Isabel Díaz Ayuso från det konservativa högerpartiet Partido popular (PP) vann nyligen en jordskredsseger i borgmästarvalet i Spaniens huvudstad Madrid. Hon befäste därmed sitt styre över staden.
Isabel Díaz Ayusos kampanjslogan kan kokas ner till ordet frihet. Som Madrids borgmästare spelade hon på medborgarnas känslor och ställde sig på småföretagarnas sida mot regeringen när hon ignorerade nationella coronarestriktioner och lät barer och affärer hålla öppet som vanligt. Något som fått kritikerna att likna henne vid Donald Trump, kalla henne ”hyperledare”, men också var en bidragande orsak till det stora stödet i valet. Feminister kallar henne anti-feminist, och hon har gjort flera kritiserade uttalanden.
Marta Ortíz, ordförande för organisationen bakom Ameco press – en Madridbaserad nyhetsbyrå med genusperspektiv – menar att Ayusos seger måste ses i ljuset av årets valkampanj.
– Den karaktäriserades av populism och polarisering i ett trött och spänt samhälle efter ett hårt coronaår. Det pratades mer om kommunism och fascism än konkreta förslag på hur man ska komma igenom den hälso- och ekonomiska kris som man nu är mitt uppe i och inge framtidshopp åt Madridborna.
Prioriterar privatiseringar
Ortíz säger att det i övrigt var en kampanj i vilken det vädjades till känslor.
– Ayuso lyckades utnyttja den psykologiska press som medborgarna upplevt under pandemin. I kampen mot smittspridningen av viruset valde den spanska regeringen restriktiva åtgärder, som inskränkte människors liv, och ingav känslan av att politiken reglerade och invaderade den personliga friheten och möjligheten att fatta egna beslut. Den trötthetskänslan drog Ayuso fördel av, säger Ortíz och fortsätter:
– I och med Ayusos seger så konsolideras den ekonomiska liberalism utan gränser som hon representerar, där lägre skatter och omfattande privatiseringar inom hälso- och utbildningssektorn och barn- och äldreomsorgen är prioriterat.
Samtidigt har idéer om social rättvisa, jämlikhet och solidaritet, som ligger nära den feministiska rörelsen, helt ersatts av frihetsmottot att kunna göra som man vill.
I kölvattnet av feministiska landvinningar
Ayuso fick fler röster än vänsterblocket tillsammans och är överlägset största parti. Det räcker nu med passivt stöd från högerextrema Vox, som gick framåt med ett mandat. Överlag har Vox förlorat inflytande eftersom PP har fördubblat sina mandat i stadshuset. Ayuso har dock sagt sig vara villig att fortsätta samarbetet.
Vox är ett ytterhögerparti som vill upphäva lagen mot könsrelaterat våld, avskaffa stöd till kvinnor i utsatta situationer, dra ner stödet till kvinnojourer och vilja inför vet för föräldrar att lägga sig i vad som undervisas i skolan.
– Vox är också det parti som införde epitetet ”feminazi” för feminister, säger Ortíz, som även kallar Ayuso för anti-feminist.
– Enligt henne har kvinnor gått från att lyda sina män till att göra som vänstern dikterar, vilket bland annat innebär att de är tvungna att gå på demonstrationer, såsom på 8 mars, den internationella kvinnodagen.
– Det är få av de politiska kvinnorna i PP och Vox som definierar sig själva som feminister. De påstår sig försvara kvinnor men de är emot positiv diskriminering. De anser att de har nått sina positioner på egna meriter. Men faktum är att de har dragit nytta av alla de rättigheter som kvinnorörelsen har uppnått, menar Ortíz.
Hon listar rösträtten, och de varvade vallistorna som har möjliggjort kvinnors deltagande i parlamentet och senaten, och i övriga samhällsinstitutioner.
Kvinnor i Spanien med konservativ ideologi har liksom alla kvinnor omfattats av de rättvisereformer och sociala landvinningar som den feministiska rörelsen lyckats uppnå genom historien. Men det betyder inte att de utvecklar feministisk politik, konstaterar Ortíz.
Speglar förtroendekris
I en analys i brittiska The conversation beskrivs Ayuso som en ”hyperledare”, en karismatisk politiker som spelar på känslor och utger sig för att sitta inne på lösningen på den svåra situation som landet och medborgarna befinner sig i.
Lägg därtill en kontext präglad av en pandemi och den socialistiska regeringens försök att hantera den efter bästa förmåga, vilket ifrågasatts och fått förtroendet för de demokratiska institutionerna att sjunka.
Mitt i detta ses Ayuso som svaret på osäkerheten och vägen ut.
– Ayuso, 42, höll sig vid ett enkelt och tydligt meddelande som var kopplat till väljare som har utstått mer än ett år av pandemi, säger Lluís Orriols, professor i politik vid Carlos III-universitetet i Madrid till New York times.
Orriols menar att det är betydligt enklare att visa vad man gör när man låter ekonomiska aktiviteter hålla öppet, än att visa hur väl nedstängningen skyddar människor. Vilket spelade Ayuso i händerna.
Isabel Díaz Ayusos stora framgångar motsvaras av ett lika stort fall för vänstern. Regeringspartiet, socialdemokratiska PSOE, beskrevs vara i chock efter att valresultatet offentliggjorts. De hade inte förutsett att krossas så fullständigt. Tvärtom hade de räknat med att vara med och slåss om segern. Istället tog högern 20 av deras platser i det regionala parlamentet, och mer än fördubblade sina platser.
Föraning om högersväng
Vänsterpartiet Unidas podemos ledare Pablo Iglesias, som hade gett upp vice premiärministerposten, för att ge tyngd åt vänstern i Madridvalet genom att kandidera, uppgav i samband med att valresultatet blev känt att han lämnar politiken.
Enligt Ayuso visar segern att spanjorerna är trötta på pandemirestriktionerna och de ekonomiska svårigheter som de lett till. På så vis var det också ett protestval mot socialistregeringens linje i att bekämpa spridningen av coronaviruset.
Premiärminister Pedro Sánchez och hans regering vill gärna tro att resultatet i Madrid inte gäller för hela Spanien, och när landet väl är igenom pandemin. Nationella val hålls först om två år.
Men Ayusos seger kan vara en föraning om att landet är på väg högerut igen, inte minst som ett resultat av coronapandemin. Och beslutet att vara öppen för att låta sig backas upp av krafter ännu längre höger ut på den politiska skalan kan ge en fingervisning om vad ett konservativt högerstyre i ett EU-land idag innebär. Nämligen politik betydligt längre ut på extremhögerkanten, än för bara ett decennium sedan.
