Kommentar

Protesterna i Colombia: ett hot mot Uribes politiska projekt

Primera línea är killar som är först i demonstrationerna och försvarar demonstranterna från polisen med sköldar gjorda av vad de än hittar, till och med trafikskyltar.

”Våra barn måste komma hem levande.” Budskapet till regeringen på mors dag i Colombia den 8 maj förenades med krav på förhandlingar. På spel står uribismens framtid som politiskt projekt, en rädslans politik som förutsätter våld, konstaterar Joanna Castro.

Generalstrejken i Colombia har pågått sedan den 28 april och är hittills den våldsammaste strejken i landet sedan 1977. Protesterna, som haft arbetarklassungar som huvudpersoner, har redan gett den folkliga mobiliseringen en seger: regeringen tvingades att dra tillbaka sin skattereform på strejkens femte dag efter ett antal döda (39 till den 8 maj) och försvunna (578 till den 7 maj) på grund av polisvåldet.

Sedan följde finansministerns avgång, Alberto Carrasquilla, en hårdför nyliberal och hjärnan bakom skattereformen. Där hade strejken kunnat sluta och den samlade folkliga rörelsen utropat sig till vinnare över en alltmer auktoritär regering. Men ungdomarna och den breda arbetarklassen i staden Cali, epicentrum för generalstrejken, förklarade att strejken skulle fortsätta tills en social ekonomisk politk för vanliga människor är på plats.

De vill ha jobb med löner det går att leva på, statligt finansierad utbildning och sjukvård, satsningar i deras bostadskvarter, pensioner till sina föräldrar, slut på polisvåldet.

Detta är ett hot för före detta president Alvaro Uribes politiska projekt som, det är allmänt känt, styr bakom den sittande presidenten Ivan Duque. Uribes politiska projekt är av fascistisk karaktär och bygger på tre element som han kallar sina ”små ägg”: 1) Militär makt – även kallad demokratisk säkerhet, som bygger på idén att civila och militär måste arbeta tillsammans. Paramilitär verksamhet i verkligheten. 2) Den militära/paramilitära makten ska skydda kapitalet – det ger investeringstrygghet för egna och utländska investerare. 3) Social sammanhållning – ovillkorligt stöd från folket till den här politiken.

Under sin tid som president 2002-2010, styrde Uribe med järnhand och tog personligen hand om ”de tre små äggen”. Mellan 2010-2018 var han en hård motståndare mot fredsprocessen och såg till att landets militär inte skulle försvagas. 2018 kom han till makten bakom president Duque, med det uttalade målet att riva upp fredsavtalet. Men en generation har hunnit växa upp med hoppet om att de sociala frågorna,  istället för kriget med gerillan, äntligen skulle diskuteras.

De massiva protesterna mot skattereformen som skulle ha gynnat de rika och multinationella företag innebär ett slag mot det tredje ägget: social sammanhållning med ovillkorligt stöd till ”uribismen” – som colombianerna kallar Uribes politik. Det är därför den militära makten behövs (1) så att folk disciplineras med våld och terror tillbaka till konsensus, till den sociala sammanhållningen (3) som garanterar skyddet av kapitalet (2), fördelningen uppåt i pyramiden. Projektet har passat colombianska överklassen perfekt, och underifrån har den påtvingade sociala sammanhållningen gett demokratisk legitimitet.

Puerto Resistencia (Motståndshamnen) är ett traditionellt arbetarkvarter i Cali
Puerto Resistencia (Motståndshamnen) är ett traditionellt arbetarkvarter i Cali. FOTO: Juliana Figueroa Suarez på Instagram @julianafigueroas.

Målet med skattereformen var att samla in 6,3 miljoner dollar till statskassan genom att beskatta matvaror som tidigare var momsbefriade och höja inkomsstskatten för dem som jobbar (arbetarklass och medelklass) samtidigt som multinationella företag inom gruvnäringen och oljesektorn samt finanssektorn fick skattelättnader. För ett land där andelen som lever i fattigdom växte med 6,8 procent till 42,5 procent 2020 var den här reformen en provokation.

Indignationen blev större än rädslan för att smittas av covid mitt i en tredje våg av ökad smittspridning, med en av de lägsta vaccinationstakterna i regionen. Bara 6 procent är vaccinerade hittills. 

