Debatt

Paradoxalt lagförslag skyddar inte mot mäns våld

Jon Thorbjörnson, Gudrun Nordborg.

Det är en paradox att regeringen i nya lagförslag ger barn full status som brottsoffer och samtidigt fortsätter prioritera gemensam vårdnad så att barn kan tvingas att umgås, eller till och med bo tillsammans med sin förövare, skriver Gudrun Nordborg och Jon Thorbjörnsson (V).

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Det är nu blixtbelyst av flera mord under kort tid. Våldet pågår mitt ibland oss; oavsett klass, etnicitet eller religion. Det riktas mot kvinnor för att de är kvinnor. Var fjärde kvinna i Sverige har utsatts för våld i en nära relation. Är kvinnan mamma riskerar också hennes barn att drabbas. Nu behandlar riksdagen två lagförslag som berör detta. Det ena avser barn som bevittnar brott, det andra frågor om vårdnad.

Om en person utövar våld mot till exempel mamman, ett husdjur, ett syskon eller någon annan närstående till barnet och barnet ser eller hör detta så föreslås att den personen samtidigt begår ett brott mot barnet, ett barnfridsbrott. Förslaget är väl underbyggt av forskning. Den visar att utsattheten är vanlig eftersom vart tionde barn, konkret omkring 200 000 barn, upplever våld i hemmet, liksom att detta riskerar att medföra allvarliga psykiska effekter.

Reformen är efterlängtad av flera anledningar. En är att vårdnadshavare, också den som misstänks för våldet, har makt att hindra att barn under 15 år får komma till tals i rättsutredningen.

Nu ska barnet få full status som brottsoffer och kan därmed höras om vad barnet sett och hört oavsett vårdnadshavarnas inställning.

Det är också positivt att barnet får en juridisk företrädare enligt lagen om särskild företrädare för barn, som förutom att tillvarata barnets intressen under rättsprocessen också ska få agera för att barnet får sitt skadestånd. Reformen bidrar till att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt Barnkonventionens artikel 19 om att skydda barn mot alla former av våld.

Förslagen angående vårdnad om barn är motstridiga. Ett avser att den förälder som dödat den andra föräldern kan fråntas vårdnaden, genom att en tillfällig vårdnadshavare utses. Det skulle ändra på att den våldsamme föräldern, som oftast är fadern, får behålla sin makt att bestämma över barnet också från fängelset. På den punkten får våldet konsekvenser, vilket förslagen i övrigt kan anklagas för att sakna.

Ordet våld förekommer visserligen ofta i både propositionen och utredningen som föregått den men ingendera förhåller sig till forskningen om våld eller om våldets följdverkningar. Särskilt utredningen använder orden ”anklagelser” eller ”påståenden” om våld som om våldet egentligen inte finns – trots att man faktiskt insett att det kan ha dödlig utgång, en risk som ökar när kvinnan/mamman vill lämna relationen.

Trots starka uttalanden om att gemensam vårdnad är bäst i ”de allra flesta fall” menar regeringen att någon presumtion för gemensam vårdnad inte ska finnas. I verkligheten är det dock så sedan länge.

Presumtionen medför att den förälder som argumenterar för ensam vårdnad de facto framstår som en dålig förälder som inte vill sitt barns bästa, även om hon agerar för att skydda barnet från ytterligare våld. Ja, att den föräldern oftast är mamman, är en given konsekvens av att mannen/fadern oftast är den som utövat våldet.

Nu föreslår man dessutom att domstolen ska kunna döma till gemensam vårdnad mot båda föräldrarnas vilja. Risken är då stor att den rådande presumtionen förstärks än mer. Gemensam vårdnad är förvisso utmärkt när föräldrarna kan samverka, vilket de i så fall troligen vill oavsett press från lagstiftningen. Men är den ens önskvärd och till ”barnets bästa” när de inte är ense? Eller än värre: när oenigheten bottnar i våldserfarenheter och en förälders vilja att skydda sitt barn mot ytterligare våld?

Vänsterpartiet stödjer att barnfridsbrottet införs men är mycket kritiskt till den starka prioriteringen av gemensam vårdnad. Vi ser det som en paradox att riksdagen förväntas ta ett beslut för att synliggöra barns utsatthet för våld i hemmet genom ett nytt brott och ett annat beslut som medför att barnet kan bli tvingat till att umgås, eller till och med bo tillsammans med sin förövare. Det strider mot Barnkonventionens krav i artikel 19 om att skydda barn mot alla former av våld.

Här behövs motstånd för både barnens och mödrarnas skull!

Gudrun Nordborg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ledamot i justitieutskottet
Jon Thorbjörnson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ledamot i civilutskottet