Krönika

Fördummande förfäran över genuspedagogik

Annika Hirvonen.

”Vi måste reagera tidigt och bryta med de normer som bagatelliserar pojkars beteende i skolan genom att skämta om att kärlek börjar med bråk. Det som vi kallar genuspedagogik och som Ebba Busch kallar flum”, skriver Annika Hirvonen (MP).

Jag satte mig så nära väggen som det bara gick. Nu var jag rädd på riktigt. Han som brukade slå mig på högerarmen hade hittat en sax. Han skulle klippa av mitt hår. Två gånger hann jag precis rycka undan det i tid. Det jag minns från den dagen är att vi skulle lära oss om Sveriges landskap och att jag inte lärde mig ett skvatt. Jag hade sagt ifrån förut, men lärarna gjorde aldrig något. Hans plats var kvar bredvid min.

Jag förstod redan då att det var medvetet som man placerade en sådan som mig mellan två bråkiga pojkar. Antagligen för att jag inte slogs tillbaka och slutade klaga när det inte hjälpte. Minnen av pojkar som tagit sig rätt över min och mina vänners kroppar har sedan samlats på genom skolåren. Vi måste förstå att det är där det börjar. En oskyldig lek där allt bara är på skoj. En lärare som inte säger ifrån och markerar.

De senaste veckorna har inteallamän-aktivister hört av sig otaliga gånger och undrat vad jag menar med att vi måste bryta de destruktiva mansnormer som gör att pojkar växer upp till män som slår. I riksdagen undrar KD “På vilken förskola i Sverige får pojkar veta att det är okej att slå flickor?”

Ingen tror att förskolepedagoger uppmuntrar pojkar att slåss. Det handlar om hur man bemöter barn när de slåss, för det gör barn.

Det är fördummande. Ingen tror att förskolepedagoger uppmuntrar pojkar att slåss. Det handlar om hur man bemöter barn när de slåss, för det gör barn. Det handlar om att vi måste reagera tidigt och bryta med de normer som bagatelliserar pojkars beteende i skolan genom att skämta om att kärlek börjar med bråk. Det som vi kallar genuspedagogik och som Ebba Busch kallar flum.

När mäns våld mot kvinnor nu äntligen får det fokus som det förtjänar hörs ensidiga krav på hårdare straff från flera partier. Det är viktigt med proportionerliga straff, men det är ännu viktigare att inte få förövare. Utan förövare, inga brottsoffer. Det håller inte med ursäkter om att pojkar är pojkar fram tills de en dag är straffmyndiga.

Arbetet mot mäns våld mot kvinnor har varit centralt i mitt engagemang som riksdagsledamot och i Miljöpartiets prioriteringar. Jag var med när vi tog ett tio år långt arbete för en samtyckeslag i mål. De senaste åren har vi gjort en lång rad insatser för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck och den motion om undervisning i sexualitet, samtycke och relationer som jag skrev i strävan att uppnå en samtyckeskultur ska nu bli verklighet.

I varje rum där sexuella trakasserier äger rum behövs ett brödraskap och ett systerskap som säger ifrån.

Lärarna är centrala aktörer för att påverka de normer och värderingar som unga växer upp med. Vi har beslutat om att alla lärare ska få kunskap om sex- och samlevnad under sin lärarutbildning, men vi kan inte vänta tills de lärare som inte fått det har gått i pension. Vi måste höja kunskaperna bland befintliga lärare nu.

När ljuset vänds mot unga och sex av tio gymnasieelever uppger att de har utsatts för någon typ av våld i en romantisk relation blir det ännu tydligare hur viktigt det tidiga och förebyggande arbetet är.

Vi måste vaccinera våra barn mot destruktiva mansnormer och sluta förklara bort pojkars våld mot flickor med att “pojkar är pojkar”. Kärlek börjar inte med bråk. I varje rum där sexuella trakasserier äger rum behövs ett brödraskap och ett systerskap som säger ifrån. Tystnadskulturen måste ersättas av ett vrål.

Jag har höga förväntningar på regeringens planerade handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor. Jag förväntar mig kraftfulla åtgärder, budgetprioriteringar och hårdare straff. Och jag förväntar mig ett offensivt arbete för jämställdhet inom alla samhällssektorer.

KD och SD ska inte tillåtas gräva upp bakåtsträvande förslag om fler hemmafruar, sambeskattning och förbud mot arbete med könsroller i förskolan från den historiens skräphög där vi slängt dem.

Annika Hirvonen är gruppledare i riksdagen och jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.

Krönika

Livets kvinnofälla är att skaffa barn

De som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn. Det konstaterar Lina Stenberg som räknat sig igenom varför födelsetalen är de lägsta på många år.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Krönika

Regeringen vill välta omkull skyddade boenden

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V).

”I praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man.” Maj Karlsson (V) om riskerna med regeringens nya lagförslag om skyddat boende. 

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

Krönika

Svensk samtyckeslagstiftning behövs i hela Europa

Ett starkt lagpaket i EU som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv. Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling för EU:s medlemsstater, skriver Evin Incir.

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer