feminist och antirasist nå framgång i förhandlingar i parlamentet, då måste jag se till att ha rätt medspelare och se till att de är nöjda. Jag måste lägga mycket fokus på det, och jag vill inte ens tänka på hur mycket tid jag har lagt på de här männen som jag behöver ha med mig. Jag måste hela tiden tänka: vill jag ha rätt eller vill jag ha förändring. Jag måste arbeta väldigt mycket med att de ska se vinster i det som vi ska uppnå.

Hur kan du se till att det är de viktigaste och bästa projekten som får del av pengarna, inte bara de som är bra på att söka?

– Jag vet exakt hur svårt det är, och har varit. Det som jag också har fått in i nu är dels ett förenklat ansökningsförfarande, dels att man kan söka pengar direkt ur fonden, vilket är viktigt i de länder som har regeringar, och myndigheter styrda av regeringar, som inte vill att deras civilsamhälle ska ta del av de här pengarna. Vi har öppnat en bakdörr för alla, men särskilt med tanke på att de ska kunna söka pengar. Sedan har det varit väldigt krångligt. Nu gör vi det enklare, men fortsatt behöver man lägga tid på att göra det.

Alice Bah Kuhnke har personlig erfarenhet av förfarandet, både som aktiv i flera organisationer som ansökt om EU-medel, men också som myndighetschef för dåvarande Ungdomsstyrelsen, numera MUCF, som hanterar många av ansökningarna.

– Utifrån den erfarenheten kommer jag arbeta fram en verktygslåda, där den första delen är att vi kommer bjuda in till informationsmöte om vad det här handlar om och hur man kan söka. Då kommer jag försöka anordna de här informations- och arbetsmötena, och bjuda in utifrån lite olika kategoriseringar av civilsamhällesorganisationer, för att informationen jag ger ska vara så pricksäker som möjligt och beröra de inbjudna.

Vad kan du säga till de som tror att de är för små och ovana för att ansöka om EU-medel?
– Jag har erfarenhet av att mindre organisationer går samman. Det finns kvinnojourer och andra organisationer lokalt som drivs av bara en eller två personer, men som gör stor skillnad. Då kan det vara läge att man antingen kontaktar en större verksamhet för att göra ansökan via dem men ändå vara de som driver projektet, eller så kan man gå samman för det krävs organisationsnummer och så vidare. Det är en sak man kan göra, alltså sluta sig samman, eller ansluta sig till en större organisation.

– En annan sak jag som jag verkligen vill uppmuntra är att ta del av de informations- och arbetsmöten som jag kommer att bjuda in till och som jag verkligen hoppas att någon svensk myndighet bjuder in till, och som en tredje sak, ta del av den information som finns på kommissionens hemsida om programmet på alla EU-språk.

Här poängterar Alice Bah Kuhnke att även om ansökningsförfarandet är förenklat, med något mindre administration i ansökningsförfarandet, förblir kontrollen av att pengarna går till rätt saker lika hård. Hon återkommer till summan och vikten av att pengarna söks.

– Det är en historiskt stor summa, men just att det finns pengar öronmärkta till att bekämpa könsbaserat våld, det är på riktigt en helt revolutionerande förbättring, för det var inte minst kommissionen en väldig motståndare till. De ville ju inte ha öronmärkning. De ville hellre vara generella. Nu finns de där så nu måste vi se till att pengarna söks, för de kommer att kunna gör skillnad.

Mäns våld mot kvinnor har hamnat högt upp på den politiska dagordning i Sverige efter fem mord på bara tre veckor. Likväl förekommer invändningar mot att våldet skulle vara särskilt utbrett, eller som i SVT:s partiledardebatt, då Sverigedemokraternas partiledare gjorde samhällsproblemet till en invandringsfråga.

Möter du den typen av motstånd? 

– Jag har inte mött det i förhandlingarna, att de ifrågasatte fakta, då hade nog mitt topplock rykt. Däremot i utskottet och i debatten här i parlamentet, ständigt från extremhögern, Sverigedemokraternas grupp, och de andra. Det går inte en vecka när vi diskuterar jämställdhetssatsningar, när vi lyfter och bedömer vad som sker runtom i världen, när vi kritiserar Turkiet, eller tar fram en ny rapport om hur hotad aborträtten är – varenda gång är det politiker som protesterar mot ”mytbilden”, att det inte är sant och allt som är dåligt och fel, om det finns, så kommer det från muslimska män. Så det är genomgående och det kommer från flera länder, inte minst från de länder som gått längst vad gäller att begränsa och beskära kvinnors och hbtqi-personers och migranters rättigheter, som till exempel Ungern och Polen, men även från politiker i andra länder. Vi har ju fascister här som gör oss påminda om deras verklighetsbild varje dag, till och med en grekisk nazist blev fängslad häromdagen.

