För tio år sedan när jag var i Palestina och Israel på en delegationsresa med EU-parlamentets jämställdhetsutskott träffade vi ett flertal palestinska kvinnoorganisationer både i Gaza och i Ramallah på Västbanken. De arbetade outtröttligt för att bygga en framtid för sina familjer, för barnen, och de organiserade praktisk solidaritet av alla de slag. De bar helt enkelt upp stora delar av samhället.

Idag tänker jag särskilt på de kvinnor vi träffade i Gaza. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att se skola efter skola, klinik efter klinik, hus efter hus bombas ner – och att de av Israels regering, tio år efter vi var där, fortsatt är instängda på det lilla, lilla landområde som Gaza remsan är. Över 200 palestinier har dödats, varav 60 barn.

Fem år senare (för fem år sedan) deltog jag i en etapp av Women’s boat to Gaza, ett fredligt projekt för att försöka bryta Israels olagliga blockad av Gaza. Vi var ett trettiotal kvinnor från olika delar av världen som skulle segla med två båtar, i tre etapper – från Barcelona, via Korsika och Sicilien, med destination Gazas hamn.

Jag har många starka minnen – om hur den spanska högerregeringen försökte stoppa oss från att lämna hamnen i Barcelona, hur båtreparationerna pågick långt in på natten innan vår avfärd, och till slut det fantastiska avskedet med lyckönskningar från Ada Colau, Barcelonas borgmästare.

Men mest av allt kommer jag ihåg alla politiska samtal med de andra deltagarna. Vi var aktivister, politiker, artister, en pensionerad amerikansk general (som nu viger sitt liv att bekämpa USA:s militaristiska utrikespolitik), en nobelpristagare, en salig blandning helt enkelt.

Att jag som flata eventuellt skulle kunna röra mig fritt i Tel Aviv tar inte bort något av allt det förtryck och våld som utförs mot den palestinska befolkningen.

En av deltagarna från Israel berättade hur rädd och bestört hon var över utvecklingen i sitt hemland. Som fredsaktivist och motståndare till bosättarpolitiken, muren, och apartheidpolitiken hade hon snart inget utrymme att agera. Redan då hade lagar börjat stiftas som förbjöd olika former av kritik mot regeringens agerande. En tystnad höll på att lägga sig över det israeliska motståndet, över den israeliska fredsrörelsen.

Så när jag hör att Israels firas som en stark demokrati, så är det ju en sanning med modifikation. Det finns lagar som begränsar yttranderätten, civilsamhället och det fria ordet, palestinier får inte röra sig fritt, mark ockuperas olagligt och en apartheidliknande politik har utvecklats. Det är en alltmer högerauktoritär, nationalistisk och sedan länge djupt militariserad stat som inte tål varken intern eller extern kritik av sitt agerande – även när det bryter mot internationell rätt.

Ibland används absurt nog hbtq-rättigheter som något slags argument för att saker och ting skulle vara ok i Israel. De som försöker sig på sådana trix ägnar sig åt pinkwashing. Att jag som flata eventuellt skulle kunna röra mig fritt i Tel Aviv tar inte bort något av allt det förtryck och våld som utförs mot den palestinska befolkningen. Det ger inte heller rösten tillbaks till den israeliska fredsrörelse som idag inte vågar kritisera sin egen regerings politik.

Det handlar inte om att legitimera våld och bomber från palestinsk sida. Det handlar tvärtom om att få stopp på våldet

Tillbaks till de två båtarna och vårt försök att ta oss till Gaza. Båtarna var verkligen fulla av skavanker, och i slutändan var det bara en båt som var sjöduglig nog att lämna Barcelonas hamn. Men vi visste alla ändå att risken att de skulle bli olagligt beslagtagna av israelisk militär var överhängande. Och mycket riktigt, tre veckor senare, med en ny besättning, så stoppades vår fredliga båt redan i internationellt vatten av israelisk militär, och hela besättningen greps.

När nu palestinier återigen protesterar mot ockupationen, mot vräkningarna, mot muren, mot förtrycket som aldrig verkar ta slut, så måste vi som tror på en fredlig lösning vara tydliga med att det inte rör sig om en relation mellan två lika goda kålsupare (vilket KD och Trump högern ofta försöker göra gällande). Det rör sig om en kolonialmakt (Israel) som, i strid med internationell rätt, fortsätter sin ockupation. Och en befolkning (palestinierna) som utsatts för strukturellt förtryckt under flera årtionden nu.

Det handlar inte om att legitimera våld och bomber från palestinsk sida. Det handlar tvärtom om att få stopp på våldet och stötta alla de krafter som inte vill se en upptrappning av våldet – och då har den som koloniserar och förtrycker det större ansvaret att ta de steg som krävs.

Sverige måste agera mer självständigt i utrikespolitiken, och det särskilt när det gäller Palestina!

Palestinierna är redan ihopfösta på ett allt mindre territorium och/eller instängda, de har i det närmaste övergivits av det internationella samfundet, och det finns ingen ljusning i sikte.

Det går inte bygga fred och samexistens på en grund som består av våld, förtryck, olaglig markockupation, blockader, och förbud av civilsamhället och andra aktörer som kritiserar den israeliska regeringens förda politik.

Sverige bör nu därför driva att EU pausar sitt handelsavtal med Israel som ett effektivt sätt att öka pressen på Israels regering att stoppa bosättarpolitiken, vräkningarna, och blockaden av Gaza.

Men samtidigt måste Ann Linde och regeringen vänja sig av med att invänta och snällt bocka inför vad EU tycker eller inte tycker bör göras. Sverige måste agera mer självständigt i utrikespolitiken, och det särskilt när det gäller Palestina!

Vi kan och måste fatta egna beslut om handel och ta till egna diplomatiska verktyg för att visa att vi står sida vid sida med alla de som vill bygga en fredlig framtid – och för att visa att vi på allvar vill se ett fritt Palestina.

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande EU-krönikör i Fempers Nyheter.