Ett fäste för generalstrejken är staden Cali i den sydvästra delen av landet, med 2,2 miljoner invånare och 376 000 fler fattiga 2020 motsvarande 42,7 procent av befolkningen i fattigdom. Cali tog emot en stor andel av internflyktingarna från Stilla havsregionen, som under Uribes två mandatperioder sökte skydd från den väpnade konflikten eller som drevs med våld från sina hem av paramilitärer. Cirka 5-6 miljoner hektar beräknas ha övergetts av de ca 4 miljoner internflyktingarna i landet enligt UNHCR.

I Cali är minnet av Uribes rättsvidriga hantering av den väpnade konflikten levande över generationsgränserna hos internflyktingarna som befolkade stadens fattigaste delar. Här föll generalstrejkens första två offer Marcelo Agredo, 17, och Jeison García, 13 år. Båda bodde i  Puerto Resistencia (Motståndshamnen), ett traditionellt arbetarkvarter med många barn och unga som växer upp i fattiga familjer, med ensamstående mödrar som säljer mat i gatustånden, där arbetslöshet och ströjobb i den informella sektorn är det vanliga.

Här är man trötta på polisvåldet och har sedan förra generalstrejken i november 2019 byggt upp ett försvar mot polisen och tagit över polisstationen där de unga nu turas om att hålla vakt.

Jhon Morales anmäldes för sexuellt våld under generalstrejkens första dagar och namngavs kvinnan som utsattes
Jhon Morales anmäldes för sexuellt våld under generalstrejkens första dagar och namngavs kvinnan som utsattes. Ordet "tombos" är ett ord som används nedsättande om poliser i Colombia. Sexton fall av sexuellt våld begångna av polisen under protesterna har dokumenterats av organisationen Temblores. FOTO: Juliana Figueroa Suarez på Instagram @julianafigueroas.

Grannarna har satt upp ett improviserat sjukhus där man tar hand om de sårade under generalstrejken och håller möten för att disktutera landets framtid. Beslutsamheten och organiseringen som arbetarklassungdomar visat med stöd av en bred folkmassa har förvillat regeringen och Uribe, som på Twitter kräver och beordrar ännu mer militarisering och öppet samarbete mellan polis och beväpnade civila (paramilitärer).

Cali har förvandlats till en krigsplats som patrulleras av såväl polis- och militärbilar som privata, vita pickups varifrån civila skjuter mot ungdomarna vid samlingspunkterna för strejken. I det läget gick mammorna ut på mors dag den 8 maj med ett budskap: ”Våra barn måste komma hem levande.” Och en uppmaning till regeringen att sätta sig vid ett förhandlingsbord med arbetarklassungdomarna.

Det är uribismens framtid som politiskt projekt som hotas. Det finns bara en lösning för att hålla det levande: genom terror och våld för att skapa rädsla. Rädslan leder samhället till att kräva ännu mer säkerhet och militarisering.

2022 är det presidentval och Uribe har inlett sin valstrategi. Frågan är om de unga killar och tjejerna på gatorna är den generationen som sätter ett stopp på uribismen i Colombia.

Joanna Castro, socialantropolog specialiserad i freds- och konfliktstudier, Bogotá.

Mors dag, 8 maj i Colombia
Mors dag, 8 maj i Colombia. Francia Márquez är en känd aktivist mot gruvföretag som exploaterar naturresurser i känsliga ekosystem. Hon leder Consejo Nacional de Paz, som följer implementeringen av fredsavtalet. FOTO: Juliana Figueroa Suarez på Instagram @julianafigueroas
Kommentar

Maria Callas – 100 år!

Maria Callas.

I dag skulle operadivan Maria Callas fyllt hundra år. Filip Hallbäck skriver om en krävande, sträng och ryktbar yrkesperson med lynnigt humör och en sällsynt talang med självklar pondus.

Vad är det första man tänker på, när man hör namnet Maria Callas (eller La Divina, som hon också kallades)? Själv tänker jag omedelbart på hur hon redan under sin livstid kom att personifiera begreppet ”diva”, så som vi känner till det idag; å ena sidan en ytterst krävande, sträng och ryktbar yrkesperson med lynnigt humör bakom kulisserna, å andra sidan en sällsynt talang när hon med självklar pondus, elegans och karisma väl träder fram på scenen, i strålkastarljuset och tar emot publikens jubel. 

