Reportage

Han går fri, hon tvingas gömma sig

När Simone Lyon polisanmälde den man som hade misshandlat och utnyttjat henne såg hon det som den enda utvägen. Men två månader senare befinner hon sig i en återvändsgränd. Framtiden på det skyddade boendet är osäker, mannen ifråga går fortfarande fri och hon riskerar dessutom att utvisas till sitt hemland där hon fruktar för sitt liv. 

Simone Lyon, som egentligen heter något annat, hade fast jobb och förstahandskontrakt, men den man hon gifte sig med förvandlade hennes ordnade tillvaro till ett mardrömslikt kaos. Efter ett år av slag, frihetsberövande, våldtäkt och stöld insåg Simone Lyon att hon måste lämna sin man, något hon ditintills inte hade haft mod till. Hans ord om att det skulle bli värre för henne själv och att han bara skulle få ett kort straff om han fälldes var för skrämmande.

Nu, efter två månader på skyddat boende, frågar hon ibland sig själv om han hade rätt. Trots bevisning i form av bilder, filmer och journaler ligger utredningen fast hos åklagaren och under tiden måste socialtjänsten hela tiden göra nya bedömningar av Simone Lyons skyddsbehov.

Lyon träffade sin man, som vi kan kalla J, i jobbet. Hon säger att han var normal och trevlig i början men sedan förändrades han snabbt.

– Han började han misshandla mig och låste in mig med polisnyckeln. Jag fick inte bestämma vilka kläder jag skulle ha på mig, jag blev tvingad att använda sjal och jag kunde inte gå ut och handla eller gå ut ensam. Han lät mig inte gå till jobbet utan tvingade mig att sjukskriva mig, berättar hon och kan inte hålla tårarna tillbaka.

Inspelade dödshot

Vad som gjorde situationen än mer prekär var att Lyon inte hade fått vare sig sitt uppehållstillstånd eller arbetstillstånd förlängt, och hade en utvisning med återreseförbud hängande över sig. Efter att Migrationsverket gett avslag på två överklaganden tvingades Simone Lyon att säga upp sig från arbetet i slutet av förra året. Då hade hon knappt varit där på flera månader, eftersom mannen förbjöd henne att arbeta.

På grund av den pågående polisutredningen har Simone nu fått ett tillfälligt uppehållstillstånd i sex månader, men efter det väntar utvisning till Marocko. Hon säger att mannen har vänt hennes familj emot henne och att hon har sin farbrors dödshot inspelade på telefon.

– Jag kan inte åka till mitt land, de kommer döda mig. Här har jag just nu skyddat boende men min man går ute på gatorna som vanligt, medan jag måste gömma mig trots allt han har gjort mig.

När Simone var gravid misshandlades hon så illa att hon fick missfall. Hon var först rädd för att säga något till personalen på sjukhuset. Hon var medveten om att läkarna skulle råda henne att göra en polisanmälan, och det visste hon att hon inte skulle våga göra.

– Han hotade mig hela tiden och sa att om jag anmäler honom kommer det blir värre för mig, inte för honom. Han kommer inte få ett längre straff eller hamna i fängelse, kanske händer ingenting.

Ekonomiskt våld

J upplyste till och med Simone om hur han hade misshandlat sin ex-fru svårt och för det bara fick ett års fängelse.

– Han sa: ”Även om jag hamnar i fängelse är jag där några månader, ett år, sen kommer jag ut och gör dig mer illa”.

Utöver den fysiska och psykiska misshandeln drabbades Simone också av något som är ganska vanligt men mindre omtalat, nämligen ekonomisk misshandel. Han använde hennes bank-id och kort för att köpa konsumtionsvaror och ta lån i hennes namn. Idag har hon en skuld på runt en halv miljon kronor.

Vad fick dig att till slut lämna honom?

– Det var en dag i vintras. Han våldtog och misshandlade mig. Nästa dag var min födelsedag – jag ville lämna honom, han lämnade inte mig. Jag gick till balkongen och började skrika på hjälp. Han blev rädd att polisen skulle komma, det har hänt förut och då han lät mig inte öppna dörren. Han beställde en Uber till mig till min moster och tänkte väl att jag skulle bo där tills det lugnade ner sig och sen skulle han hämta mig. Men nästa dag åkte jag till ett skyddat boende och sedan anmälde jag honom till polisen.

Simone Lyon är övertygad om att J skulle ha dödat henne om inte tagit steget och uppsökt boendet. Hon visar bilder på blåmärken och svullnader i ansikte, på armar och ben, och märken på halsen efter att han försökt strypa henne. Hon har också fotograferat sig själv bredvid mannen i sängen, för att styrka hans identitet.

Tärande ovisshet

Både Lyon och hennes kontaktperson på boendet anser att bevisningen är mycket stark, men utredningen har legat på åklagarens bord i veckor utan att de har hört något mer. Simone Lyon tar flera gånger upp det orättvisa i situationen, att han går fri medan hon tvingas gömma sig. Innan hon bytte telefonnummer kontaktade han henne flera gånger med hot, och han hörde även av sig till hennes vänner och hotade även dem.