Likväl betyder den här satsningen att civilsamhället förväntas ta ett väldigt stort ansvar… 

– Ett oerhört stort ansvar…

Och vad är det som ska uppnås?

– Det jag och många mig hoppas är att de här pengarna ska skapa ännu bättre förutsättningar för de krafter som faktiskt gör skillnad. Och vi vet att när det handlar om mäns våld mot kvinnor, och könsbaserat våld och våld mot hbtqi-personer i synnerhet så är människors engagemang – det vill säga civilsamhällets insatser – helt avgörande. Vi kommer aldrig att klara av att uppnå en nollvision mot våldet om vi inte ger föreningslivet i EU de bästa av förutsättningar. Annars får vi bygga upp en polisstat. Staten kan inte finnas överallt där människor riskerar att utsättas för våld, för det sker framför allt i hemmen, det sker på skolor, det sker i krogköer, det sker på bussen. Vi måste engagera, informera och stärka människor i det här arbetet, för att kunna bli framgångsrika. Jag hoppas att de här pengarna ska bidra till det på ett tydligt sätt.

Daphneprogrammet tar också upp mäns ansvar…

– Vi har verkligen suttit med varenda ord, och i förhandlingarna handlar det ju om ord. Många i parlamentet ville sudda ut ord, och jag ville lägga till ord. Det var kommatecken som skulle flyttas. Det var på den nivån.

– För mig som svensk feminist är det en självklarhet att tala om mäns våld mot kvinnor, att män dödar kvinnor. Det är inget exceptionellt i svenska feministiska kretsar. Vi måste tala om vad det faktiskt handlar om, det är män som dödar, det är män som våldtar och så vidare, så det är en ständig kamp.

– I mina kommentarsfält på Instagram får jag höra: ”Du hade nog varit mer framgångsrik om du inte hade pekat ut män.” Ja, eller kanske inte. Det är kanske det vi har gjort i århundraden: inte sagt vad det faktiskt handlar om.

Det var ett avgörande ögonblick. En ung flicka som hade varit läkaren Eunice Brookman-Amissahs patient sedan tioårsåldern kom till henne och bad om hjälp. Hon hade blivit gravid som fjortonåring och ville göra abort. Eunice Brookman-Amissah förklarade att Ghanas lagar inte tillät henne att utföra en abort. Men den unga flickans utsatta läge dröjde sig kvar och Eunice Brookman-Amissah undrade om hon inte hade kunnat hjälpa henne på något sätt trots allt. Sedan fick hon veta att det var för sent –  flickan hade tagits till en kvacksalvare efter besöket och hade dött i komplikationerna av en osäker abort.

– Det fick mig att fundera på vad min roll var i den här flickans död, säger hon i ett samtal med journalisten och programledaren Parisa Amiri som Right Livelihood Foundation arrangerade i förra veckan.

Eunice Brookman-Amissah insåg att hon behövde ta reda på hur Ghanas abortlag egentligen var utformad. Under sin tid som läkarstudent hade hon fått lära sig att abort både var förbjudet enligt lag och en fråga belagd med stigma och tabu. Men hon hade aldrig fått se själva lagen. Det var inte helt lätt att få tag på en kopia av den. När hon slutligen lyckades få fatt på en utskrift av landets abortlag insåg hon att hennes patient hade kunnat få hjälp trots allt.

– Hon hade kunnat räddas för hon var underårig, och oavsett om hon hade haft en relation eller inte räknades det som en våldtäkt, säger hon.

Behovet av abort ”har alltid funnits”

Eunice Brookman-Amissah är i Stockholm för att ta emot Right Livelihoodpriset som i förra veckan delades ut till henne, Phyllis Omido från Kenya, och till organisationerna Mother Nature Cambodia och SOS Mediterranee. Det Eunice Brookman-Amissah insåg när hon väl kunde läsa Ghanas abortlag var att den faktiskt tillät abort i flera fall, bland annat just när graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller incest, men också om kvinnans fysiska eller mentala hälsa hotas av en fortsatt graviditet, eller vid allvarliga fosterskador.

Hon kallar sin svängning från abortmotståndare till aborträttsförespråkare som sin ”väg till Damaskus”. Hon betonar att behovet av abort har följt den mänskliga historien och hänvisar till att den första skriftliga dokumentationen av abort finns nedtecknad på egyptisk papyrus 1 550 år före Kristus.