Trots att hennes karriär kantades av skvallerpressens glödande pennor och överskuggades av en rad personliga tragedier, har hennes rykte som 1900-talets främsta sopran aldrig gått förlorad. Visst finns andra välkända och respekterade namn som Joan Sutherland, Kirsten Flagstad, Birgit Nilsson, Christa Ludwig, Leontyne Price, Grace Bumbry, Barbara Hendricks, Christiane Eda-Pierre, Natalie Dessay, Renata Scotto, Montserrat Caballé och Renée Fleming men ingen av dessa kommer ens i närheten av Callas vad gäller inlevelse, utstrålning och framför allt mytbildning. 
På dessa tre punkter är Callas fortfarande oöverträffad.

Lyssna på hennes tolkning av arian Habanera ur Georges Bizets komiska opera Carmen (från 1875) – som är titelrollens alldeles egen entrésång – och man förstår varför. Den finns såväl studioinspelningar av själva låten som Youtube-klipp av hennes live-framträdanden. Utan större ansträngning förmådde Callas att med en blick, ett leende, en handgest kunde säga mer än tusen ord. 

Callas’ röst har under lång tid diskuterats, därför att den är svår att placera i den moderna vokalklassificeringen. Flera, framför allt manliga, kritiker menade under hennes livstid att med konventionella mått mätt var hennes sångröst ganska torr, föga tilldragande och ofullkomlig, ofta återkommande vokala problem. Andra menar att när hon väl stod på operascenen och sjöng fanns såväl dynamik som nyansrikedom, med höga toner som levde ett eget liv. Med sin omisskännliga sopranröst kunde hon ”äga” sångerna.

Hon föddes i Manhattan, New York, av grekiska migranter och vid 15 års åldern flyttade hon tillsammans med sin mamma och sin syster till Aten i Grekland, där hon studerade vid Musikkonservatoriet. Hon scendebuterade i början av 1940-talet på operan i Aten, och några år senare anlände hon till Verona i Italien där hennes operakarriär kom att blomstra. Engagemanget i Italien ledde till att hon uppträdde i Mexiko och Argentina mot slutet av 1940-talet. Till slut fick hon sitt efterlängtade genombrott 1950 på La Scala i Milano, då hon fick ersätta Renata Tebaldi i en uppsättning av Giuseppe Verdis Aida – något som omskrevs i pressen som en (påstådd) rivalitet mellan dessa två. 

Under resten av 1950-talet vann hon världsrykte, tack vare sitt exceptionella röstomfång och sublima inlevelseförmåga, vilket möjliggjorde för henne att bredda sin repertoar till att inkludera stora, dramatiska roller i klassiska verk av Rossini, Bellini, Donizetti och Puccini. 1956 uppträdde hon vid operavärldens Mecka, Metropolitan i New York, där amerikanska medier på nytt producerade klichéartade framställningar av henne, inklusive hennes lynniga temperament, och att hon hamnade i konflikt med chefen Rudolf Bing. Mellan 1953 och tidigt under 1954 gick hon kraftigt ner i vikt; hon var 1,74 cm lång och vägde ca 90 kg, men under några extremt intensiva månader gick hon ner 36 kg.

I början av 1960-talet lämnade Callas operascenen (hon uppträdde endast sporadiskt 1964–65), till förmån för undervisning på Juilliard i New York. Dock gjorde hon en bejublad återkomst på Metropolitan i New York 1965, där hon fick stående ovationer. I början av 1970-talet försökte hon utöka sin röstförmåga, men överansträngde sina stämband och förlorade slutligen rösten. 

Hon var gift med en italiensk man vid namn Giovanni, som hon träffade 1947. Men hon lämnade honom för att inleda en stormig kärleksaffär med den grekiske entreprenören och skeppsredaren Aristoteles Onassis från 1957 ända fram till slutet av 1960-talet. Onassis lämnade henne för att gifta sig med John F. Kennedys änka Jacqueline 1968. I ett berömt citat berättar hon: ”Först förlorade jag vikten, sedan förlorade jag rösten och nu har jag förlorat Onassis”.

Hon avled av en hjärtinfarkt i Paris den 16:e september 1977, endast 53 år gammal. Enligt sitt önskemål ville hon att askan skulle spridas i Egeiska havet, som ligger mellan den grekiska halvön och Anatoliens västkust. 
I dag, den 2:e december 2023, är det 100 år sedan Maria Callas föddes.

