Alltför stort fokus på brister i den fysiska miljön har gjort att svenska kommuners trygghetsvandringar missar problem som kräver långsiktiga lösningar. Det visar en ny studie av Jennie Brandén och Linda Sandberg, forskare i statsvetenskap vid Umeå universitet.

De har undersökt hur kommuner i Sverige använder trygghetsvandringar i praktiken. Metoden utvecklades på 1980-talet i Toronto, och är idag ett av få forum där politiker, tjänstepersoner och polisrepresentanter möter människor för att diskutera deras erfarenheter och behov kopplade till trygghet i närområdet. Men för att långsiktig lösa otrygghetsproblem krävs mer kommer forskarna fram till.

– Det finns potential för trygghetsvandringar som metod. Men genom att framhålla snabba lösningar, som till exempel förbättrad belysning, på komplexa, sociala problem riskerar trygghetsarbetet generellt att missa de problem som kräver mer långsiktiga förändringar. Det kan till exempel handla om den otrygghet som är kopplad till en ökad ojämlikhet och utsatthet i samhället, eller till en rädsla för sexualiserat våld eller rasism, säger Jennie Brandén i ett pressmeddelande från Umeå universitet.

Därför menar hon att det vore bra att rikta, och anpassa, trygghetsvandringar för att nå grupper som sällan kommer till tals.