– Abort har alltid funnits där, men detta behov har plötsligt blivit en kontroversiell fråga som är kriminaliserad i många länder, och kriminalisering innebär att kvinnor inte får tillgång till säkra aborter, säger hon och menar med emfas att det leder till helt onödiga dödsfall, dödsfall som hade kunnat förebyggas:

– Ingen kvinna behöver dö av en osäker abort. Vi har teknologin och kunskapen för att få ett paradigmskifte, för säkra abort för kvinnor överallt, säger hon och konstaterar att Afrika söder om Sahara har den högsta andelen osäkra aborter i världen.

45 procent av alla aborter är osäkra

Årligen sker omkring 73 miljoner aborter globalt. Av dessa är så många som 45 procent osäkra aborter enligt WHO, vilket motsvarar drygt 32 miljoner aborter. 97 procent av alla osäkra aborter äger rum i utvecklingsländer. Omkring 47 000 kvinnor och flickor dör årligen av osäkra aborter, vilket gör osäkra aborter till en av de största dödsorsakerna bland kvinnor på global nivå.

I Afrika söder om Sahara är abort kraftigt begränsad i många länder enligt en omfattande rapport om regionen, publicerad på Guttmacher Institute. I sex länder är abort förbjudet utan några undantag: Madagaskar, Angola, Republiken Kongo, Mauretanien, Senegal och Sierra Leone. I ytterligare tio länder är abort endast tillåtet för att rädda kvinnans liv. I femton länder är abort tillåtet för att rädda kvinnans liv eller om hennes hälsa är i fara. Ytterligare tolv länder har lagt till att detta också uttryckligen inkluderar kvinnans mentala hälsa. Det är i den här gruppen länder Ghana befinner sig.

Men även i de länder där abort inte är kraftigt begränsat råder stora brister på tillgång till abort – något som kan bero på att lagen inte implementeras, att abort fortsätter att vara stigmatiserat på religiösa eller kulturella grunder, eller på grund av brist på hälso- och sjukvård, liksom utbildad personal. Det är en förklaring till varför så många aborter i Ghana fortsatt är osäkra trots att landets abortlag inte tillhör de mest restriktiva i regionen.

– Det finns inte sjukvård för alla kvinnor, på många platser finns det inga läkare eller barnmorskor, alla känner inte till lagen, eller saknar pengar, säger Eunice Brookman-Amissah till Fempers nyheter i en intervju efter samtalet, och fortsätter:

–  Det finns också många samvetsvägrare som inte vill utföra abort.

Maputoprotokollet 20 år

2003 antog den Afrikanska unionen Maputoprotokollet mot diskriminering av kvinnor, vilket också är det första afrikanska avtalet som uttryckligen erkänner abort som en rättighet – under vissa omständigheter. Enligt protokollet har regeringar ett rättsligt ansvar för att ”skydda kvinnors reproduktiva rättigheter” genom att erbjuda abort vid risk för allvarlig fosterskada och vid ”våldtäkt, incest, och där den fortsatta graviditeten riskerar mammans mentala och fysiska hälsa”. Under de 20 år som har gått sedan protokollet antogs har åtminstone sju länder reformerat sina abortlagar, och i ett fall, gått utöver kriterierna i protokollet.

Det är också här man kan se effekten av bland andra Eunice Brookman-Amissahs envetna och strategiska arbete för säkrare abortvård. Hon blev Ghanas representant för organisationen Ipas, som jobbar för reproduktiva rättigheter, rätt till abort och preventivmedel på global nivå. I början av 1990-talet försökte hon övertyga landets hälsoministerium att adressera frågan.

– Jag brukade sätta mig utanför ministeriet. Ingen var intresserad men sedan blev jag utsedd till hälsominister en dag och då började jag verkligen jobba med frågan.

Abortlag härrör från kolonialtiden

Eunice Brookman-Amissah var Ghanas hälsominister 1996–1998 och hon försökte då sprida kunskap i landet om hur abortlagen faktiskt såg ut – att abort redan var tillåtet i vissa fall. Och att lagen härrör från den brittiska kolonialtiden. Hon drog tidigt slutsatsen att det bästa tillvägagångssättet för att få till stånd förändring var att gå via den afrikanska samarbetsorganisationen Afrikanska unionen, för att politik och lagar sedan skulle filtreras neråt, till regional, nationell och lokal nivå.