Filip Hallbäck, skribent och filmvetare

Kommentar

Sju kvinnor som borde vinna Nobelpriset i litteratur

Jamaica Kincaid ( foto: Pontus Lundahl/TT), Maryse Condé (foto: Christine Olsson/ TT), Yoko Tawada (foto: Jindřich Nosek ’NoJin’) och Conceição Evaristo (foto: Fora do Eixo) är några av de kvinnor bortom västvärlden som borde vinna Nobelpriset menar Filip Hallbäck.

Sedan 1901 har Svenska Akademien delat ut Nobelpriset i litteratur till 103 män och 17 kvinnor. En förkrossande majoritet av prisagarna har också kommit från västvärlden. Filip Hallbäck gratulerar årets vinnare Jon Fosse men vill också tipsa Svenska Akademien om sju kvinnor utanför västvärlden som alla förtjänar att tilldelas det prestigefyllda priset.

KOMMENTAR. Årets Nobelpristagare i litteratur tilldelades den norske dramatikern och romanförfattaren Jon Fosse, med motiveringen ”För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara.” Hans namn har varit återkommande bland de favorittippade genom åren hos såväl litteraturkritiker som spelbolag. Ett riktigt stort grattis till honom!

Jag vill samtidigt passa på att rikta en påminnelse till Svenska Akademiens ledamöter att i fortsättningen begrunda vikten av jämställd representation. Sedan 1901 har 103 män och 17 kvinnor tilldelats världens mest prestigefyllda utmärkelse inom litteratur, varpå en förkrossande majoritet kommer från västvärlden.

Här kommer en tipslista till Svenska Akademien på sju kvinnor utanför västvärlden som borde tilldelas priset de kommande åren och därmed få det erkännande och internationella uppmärksamhet de förtjänar, och dessutom ge omvärlden en fantastisk möjlighet att få ”upptäcka” nya författarskap som berikar livet.

Can Xue
”Kinas främsta författare inom den experimentella fiktionen” brukar hon kallas, eftersom hon bryter med realismen hos tidigare kinesiska författares tradition och anses därmed som innovativ. Det är framför allt hennes språkbehandling som har väckt mångas intresse. Hon använder sig inte av metaforer och heller inget organiserat system av korrespondens, utan snarare kan man jämföra hennes hantverk med andra estetiska former som dans eller bildkonst. Hennes skrivande kan ses som ett sätt att kartlägga människans komplexitet och hur den sträcker sig bortom det verbala språkets kapacitet.

Conceição Evaristo
En av den brasilianska samtidslitteraturens viktigaste röster, vars prosa behandlar svarta arbetarklasskvinnors erfarenheter av ras- och könsdiskriminering liksom fattigdom och klasstillhörighet i Brasilien. Att skriva med utgångspunkt i sina livserfarenheter som en afrikan-brasiliansk kvinna kallar hon escrevivência – en kappsäck av escrita (skrivande) och vivência (livserfarenhet).

Paulina Chiziane
1990 blev hon den första kvinnliga romanförfattaren i Moçambique, och innan hon drog sig tillbaka 2016 gav hon ut fem romaner. Själv betraktar hon sig dock som berättare snarare än en romanförfattare, i enlighet med en moçambikisk tradition. Hennes författarskap har ofta definierats som politiskt och feministiskt laddade. Hon berättar om de svårigheter som kvinnor möter när de ställs inför heterogeniteten i moçambikiska kulturtraditioner och de nyutvecklade rättsliga, administrativa systemen, liksom de regionala skillnaderna i kulturella och politiska aspekter av könsrelationer.

Yoko Tawada
Japansk författare som är bosatt i Tyskland sedan 1982 och i Berlin sedan 2006, och har skrivit på både japanska och tyska. I sin litteratur belyser hon främmandegörandet av ett språk, sett ur perspektivet av någon som talar ett annat språk. Hon använder specifika ordval, alfabet och ideogram för att uppmärksamma behovet av översättning i vardagslivet, och har sagt att språket inte är något naturligt utan snarare ”konstgjort och magiskt”. Ett återkommande tema är relationen mellan enskilda ord och verkligheten.