– Jag hade fast jobb, jag betalade skatt, jag hade lägenhet. Nu har jag en månads skyddat boende, sedan måste jag leta efter något annat och jag är inte skyddad från honom, han är fortfarande ute, jag vet att han kommer göra mig något. Man måste tänka på mycket saker, det är svårt. Migrationsverket, skyddat boende, polisen….

Ovissheten är tärande, inte minst på grund av det överhängande utvisningsbeslutet.

– Och jag är i fara i mitt land på grund av min man. Han åkte dit och sa att jag hade varit med en annan man och i min kultur är det inte bra med skilsmässa. Han spred rykten och sa att jag är en hora, att jag varit med andra, när jag var gravid sa han att det inte var hans barn. Jag har fått mycket hot från mitt hemland, de säger att de ska döda mig.

Tror alla i din familj på honom, är det ingen som tror på dig?

– Ingen tror på mig, alla tror på honom. Så jag mår inte bra, jag känner mig ensam.

När de som faktiskt vågar anmäla sina förövare inte får det stöd från samhället som de hoppats på fortgår den onda cirkeln. Ingen av de instanser som hanterar ärendet kan förmedla någon form av trygghet eller förhoppningar, upplever både Simone Lyon och hennes kontaktperson Maria Hamilton. Lyon vill kunna leva skyddat i Sverige, vara fri och jobba som alla andra. Men hennes känslor är uteslutande rädsla och panik över att inte veta vad som kommer hända med henne.

Simone Lyon sökte och fick sitt första uppehållstillstånd 2014 på anknytning i samband med sitt första äktenskap i Sverige. Hon fick avslag på förlängning av tillståndet eftersom relationen inte bestod, förklarar Annica Dahlqvist, kommunikatör och utbildare på Migrationsverket. Uppehålls- och arbetstillstånd ska i andra fall sökas före inresa i landet, om inte särskilda skäl föreligger. Lyon åberopade redan då skyddsbehov, men myndigheten gjorde en annan bedömning av läget.

– När man söker asyl och hävdar att det finns en risk vid återvändande ligger bevisbördan på den sökande. Det är förstås svårt att visa upp skriftlig bevisning så det är den muntliga berättelsen som är väldigt viktig.  Där finns det direktiv om hur berättelsen ska framföras, man ska kunna vara ganska detaljerad och man tittar på hur det stämmer med saker som sagts förut samt inhämtar annan information, stämmer att det att det är så här i ditt hemland, och så vidare. Vi gjorde bedömningen att berättelsen inte var tillförlitlig. Men nu har det ju hänt saker sedan dess, säger Annica Dahlqvist.

Med anledning av polisutredningen finns det nu en anmälan om verkställighetshinder för utvisningen.

– Eftersom det är en pågående process kan vi inte uttala oss om vad den får för betydelse för hennes ärende eller om det skulle föranleda en annan bedömning eller ge en annan bild av omständigheterna, säger Annica Dahlqvist.

Fel på systemet

Juristen Nina Pirooz har under flera år engagerat sig i kvinnojoursrörelsen och kvinnors asylprocesser. Enligt henne verkar Simone Lyons fall framför allt handla om samhällets generella otillräcklighet när det gäller att ge stöd och trovärdighet åt kvinnor i brottmålsprocessen.

– Varken straffrätten eller de migrationsrättsliga reglerna är utformade för att ge kvinnor som utsätts för våld någon särskild trygghet eller stöd. Reglerna om skyddat boende kan också starkt kritiseras, eftersom man inte beviljas någon permanent eller långvarig lösning, vilket skapar ytterligare stress och oro hos redan starkt utsatta personer.

Hon tycker att det är ironiskt att underlaget för att bevilja skyddat boende inte är utformat utifrån våldsutsatta kvinnors behov, med grund i forskningen.

– Istället reduceras det till en tillfällig insats i mån av resurser, som ju leder till att många skyddade boenden drivs ideellt och inte av kommunen.

Lyons fall är dessvärre regel snarare än undantag, säger Maria Hamilton:

– Jag tycker att socialtjänsten utgår från vita medelklasskvinnor rakt igenom. Och när man inte passar in i insatserna blir man själv beskylld för att man tillhör en kategori som inte passar in i systemet. Men vi ändrar inte på systemet utan säger att det är fel på de som söker. Det ligger kvar som en seghet, det går inte att anpassa de insatser som finns till de verkliga fallen. Det blir väldigt tydligt hela tiden.

Simone Lyon frågar sig hur man egentligen ska tänka om man blivit misshandlad, våldtagen eller sexuellt utnyttjad:

– Ska man anmäla om man tänker att man inte kommer få hjälp? Man vågar inte. Jag fick hjälp från dig (Maria Hamilton, reds anm) och alla på boendet, jag känner mig bättre, men i början var jag rädd och tänkte att jag hade gjort fel som anmälde. Det var inte fel, men de känslorna kommer på grund av myndigheternas bemötande.