Hon har jobbat hårt för att sprida kunskap om frågan och har på det sättet kunnat övertyga viktiga personer som har hjälpt till att föra frågan vidare. En sådan var person var generalsekreteraren för the Supreme Council of Muslims in Kenya – en paraplyorganisation för alla kenyanska muslimska föreningar – som klargjorde att islam inte är emot abort. En annan viktig punkt nåddes när en tidigare kenyansk justitieminister under ett seminarium sade han att om han hade förstått frågan när han var justitieminister så skulle han ha ändrat lagen.

– Vi adopterade honom som vår förkämpe, säger Eunice Brookman-Amissah som också förklarar att arbetet har inneburit både tårar och prövningar men att hon aldrig har tvekat om att det går att få till stånd en förändring.

Hon berättar att när Right Livelihood Foundation tidigare i höstas ringde för att berätta att hon var en av årets fyra pristagare så trodde hon att det var ett skämt. Och lade på luren. Men när hon förstod att det faktiskt stämde gladdes hon:

– Jag blev mycket glad, inte så mycket för min egen skull som för frågan, att en stiftelse som Right Livelihood erkänner en fråga som är så stigmatiserad, säger hon.

Amerikanska abortmotståndare aktiva i Ghana

Samtidigt som flera länder i Afrika söder om Sahara de senaste åren har genomfört vissa liberaliseringar vad gäller abort är inga framgångar säkrade framåt. Utvecklingen i USA påverkar även här inte minst eftersom USA under administrationer som leds av Republikanerna har nekat bistånd till utländska icke-statliga organisationer som antingen utför aborter eller som ser abort som en del av reproduktiva rättigheter genom den så kallade munkavleregeln (global gag rule).

Amerikanska grupperingar har också ett annat inflytande – antiabortgrupper arbetar intensivt även i afrikanska länder för att motverka försök till liberaliseringar av abortlagar. 2010 satte en sådan grupp upp affischer med dödshot mot Eunice Brookman-Amissah i Nairobi.

– Jag blev inte rädd, min chaufför blev det däremot och sade upp sig, säger hon.

Händelsen med hennes fjortonåriga patient som dog efter en osäker abort fick henne att se frågan ur ett annat ljus. Samma sak hände till exempel på Irland 1992 när stigmat kring abort så smått krackelerade efter att en fjortonårig flicka hindrades från att resa till England för abort efter att hon hade blivit gravid efter en våldtäkt, det så kallade X-fallet.

På frågan om det har funnits liknande avgörande ögonblick under kampen för säkrare aborter i Afrika söder om Sahara svarar Eunice Brookman-Amissah att hon minns det irländska fallet, och att det har funnits många, allt för många, liknande fall här. Hon berättar om en ung flicka som för tio år sedan hade vunnit ett pris som bästa elev i sitt skoldistrikt i Kenya.

– När hon skulle få priset var hon redan död i följderna av en osäker abort. De här fallen sker hela tiden, säger Eunice Brookman-Amissah som påminner att mycket kvarstår att göra.

– Det är en strid vi måste fortsätta och vi kan nå fler framgångar, det handlar bara om att folk måste förstå frågan.

När satsningar har gjorts på polisen har åklagarna, som är nästa led i rättskedjan, inte fått extra pengar utan blivit en propp i rättsprocessen trots att en del av dem arbetar upp till 60 timmar i veckan.

– Vi vill uppmärksamma den här yrkesgruppen. Lyfta fram de här kvinnorna. Det är på deras axlar som rättssamhället vilar i ganska stor utsträckning. Det är de som ser till att misstänkta brottslingar kommer till rättssalen och åtalas, säger Greta Svensson en av två författare, i ett videosamtal.

Hon har tillsammans med Lars Einar Engström intervjuat ett femtiotal personer, varav hälften är kvinnor som arbetar som åklagare och med grova brottslingar. Resultatet är boken, Darrar jag, så darrar demokratin – Kvinnliga åklagare genom hot och vardag, i vilken det framkommer att många av Sveriges kvinnliga åklagare har upp mot 40 till 60 fall på sitt skrivbord, arbetar upp mot 60 timmar per vecka och dessutom har jour och/eller helgtjänstgöring.

Samtidigt har en majoritet av dem utsatts för hot och trakasserier både i tjänsten – även inne i rättssalen – och privat. Flera lever med skyddad identitet och avråds från aktivitet på sociala medier samtidigt som de får säkerhetsinstruktioner för hur de ska röra sig mellan arbetet och hemmet.

Åklagarkvinnorna blir hotade på jobbet i mejl och på telefon, men också i hemmet genom brev eller åverkan på hemmet – allt med syfte att skrämmas.