Dương Thu Hương
De förtrycktas och de lidandes författare” – så beskriver hon sitt författarskap. I västvärlden har hon jämförts med tidigare Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, då hon sedan 2006 befinner sig i exil på grund av publiceringar av regimkritiska texter i hemlandet Vietnam och för att hon skriver utifrån ett genomgående kvinnligt perspektiv. I sina böcker skildrar hon befolkningens villkor utan förhärligande, och hur de lever med konsekvenserna av krig och förtryck. ”Kampen mot regeringen är meningen med mitt liv”, har hon sagt.

Maryse Condé
Under skandalåret 2018 när Svenska Akademien lät meddela att de inte avsåg att litteraturpriset skulle utdelas, bildades det temporära projektet Den nya akademiens litteraturpris och pristagaren blev den guadeloupiska författaren Maryse Condé. Hennes romaner spårar relationerna mellan afrikanska folk och diasporan, särskilt Karibien, och utforskar ras-, genus- och kulturfrågor i en rad olika historiska epoker och platser.

Jamaica Kincaid
Berömd för sin säregna poetiska språkbehandling, ofta benämnt som ”magisk realism”, och återkommande postkoloniala motiv som exempelvis mor–dotter och koloni–moderland. Hon skriver med starka utgångspunkter i sin egen uppväxt i den brittiska kolonin Antigua, där hon fick lära sig om den engelska kulturen, men inget om Antigua och hur det påverkar utformandet av ens kulturella identitet och blick gentemot omvärlden.

Kommentar

Tänk om Chandler var öppet gay från början?

Blommor och ljus för skådespelaren Matthew Perry i New York efter dödsbeskedet i helgen.

Den amerikanske skådespelaren Matthew Perry har hittats död i sitt hem i Kalifornien. Han blev sorgligt nog bara 54 år och dödsbeskedet kom som en chock. I skrivande stund är dödsorsaken ännu inte klarlagd, men ingen brottsmisstanke har delgivits, enligt flera amerikanska medier.

Som skådespelare är det framför allt den omåttligt populära sitcom-serien Vänner han är förknippad med, som sändes mellan 1994–2004. Tillsammans med Jennifer Aniston, Lisa Kudrow, Courtney Cox, Matt LeBlanc och David Schwimmer skrev han amerikansk tv-historia. Det allra sista avsnittet sågs av 52,5 miljoner tittare i USA, vilket är den högsta siffran för ett tv-avsnitt under 2000-talets första årtionde. 

Vid sidan av sin skådespelarkarriär uppmärksammades Perry för sitt engagemang i olika projekt med att hjälpa personer med missbruksproblem. Han kämpade själv med alkoholism och opioidmissbruk, något som han skildrade i sin självbiografiska bok som publicerades förra året.

När jag själv började kolla på serien ganska så sent, var det inte svårt att förstå charmen. Än idag finner jag det avkopplande att kolla på något gammalt avsnitt och bege mig i väg på en 20 minuters välbehövlig verklighetsflykt från vardagstristessen. Att bildligt talat komma i väg till New York och bara få ta del av dessa excentriska karaktärers livfyllda situationer. Den kvicka dialogen är fantastisk, liksom den gnistrande personkemin. Det känns konstigt att se serien efter Perrys bortgång, eftersom han var så levande där.

Chandler – Klipsk men tvehågsen

Perry spelade Chandler i Vänner, en klipsk men tvehågsen tjänsteperson som ofta har otur i kärlek och som arbetar med statistisk analys. Ett jobb som han egentligen avskyr, men lönen är bra. Chandler är alltid snabb i repliken och det finns alltid ett sarkastiskt bett i hans genmälen, vilket gjorde honom till en av de mest omtyckta bland karaktärerna. 

Som karaktär är Chandler intressant utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. Den amerikanska kulturjournalisten Matt Baume är förmodligen den som gjort den mest gedigna analysen av Chandler utifrån just en sådan ansats. Hans slutsats var att det finns en tvetydighet hos Chandler; att han tycks ha en ”gaykänslighet, men inga gayhistorier”, det vill säga, i stället för att vara gay, så tror alla att han är gay. Det förekommer återkommande anspelningar om att Chandler skulle vara homosexuell, bortsett från dennes allmänna fräckhet och nära vänskap med Joey. 

