”Problemet är inte att Ekis vill diskutera kön, könsroller eller könsmaktsordning. Det är vi många som vill, och som gör”, skriver Sam Holmqvist, som har invändningar mot historieskrivningen i nyutkomna boken Om könets existens av Kajsa Ekis Ekman.
Det är dags att debattera trans igen, för samhället suger och det är tydligen transpersonernas fel.
Det är ofta transpersonernas fel. Antingen är vi för moderna och förstår oss inte på kön, eller så är vi bakåtsträvare och förstår oss inte på genus. Eller, som i Kajsa Ekis Ekmans nya bok, lite av varje. Debatten rasar som aldrig förr.
Skoja bara – den rasar inte alls som aldrig förr. Debatten rasar faktiskt exakt som förr, precis som den gjort med jämna mellanrum sedan åtminstone tidigt 1900-tal. Det är ungefär så länge som transpersoner har beskrivits som ett obekant och knasigt påfund, påhittat igår och en alarmerande konsekvens av vilken-tid-det-än-är.
Begreppet ”transperson” är ganska nytt, men företeelsen är det inte. Transpersoner är inte typiska för 2000-talet, och inte för något annat århundrade heller. Om det är något som är typiskt för den västerländska moderniteten i den här frågan så är det däremot föreställningen att trans skulle vara en nymodighet. Att könsöverskridanden skulle vara utmärkande för just nu och här, antingen på gott eller ont.
Det finns mycket att säga om Ekis bok, och jag ska koncentrera mig på hennes historiska översikt. Den bygger nämligen på en del missuppfattningar.
Ekis har dammat av Thomas Laqueurs Making sex (Om könens uppkomst på svenska), och hans beskrivning av utvecklingen från enköns- till tvåkönsmodell. Enligt Laqueur byggde förståelsen av kön i västerländska samhällen först på en enkönsmodell, där män och kvinnor sågs som i grund och botten lika. Det fanns egentligen bara ett enda kön, och kvinnan var ett slags sämre, outvecklad man. Under 1700-talet utvecklades istället en tvåkönsmodell, där könen beskrevs som åtskilda. Det förändrade inget i hierarkin, men kvinnor blev fundamentalt olika män. Istället för likhet, betonades skillnad.
Utvecklingen svarade, enligt Laqueur, mot samhällsförändringar. Tvåkönsmodellen uppstod eftersom det behövdes nya förklaringar till varför kvinnor var ”sämre än män”. Ur feministisk synvinkel blev samhället alltså inte bättre för att könen beskrevs som två istället för ett, men inte sämre än innan heller. Bägge modellerna spelade patriarketet i händerna, på olika sätt.
I Ekis bok sammanförs Laqueurs tvåkönsmodell med hur vi idag pratar om ett binärt könssystem. Och så långt inga konstigheter – mycket riktigt bekriver dessa begrepp liknande förståelser av kön. Att vi lever i ett binärt könssystem betyder att vi lever i ett samhälle som kategoriserar människor utifrån två kön, och att dessa kön ses som tydligt avgränsade från varandra. I sig är det ett värdeneutralt påstående. Det är först i kombination med en analys av könsmaktsordning som det kan leda till en feministisk analys.
Men för Ekis betyder själva begreppet könsbinaritet en återgång till det Laqueur kallade enkönsmodellen, och där börjar resonemanget svaja. Ekis menar att eftersom enkönsmodellen enligt Laqueur innebar flytande könsgränser, så innebär kritik av könsgränser enkönsmodellen – ett slags medeltida syn på kön. Det är ett argumentationsfel av en typ som återkommer i boken.
Ekis gör ett påstående A, sedan ett påstående B och slår ihop det till en slutsats C. Men att varken stenar eller Aristoteles kan flyga, betyder inte att Aristoteles är en sten.
Problemet med Laqueur – och det har forskare påpekat ända sedan hans bok kom ut för drygt trettio år sedan – är att han hårdrar allting. Även under tvåkönsmodellens tid fanns oklara könskategorier, förändringar och ifrågasättanden av könsgränserna. Det är bland annat därför Sverige i praktiken hade ett tredje juridiskt kön, ”hermafroditen”, långt efter att tvåkönsmodellen ska ha tagit över.
Om vi på förhand har bestämt oss för att det bara finns två kön så kommer vi att tolka världen utifrån det. För den som är intresserad av historia – jag råkar vara det – innebär det en risk att missförstå vad människor har tänkt om kön. Vi applicerar våra egna normer på historien, och blir blinda för hur den faktiskt såg ut.