– Kvinnor får dessutom oftare än män utstå sexuella trakasserier och en råare form av trakasserier, så även åklagarkvinnorna. Det som vi blev mest bestörta över var att vi förstod att även inne i rättssalarna så händer det att åklagare blir trakasserade eller hotade – ibland utan att domarna, som är de som bestämmer i rättssalen, reagerar, säger Svensson.

Råare klimat i rättssalarna

I rättssalarna, som oftast är ganska små, sitter åklagaren på ena sidan och representerar staten. På den andra sidan av rummet sitter den åtalade, en eller två advokater, som oftare är män än kvinnor, och en hejarklack som kommit för att backa upp den åtalade.

– Förutom att språket kan vara rått och raljerande från den åtalade och ibland även från försvarsadvokaterna, så skapas det dessutom en fysiskt obehaglig och ibland hotfull stämning, säger Greta Svensson, och menar att åklagarna inte sällan måste trängas med dessa personer på väg in- och ut ur rättssalen och ibland även på de lokala transporterna.

Det framkommer att åklagarna i svenska rättssalar eller i anslutning till dem kan bli knuffade, trakasserade verbalt, anklagade för hur de ser ut och hur de arbetar, och kan få höra att de/deras barn/deras mamma ska knullas.

– Vi vet från andra yrken, såsom socialsekreterare, lärare och arbetsförmedlare till exempel att hot, trakasserier och ibland våld har blivit en del av vardagen, men det ska inte tillåtas i rättssalar. Och domare får absolut inte låta det passera. I så fall ska de anmälas, säger Greta Svensson.

I boken framkommer att tonen i rättssalen har blivit hårdare, inte minst jargongen hos försvarsadvokaterna har blivit råare de senaste åren i takt med att den grova brottsligheten har ökat.

– Det är svårt att bortse från att en del advokater anammar en viss stil för att vinna respekt och gå hem hos gängen, vilket kan leda till fler uppdrag. Många raljerar, ifrågasätter åklagarens kompetens och säger orimliga saker.

I själva verket är det stora mörkertal kring hur många åklagare som utsätts för hat och hot och trakasserier. Enligt säkerhetschefen på Åklagarmyndigheten anmäler inte alla hot och trakasserier i det interna rapporteringssystemet, eftersom de så kallade incidentrapporterna är offentliga handlingar, berättar Svensson. Det råder med andra ord en slags självcensur.

Efter polisen måste staten prioritera åklagarna

Upptäckten av arbetssituationen för den här yrkeskåren, det vill säga både förekomsten av hot och trakasserier som lämnas därhän och den stora arbetsbelastningen som de här åklagarkvinnorna utsätts för, gjorde att författarna kände behov av att även göra boken till ett debattinlägg.

Greta Svensson menar att följden av att politikerna under ganska många år nu ökat anslagen till polisen har gjort att det kommer ännu fler fall till åklagarna.

– Detta samtidigt som man inte har satsat motsvarande resurser på åklagarväsendet, på domstolsverket och Sveriges domstolar och inte heller på Kriminalvården, som följer i rättskedjan, vilket gör att den idag står och skakar.

Det ser inte heller särskilt ljust ut den närmsta framtiden.

– Trenden är att med en eskalerande våldsbrottslighet så kommer det inte bli enklare i rättssalarna.

Greta Svensson är dock förvånad över att inget görs. Och oroad.

– De flesta representanter vi träffade från de olika partierna vet om att man satsat lite för mycket på polisen och för lite senare i rättskedjan. Trots det har vi bara de senaste två veckorna fått veta att anslagen till domstolarna inte räcker  och att de tvingas prioritera samt att Kriminalvården inte har en chans att bygga ut i den takt som skulle behövas. Det här leder ju till ökad köbildning.

Det krävs mer resurser till åklagarna, anser författarna. Som annars tycker att Åklagarmyndigheten arbetat bra och aktivt med rekrytering och säkerhetsfrågor de senaste åren. Åklagaryrket är också populärt och en profession som få lämnar.

– Det är tuffa kvinnor med väldigt hög arbetskapacitet. De har ett stort rättspatos och en enorm dedikation för arbetet. Men det kan inte fortsätta på det sätt det gör idag, med den höga arbetsbelastning de har och att de ska behöva tåla att bli kallade hora på jobbet.

Författarna är förvånade över att den här yrkesgruppen inte har rutit ifrån ännu.

– Vi ser att de efterfrågar att få prata mer om arbetssituationen och hoten samt att de vill ha nätverk och mentorer i större utsträckning. Men det är ingen som klagar. Vi ser dock att Åklagarmyndigheten behöver mer resurser – en större budget, säger Svensson och tillägger:

– Sen tycker vi att det inte vore fel med ämbetsdräkt. När man iklär sig en ämbetsdräkt blir det tydligare att man representerar en roll i rättssalen. Det tror vi på att göra.