I pilotavsnittet finns glimtar som öppnar upp för spekulationer kring Chandlers sexuella läggning. Han berättar skämtsamt att han önskar att han var ”lesbisk”, efter att ha fått höra att Ross’ ex-fru Carol lämnat honom för en kvinna vid namn Susan. Chandler delar också med sig en fantasi (i samband med eftertexterna) om att han uppträder i Las Vegas som Liza Minnelli (som är gayikonen Judy Garlands dotter). 

Senare i första säsongen i avsnitt 8 får man veta att omgivningen tror att Chandler är homosexuell. Han blir förvånad när en kollega försöker para ihop honom med en annan manlig kollega och vill ta reda på varför folk tror att han är gay. När Chandler frågar varför hans vänner tror att han är ”det” svarar de enhälligt att han har ”vissa egenskaper”. 

”Write it gay and pay it straight”

Redan 1996 berättade manusförfattaren David Crane, själv homosexuell, i en intervju med The Advocate att det inte alls var en självklarhet att Chandler skulle vara heterosexuell, men blev så på grund av att Perry (som var heterosexuell) blev antagen i rollen. Konsekvensen blev att stryka alla gayhistorier från manuset, men behålla gayskämten (”write it gay and play it straight”). Kudrow, som spelar Phoebe i serien, berättade i en intervju 2014 att hon trodde att det var meningen att Chandler var homosexuell när projektet började, men upplevde att Perry gav en så annorlunda gestaltning. 

Baume ställer frågan att om Chandler var gay från första början, hade det varit bra eller dåligt (för hbtq-representationen generellt)? Det korta och enkla svaret är att man självfallet inte vet, eftersom man aldrig vet vilken riktning serien hade gått och än mindre hur det skulle ha påverkat seriens popularitet. 

Det finns dock två argumentationslinjer, som kan sammanfattas på följande vis. Å ena sidan hade det varit banbrytande med hbtq-representation i en av de mest populära serierna någonsin, å andra sidan vacklade serien många gånger när de försökte belysa queera ämnen och i stället upprepade samma typ av simpla skämt (att det är lustigt någon är gay), som inte nödvändigtvis är elaka men kan i förlängningen bli tröttsamma och repetitiva. 

Fiktionens påverkan på våra liv

Utifrån en större historisk kontext, i samband med att Vänner sändes för första gången, påpekar Baume att den enda riktiga representationen av hbtq-personer i början av 1990-talet skedde nästan undantagslöst endast i nyhetsreportage, till exempel i kampen för könsneutrala äktenskap, icke-diskriminering inom militären, liksom presidentvalet 1992 om statens hantering av traumat av hiv-aidsepidemin på 1980-talet och marschen i Washington 1993. Det fanns även öppet homosexuella komiker, som Bob Smith och Scott Thompson.

Ur det perspektivet hade det varit en milstolpe om Chandler hade tillåtits att få vara öppet gay. Om serien lyckades få kvinnor att kopiera Rachels frisyr, tänk vilken attitydförändring man hade kunnat få gentemot hbtq-personer, menar Baume. Å andra sidan, tillägger han, att om representation av homosexuella enbart baseras på stereotyper, kanske det lika gärna är bra att skippa det. Vänner var som allra bäst när de berättade ”heterosexuella historier” och då är det inte säkert att serien kunde ha klarat av att inkludera en så framstående gaykaraktär, utan att den skulle behöva tvingas att anpassa sig till rådande heteronormativa diskurser.

Så vilka lärdomar kan man dra av Baumes analys av Chandler? Jo, påminnelsen om att fiktion har en oerhörd makt över våra liv och vårt förhållningssätt till omvärlden, mycket mer än vad vi tror. Representationsfrågan inom populärkultur kan vara komplex och att representation av perspektiv kan vara minst lika viktiga som den fysiska representationen. Bara för att det existerar en homosexuell karaktär betyder det inte att homofobi eller heteronormen omedelbart upplöses, lika lite som att rasismen upphörde i USA efter att Barack Obama blev vald till president (som flera republikaner i USA på riktigt tror)

Samtidigt väcks en rad följdriktiga frågor: vilka förväntningar finns, när en marginaliserad och diskriminerad grupp synliggörs i stora tv-projekt? Hur ser en utblick helt renad från heteronormens påverkan egentligen ut? 

Tänk om Chandler var öppet gay från början, hur hade världen sett ut idag?

Filip Hallbäck, filmvetare och skribent