Det här är ironiskt, eftersom det är just sådan blindhet som personer intresserade av transhistoria ofta anklagas för. I Ekis bok finns jag med som exempel på en forskare som enligt henne ”ifrågasätter varför vi tolkar framstående kvinnor ur historien som kvinnor”. I det fallet blir det extra ironiskt, eftersom den artikel hon hänvisar till handlar om nyansering.
Vad jag skrev i den artikeln var att vi inte kan anta att de kategorier som uppfattas som självklara idag alltid har uppfattats så. Jag ifrågasatte inte att framstående kvinnor skulle vara kvinnor, eller påstod att alla som överskridit könsnormer var transpersoner. Tvärtom gjorde jag en poäng av att någon strikt uppdelning mellan cis och trans är omöjlig att göra när det kommer till historiskt material.
För att förstå könshistoria måste vi diskutera förutsättningslöst. Kategorier som kvinna och man har nämligen betytt olika saker i olika tider.
Andreas Bruce (1808–1885) skrev till exempel i sin självbiografi mycket om sitt mod och sin kärlek till kvinnor. Han tilldelades kvinnligt kön vid födseln men visste redan som barn att han var pojke. Som tonåring övertalade han sin pappa att ta med honom till en läkare, där han fick ett intyg om att han var ”hermaphrodite”. Sedan fick han ett nytt förnamn, började sitta på manssidan i kyrkan, jobbade i mansyrken och levde ett rätt vanligt liv som rätt vanlig karl. I självbiografin tar han å ena sidan sin manlighet för given, å andra sidan argumenterar han för den. Både modet och kvinnokärleken ingår i hans argument.
Nu invänder vän av ordning att det där inte låter särskilt progressivt. Till och med reaktionärt. Varken mod eller kvinnokärlek gör ju någon till en man. Hade det inte varit mer radikalt om Andreas Bruce sagt sig vara lesbisk och superkvinna?
Jo, kanske det.
Vi tar det igen: Jo, kanske det.
Ta nu en paus och några djupa andetag, och låt denna insikt sjunka in.
Klar?
Grattis! Du har nu förstått att inte alla transpersoner är revolutionärer.
Transpersoner är inte per definition progressiva, lika lite som enköns- eller tvåkönsmodellen var det. Jag vet inte hur det gick till när människor fick för sig att transpersoner skulle rädda oss alla från patriarkatet, men en del verkar tro det. Genom vår blotta existens ska vi avslöja patriarkatets tillkortakommanden och bereda väg för revolutionen. Tro fan att folk blir besvikna.
Förstå mig rätt, jag hade varit helt för den revolutionen. Men om det vore så enkelt hade det skett för länge sedan. För oavsett vad någon tycker om transfrågor idag så fanns Andreas Bruce.
Han banade inte väg för någon revolution men han stod inte i vägen för den heller. Han bara fanns. Han fanns, och en massa andra människor fanns.
En del av dem var kvinnor, en del var män, en del var ingetdera eller både-och eller lite olika beroende på. En del av dem var feminister, en del gjorde revolution och en del hade mossiga åsikter om kön.
Det finns till och med transpersoner som är riktiga puckon, men det betyder inte att transkampen är ett hot mot vare sig kvinnorna eller feminismen. Att Ekis hittat en och annan konservativ transperson är ett dåligt argument för att transaktivism per definition skulle vara antifeministiskt. Aristoteles är inte en sten, och att det finns mossiga transpersoner betyder inte att allt är transpersonernas fel.
För problemet är förstås inte att Ekis vill diskutera kön, könsroller eller könsmaktsordning. Det är vi många som vill, och som gör. De nyvakna själar som tycker att det är på tiden att vi pratar om de här sakerna kan jag trösta med att vi andra redan har hållit på ett tag. Ni är varmt välkomna att vara med.
Ett tips är att börja med att titta bland fotnoterna i Ekis bok. De texter hon hänvisar till innehåller inte alltid det hon påstår, men däremot ofta de nyanseringar och problematiseringar hon efterlyser. (Med undantag för hänvisningarna till alt-right-sajter – men det kanske ni förstod.)
Nej, problemet med Ekis bok är inte att hon vill prata om kön, utan att hon använder transpersoner som slagträ. Det är en dålig utgångspunkt för ett samtal.
Sam Holmqvist är forskare i genusvetenskap vid Södertörns högskola och doktorerade med en avhandling om translitteraturhistoria.
