Jag har sökt boken Happy, happy – En bok om skilsmässa på nätet till en bekant som just nu separerar. Inser att den inte går att få tag på i pappersversion, och fint är ju det, att många fått hålla sig i skilsmässoantologin när krisen är ett faktum. Jag får tag på den på annat håll och skaffar två exemplar på en gång för det finns alltid någon runt omkring mig som skiljer sig.

För ett par har det gått oerhört smidigt med mestadels lättnad hos båda två över ett nytt liv. Men andra behöver ta sig igenom ett hårt och kallt vattenfall utan fast mark att stå på. Försöker andas, kämpar med att ta ett steg i taget med stukade drömmar, sorg, besvikelse, ekonomisk oro och barn som samtidigt ska tas om hand. Att vara den ”hemska” som tar steget. Eller att bli lämnad, bortkastad. Men tänk att det går ändå. Tänk att vi kan skiljas. Eller att feminister inte behöver slåss för en lag som förbjuder skilsmässa. För villkoren är så olika.

Jag minns ett av mina besök i den indiska byn för ungefär tolv år sedan. Efter dagens utbildning undrade min indiska kursledarkollega om vi alla skulle kunna samlas en stund så deltagarna får möjlighet att ställa frågor om Sverige. Vi satt i ring och jag försökte svara på frågor om stapelföda och årstider. Är höst samma sak som rainy season? Nja, inte sådana mängder, inga översvämningar, eller i Småland kanske… och på vintern kan vi ha minusgrader och då är det is på sjön.

Efter flera besök i byn hos den feministiska gräsrotsorganisationen NoSKK lärde jag mig om kampen för kvinnors rätt att inte bli skilda.

Någon trodde jag drev med dem för hur går det att överleva i sådant klimat och hur skulle vi då förresten kunna torka tvätten? Men sedan tog någon mod till sig och frågade varför vi skiljer oss så mycket i väst. Jag började lite trevande förklara att par kan glida ifrån varandra, inte älskar varandra längre, kanske finns det våld. Det var tyst och spänt och konstigt i rummet. Jag försökte förklara men nådde liksom inte fram. Någon tog till orda och undrade hur vi kunde göra så mot barnen. Jag sa att barn inte mår bra i dåliga relationer men stannade mitt i en mening. Vad håller jag på med? Svaret är ju att vi skiljer oss för att vi kan!

Nu slutade jag att treva och berättade om delad vårdnad, att de flesta kvinnor tjänar egna pengar, om offentligt finansierad förskola och om socialförsäkringssystemet. Jag förklarade att kvinnor inte hamnar på en bordell, och att barnen har samma juridiska status som innan. Nu hände något med luften i rummet. Nu kom reaktioner, hummanden och förståelse – nu hade vi kontakt.

Efter flera besök i byn hos den feministiska gräsrotsorganisationen NoSKK lärde jag mig om kampen för kvinnors rätt att inte bli skilda. För några år sedan fick feminister till slut igenom ett kvinnofridspaket med lagändringar som bland annat innebar att en kvinna inte får kastas ut av mannen och hans familj. Han ska inte hur som helst kunna skaffa sig en ny fru för mer hemgift eller inbillad större chans att få söner istället för döttrar. Men precis som i en del andra länder gäller inte alla lagar för alla grupper. För två år sedan var NoSKK en av organisationerna som drev igenom stärkt skydd även för muslimska kvinnor i Indien, som enligt sharia kunde sparkas ut genom att mannen praktiserar ”triple talaq”. Det innebär att mannen uttalar ordet talaq, som betyder skilsmässa, tre gånger och så är de skilda.

Kan det vara så att vi skiljer oss för lite? Vad är mycket och vad är lite?

I andra delar av världen kämpar kvinnor med att få skilja sig, att inte behöva vara bundna till en man. Och att kunna skilja sig utan att förlora vårdnaden om barnen. För det är oftast kvinnor som är förlorare i familjepolitiken. I Sverige kämpar många oavsett kön med att hitta ett nytt liv, att få ihop ekonomi och tak över huvudet i en bostadsmarknad som kan göra det omöjligt. Och vi kämpar med att komma undan våld både mot oss själva och barnen. Men vi kan skilja oss.

Jag minns hur en kollega för många år sedan blev inbjuden till radio för att diskutera problemet med alla skilsmässor. Vi gick igenom hennes radiobesök innan. Var inte själva temat märkligt? Var inte det stora problemet alla som blir kvar i dåliga relationer? Kan det vara så att vi skiljer oss för lite? Vad är mycket och vad är lite? För tydlighetens skull: En del skiljer sig nog för mycket för deras eget och andras bästa – de som söker ständiga förälskelskickar och bär på en impulsivitet som förstör för dem själva och andra. Men för många har beslut om skilsmässa tagit sig igenom en lång manglingsprocess.

Det kan handla om år av hopp och olika försök. Djupa känslor av misslyckande och självförebråelse. Och såklart ska relationer kunna gå upp och ner och kriser gås igenom, men hur länge ska det vara ner? Och man vet vad man har men inte vad man får. Och tänk om partnern blir ännu mer aggressiv? Och vad är egentligen bäst för barnen? Vill jag att min partner är ensam med barnen halva tiden? Och är det verkligen okej att skilja sig igen?

Men manglingsprocessen finns där för att det går. För att människor genom olika politiska beslut kämpat för den möjligheten. En oundviklig skilsmässa är på så sätt att hedra den kampen. Men också att hedra sig själv. När det bara inte går längre.

Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Fempers Nyheter.