Titel: Darrar jag, så darrar demokratin 
Kvinnliga åklagare genom hot och vardag
Författare: Lars Einar Engström och Greta Svensson
Förlag: Bite the Bullet Press AB

Medan de skrev sin bok, bröt kriget ut i Ukraina den 24:e februari 2022. Inte för att det var därför de skrev boken, men det blev oundvikligt att inte nämna Rysslands invasion i Ukraina och än mindre Sveriges Natoansökan. Frida har tidigare uttryckligen sagt att hon har varit förbluffad över den svenska medierapporteringen kring kriget i Ukraina, hur perspektiven krymper i den säkerhetspolitiska debatten och hur man värderar militära ”insatser” väldigt olika, beroende på vem som begår dem.

En starkt bidragande orsak till den svartvita världsbilden som reproduceras i medierna handlar om propagandans genomslagskraft, oaktat om den kommer från Ryssland eller Nato. Medier är ett normskapande instrument som påverkar språkbruket, perspektivvalen och narrativet. Vad vi har sett i svensk media de senaste åren har varit väldigt ensidigt, menar Frida.

Över 4,5 miljoner dödade i Afghanistan

Frida och jag hörs via zoom en förmiddag, och hon berättar att hon har varit i Washington och även nyligen kom hem från en fredskonferens i Oslo, där över 3400 personer deltog. Ett sammanhang som tillät många flera perspektiv än vad det svenska debattklimatet gjort det gångna 1,5 året. Det offentliga samtalet i Sverige är snävt och går man mot strömmen skapar det en mental stress, som är svår att föreställa sig. Anklagelser och osaklig kritik står som spön i backen, men det är inget som Frida avser låta sig tystnas av.

Varför har ni skrivit den här boken, och vilka målgrupper har ni haft i åtanke?
 
– Vi började planerade för den här boken i samband med att USA drog sig ur Afghanistan i aug 2021. Efter ett 20 år långt krig hade världens största supermakt inte lyckats vinna över ett av världens fattigaste länder och vi kände att det fanns en öppning att börja tala om det omöjliga i att vinna fred och stabilitet med militära medel. Inte ett enda av de uppsatta målen för kriget i Afghanistan hade enligt Pentagons egen rapport uppnåtts. Det hade kostat ofattbara 16 000 miljarder dollar och över 4,5 miljoner människor hade dött. Med vår kunskap om vad som styr Washington tillsammans med en omfattande forskning som visar att den amerikanska säkerhetsstrategin har varit kontraproduktiv och att alla de hundratals militära operationer som man utfört har lämnat många områden i världen i värre tillstånd än innan amerikansk militär gått in, uppfattade vi att vi behöver börja tala om hur Europa och Sverige kan frigöra sig från denna politik och välja en annan väg framåt.

Hur upplever du att mottagandet av boken har varit?
 – Under tiden vi skrev boken invaderade Ryssland Ukraina och Sverige hamnade för första gången i ett läge då många kände sig hotade och rädda. Det skapades ett klimat av att allt som avsåg förklara konfliktens bakgrund eller förstå stormaktsrivaliteten i världen var att försvara Putin. Inget kan vara mer fel men det blev omöjligt att peka ut problem i Washingtons utrikespolitik. Vi människor vill så gärna dela in världen i ond och god och hitta enkla svar på varför sådana här fruktansvärda krig bryter ut och hur vi kan ’vinna’ dem. Men det går inte – och jag menar att Sverige nu förlorar oerhört mycket på att vi nu utestängt viktiga parametrar för hur vi ska förstå världen och det nya osäkra läge vi befinner oss i. Jag är rädd att vi – genom att förstå så lite av Washington (eller väljer vad vi vill se) – bidrar till att göra världen mer otrygg och ge oss in i situationen som vi faktiskt inte förstår. Allt på grund av vår naiva tro att vi är de goda som inte kan göra fel. Det är farligt och det känns förfärligt att vi hamnat i detta i princip utan debatt.

”Svenskt” perspektiv på USA

Frida berättar att hon har varit verksam i ett forskningsområde som traditionellt är och har varit mansdominerat, men att hon inte har bedrivit någon egen forskning med utgångspunkt i just feministiska perspektiv.

