Första linjens demonstranter i de sociala protesterna i Chile tillskrivs politiska framgångar, men är långt ifrån ensamma. Maria-Pilar Reyes hyllar kvinnorna som aldrig gav upp.
”Ultima línea: de aquí no pasarán” (sista försvarslinjen, hit men inte längre). Så står det på pappskylten som en äldre kvinna i rullstol lyfter upp någonstans i Chile under det massiva folkliga upproret som bröt ut den 18 oktober 2019. Upproret spred sig över hela landet och lyckades till slut, den 15 maj 2021, säkra processen som ska leda till att en ny nationell författning ersätter den som instiftades av diktatorn Augusto Pinochet.
Äntligen kan det chilenska folket göra upp med diktaturen och dess arv. Den första försvarslinjen – primera línea – som består av unga kombattanter i de urbana miljöerna tillskrivs äran för denna framgång. Fel.
Mellan första och sista ”försvarslinjen” finns miljontals personer som överallt i landet, på var sitt sätt, har tagit ställning, tagit risker och gjort ovärderliga, enastående insatser. Många redan långt före upproret och hela tiden därefter. Många bland dem har en eller flera gånger trakasserats, misshandlats och även fängslats av olika myndigheter för sin envishet, men aldrig gett upp. Snarare tvärtom.
De har uppvaktat presidenter, ministrar, generaler, domare, fängelsedirektörer, verkställande direktörer med flera och krävt att sanningen ska fram och rättvisa skipas.
Bland dem finns alla mödrar, mor- och farmödrar, systrar och svärmödrar som under nästan 50 års tid har trotsat förbud, hot och trakasserier och modigt, ihärdigt och tålmodigt har stått ut och stått fast. I dagar, månader, år har de marscherat och demonstrerat i gassande sol, ihärdigt regn, hagel och stormblåst. Framför parlament, regeringsbyggnader, fängelser, domstolar, på gator och torg.
De har uppvaktat presidenter, ministrar, generaler, domare, fängelsedirektörer, verkställande direktörer med flera och krävt att sanningen ska fram och rättvisa skipas. De har rest långväga och köat i timmar med sina små presenter och matpaket utanför fängelser och kaserner där deras barn, partners, syskon, syskonbarn, grannar och släktingar hållits fängslade och sedan, rakryggade och utan kommentarer uthärdat förnedrande kontroller för att få släppas in och besöka dem.
De har tagit hand om barn och barnbarn och sett till att trygga deras uppväxt, samtidigt som de samlade vittnesmål, skrev appeller, målade banderoller och organiserade kollektiva matsalar för alla som annars skulle gå hungriga. De har köat i timmar för att få hämta kvarlevorna efter sina söndertorterade kära och för att kräva att myndigheterna talar om vad har hänt med alla bortrövade och försvunna. Och Chile är inte enda exemplet.
Också hon riskerar att skadas av polisens kulor, vattenkanoner, tårgas och övergrepp. Men hon är inte rädd. En lång livserfarenhet har gjort henne vis, klarsynt och resolut.
Mödrarna på Plaza de Mayo blev kända över hela världen för sin fredliga, ihärdiga kamp för sanning och rättvisa under argentinska militärdiktaturen (1976 – 1983) och sitt outtröttliga arbete för att få tillbaka sina av polis och militär bortrövade och bortadopterade barnbarn.
För några dagar sedan i Colombia gick de äldre – merparten kvinnor – i enad front ut och marscherade i huvudstaden Bogotá och krävde ett slut på polisens och militärens våld mot civilbefolkningen.
Peruanska Olivia Arévalo Lomas, född 1937, andlig ledare för ursprungsfolket Shipibo- Konibo och en symbol i deras motstånd mot olika megaföretags försök att driva bort ursprungsfolken från sina boplatser, upplåna deras kultur och förstöra en unik ekologisk naturreserv, blev ihjälskjuten i april 2018. Hon var en aktiv försvarare av mänskliga rättigheter och natur ända till sin död.
Kvinnan med pappskylten, liksom tusentals andra kvinnor 65 år och äldre i hela Latinamerika är ute på gator och torg och demonstrerar för frihet och mänskliga rättigheter. Också hon riskerar att skadas av polisens kulor, vattenkanoner, tårgas och övergrepp. Men hon är inte rädd. En lång livserfarenhet har gjort henne vis, klarsynt och resolut.
Ùltima línea: de aquí no pasarán står det på hennes handtextade pappskylt. Budskapet är klart: sista försvarslinjen. Hit men inte längre, här blir det stopp för er män med vapen och uniform som går förtryckarnas ärenden. Mot oss har ni inget att sätta emot.
Maria-Pilar Reyes är människorättsaktivist och skribent.