Det är dock ett stort och viktigt forskningsfält, menar hon, och det finns en rad forskare inom exempelvis statsvetenskap, historia, ekonomi och internationella relationer, som producerat mycket rik litteratur kring förhållandet mellan feministiska perspektiv och amerikansk utrikespolitik. Som mycket annan forskning sker det med varierande ingångar och det berör många olika frågeställningar.

En aspekt handlar om representation i politiken.
– Jämfört med många andra demokratier har USA en låg representation av kvinnor på beslutsfattande poster på alla nivåer. Det påverkar beslutslogiken i maktens rum och den politik som kommer ut ur Washington.

Dock är det viktigt menar Frida att komma ihåg att man i Sverige väldigt ofta har ett ”svenskt” perspektiv på USA. Sanningen är att USA är ett helt annat land, med ett helt annat politiskt landskap, med en helt annan historia. Konservatism i USA har en betydligt mer framträdande roll. Kärnfamiljen och religion har helt andra tyngdpunkter än vad många i Sverige kan ana. Även kvinnorörelsen i USA är inte identisk med den feministiska rörelse som vi har sett i Sverige, även om det finns likheter.

– I Sverige finns också en föreställning om att Demokraterna i USA skulle vara mindre benägna att använda krig och våld som utrikespolitiskt verktyg jämfört med Republikanerna.

En annan viktig aspekt i jämställdhetsfrågan handlar om resursfördelning.
– Den militära upprustningen sker ju på bekostnad av sociala investeringar. I vår bok tar vi upp denna aspekt i delen som handlar om militarismens pris, om hur anslagen till den amerikanska militären utgör den största budgetposten.

I boken beskriver Frida och Trita att det inte finns något exakt samband mellan kostnaderna för vissa krig och brister på specifika välfärdsreformer eller infrastruktursatsningar, men att de utrikespolitiska prioriteringarna de senaste decennierna har i mångt och mycket – såväl direkt som indirekt – bidragit till det USA vi ser idag, med ökade socioekonomiska skillnader, samt en starkt eftersatt infrastruktur, bristande framtidstro samt en nedmontering av demokratin.

– Men också att det råder en växande ”krigströtthet” bland många ”vanliga” amerikaner och i förlängningen påverkar det förtroendet till de demokratiska institutionerna”, berättar Frida. ”Det skapar en växande klyfta mellan förtroendevalda politiker och invånarna.”

”Indispensable nation”

Apropå representationsfrågan, samtliga presidenter sedan USA bildades 1776 har varit män och deras fruar har varit ”första damer” (”first ladies”). Vilken roll och politisk betydelse har dessa första damer haft?
– First ladies (rikets ’första dam’) har ingen formell makt, utan den posten är mer av en symbolisk representation, som understryker familjens betydelse. Däremot är det brukligt att dessa kvinnor driver olika kampanjer, som kan vara mer eller mindre framgångsrika. Men blir dessa kampanjer minsta kontroversiella, då uppstår ofta en storm av kritik.

Som illustrativa exempel lyfter Frida bland annat Michelle Obama och Melania Trump.

– Michelle Obama kampanjade för främjande av folkhälsan bland unga. Hon anklagades från vissa håll för att bedriva en kommunistisk agenda, eftersom hon ”lade sig i” individers levnadssätt. I USA finns ju en uppfattning om att staten ska lägga sig i så lite som möjligt i vanliga människors liv. Melania Trump bedrev en kampanj mot nätmobbning, vilket uppfattades som ironiskt av många med tanke på att hennes man satt i rummet bredvid och häcklade sina motståndare på sociala medier. Men en poäng är att de har möjlighet att lyfta frågor och få uppmärksamhet kring ett eftersatt område.

När man talar om internationellt fredsarbete brukar man inkludera kvinnors rättigheter och behov. I boken nämner ni bland annat Madeleine Albright och Hillary Clinton, och beskriver dem som några av de mest hårdföra hökarna. Hur kommer det sig att kvinnliga toppolitiker i USA sällar sig till militarismens logik och system?
– Jag skulle vilja beskriva det som att de är ”marinerade” i en föreställning om både USA och i krigens möjligheter. Toppolitiker i Washington är stöpta i samma form, bär samma ideologiska glasögon och är inbäddade i föreställningen om USA:s moraliska förträfflighet på den internationella arenan och att krig kan skapa demokrati.

De är uppväxta i en grundmurad tro på USA som en exceptionell nation, det som president Joe Biden benämnde som ”indispensable nation” (’oumbärlig nation’), och det får konsekvenser för den utrikespolitiska utformningen.  
– I boken använder vi begreppet ”liberal interventionism”, alltså, idén om att det inte bara är nödvändigt, utan en moralisk skyldighet att USA måste gripa in i andra länder och använda militära medel när de finner det lämpligt. Detta gör att det finns väldigt lite utrymme att bedriva en annan agenda”.

– Ett talande exempel för det sistnämnda är Barbara Lee från Kalifornien, som suttit i kongressen sedan 1998 för Demokraterna och är kvar än idag. Hon var den enda som röstade nej till USA:s brutala invasionskrig i Irak 2003 och argumenterade öppet och tydligt mot fördjupad militarism. Hennes ställningstagande gjorde att hon stämplades som en ”landsförrädare” från såväl det politiska etablissemanget som den breda allmänheten.

– En annan aspekt som knyter an till karriärmässiga framgångar i amerikansk politik handlar om personvalskampanjer, och i USA är det extremt kostnadskrävande. Förutom gräsrötter, brukar stor del av finansieringen inte sällan komma från resursstarka lobbygrupper och särintressen, som vill utöva inflytande på den politiska dagordningen. Likt många andra länder har kvinnor som strävar efter att nå landets högsta politiska nivå närmast undantagslöst tvingats anpassa sig efter patriarkala strukturer på vägen, för att uppnå framgångar. Inte minst kommer detta till uttryck i militarismen, med tanke på att militären är starkt förknippat med manlighet. Albright och Clinton är bara två av flera exempel på detta.

Väst saknar förmåga till självrannsakan

När USA inledde sitt krig i Afghanistan 2001, vill jag minnas att västvärlden konstruerade bilden av den Muslimska Kvinnan som skulle räddas från talibanstyret. Den Muslimska Kvinnan blev en retorisk figur, även till följd av en växande islamofobi efter terrorattackerna den 11:e september 2001. Har andra liknande exempel på konstruerandet av Kvinnan som den Andre förekommit, när man talat om USA:s krigsbrott runtom i världen? 

– När USA försökte rättfärdiga sitt invasionskrig i Irak 2003, höll bland annat Laura Bush offentliga tal om att USA skulle in i Irak och ”befria kvinnorna”. USA skulle dit för att kämpa för frihet och demokrati, hävdade man, men idag har vi ju ett facit på hur det gick. Liknande exempel på ”rädda kvinnorna”-retoriken är säkerligen många, men jag har inte själv forskat om detta. Generellt kan man däremot säga, och som vi också påpekar i vår bok, att det finns ett återkommande narrativ som handlar om idén om USA som omvärldens räddare. Att vara en ”räddare” i en militär kontext är ofta något som förknippas med manlighet, och där finns extremt begränsat utrymme till ifrågasättande. Man ska lyda. Men det är också destruktivt och förstör möjligheter till utveckling och stabilitet.

Frågan om hur konfrontation gått före diplomati i den amerikanska utrikespolitiken under 1900-talets andra hälft är något som Frida och Trita tittar närmare på i bokens andra del som handlar om ”systemets inneboende problem”. Med all den forskning, dokumentation och kunskap som finns tillgänglig idag, borde vi veta bättre, hävdar Frida.
– Vi i väst har tappat förmågan, eller frågan är om vi nånsin har haft förmågan till självrannsakan. Det tycks finnas nåt konstigt psykologiskt behov av att tillskriva oss som ”de goda” och de andra som ”de onda”. Det finns en historisk blindhet, som gör att vi inte ser oss själva som en del av problemet.

Trita och du landar i slutsatsen – av de historiska erfarenheterna av USA:s ändlösa och kostnadskrävande krigföringar runtom i världen – att världen blivit alltmer osäker och instabil. Hur har denna utveckling påverkat män som grupp respektive kvinnor som grupp inom och utanför USA:s gränser?
– Det finns ett mycket bra citat som säger att ”om vapen vore vägen till fred, så hade vi inte haft några krig”. Det ligger mycket i det. Inte ens världens i särklass starkaste supermakt kunde vinna över ett av världens fattigaste länder. Och kvinnor och barn är alltid sårbara och extremt utsatta i krig. Olika grundläggande materiella behov förstörs alltid i krig. Faktum är att ingenstans där USA har invaderat, har man lyckats implementera frihet, trygghet och demokrati på det sätt som man tänkt. IstälLet har vi sett att man Lämnat mer kaos och lidande och att många militära operationer varit rent kontraproduktiva. Det är så anmärkningsvärt att man inte tar hänsyn till vad den samlade fredsforskningen faktiskt lär oss av detta, utan att västvärlden fortsätter att låta sitt dominansanspråk fortskrida. Man är fastlåst i den ideologiska föreställningen att svaren finns i krig och militarismen.