2021-05-28

Fempers

fredag, 28 maj 2021

Innehåll


  • Nyheter

  • Krönika

  • Recension

    • Transfrågan sekundär i Kajsa Ekis Ekmans analys av kön

      Kajsa Ekis Ekman vill återföra kampen mot könsförtryck till sin materiella ”bas”, men hennes analys fokuserar på språk och tänkande och lämnar kärnfrågan obesvarad, skriver Edda Manga.
    • Recension

      Transfrågan sekundär i Kajsa Ekis Ekmans analys av kön

      Kajsa Ekis Ekman vill återföra kampen mot könsförtryck till sin materiella ”bas”, men hennes analys fokuserar på språk och tänkande och lämnar kärnfrågan obesvarad, skriver Edda Manga.

      Feminismens subjekt är kvinnor, definierade som kroppar som kan föda barn, vilka utgör en klass i sig i förhållande till samhällets nuvarande reproduktionssätt. Det är den grundläggande premissen i Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens – tankar om den nya synen på kön. Det var ett tag sedan saken framställdes på just detta sätt, men det var ganska vanligt decenniet innan Ekman föddes.

      Då var det många marxistiska feminister som utgick från denna problem- och verklighetsbeskrivning, även om deras framtidsvisioner och föreslagna strategier kunde variera avsevärt. Shulamith Firestones förslag var till exempel utopiskt revolutionärt: bort med det gamla reproduktionssättet, låt laboratorier ta över reproduktionen helt och hållet och befria kvinnorna från barnafödande, en gång för alla!

      Nu är inte Ekman just där, men hennes bok låter verkligen som ett inlägg från en annan tid, fullt med 1970-talets förgivettagna idéer och marxistiskt inspirerat språkbruk: ”överbyggnaden”, ”basen”, ”klass i sig”, ”klass för sig”, ”medvetande”, ”djupideologi”, ”den härskande klassen”. Idéhistoriker som jag är finner jag det fascinerande.

      Vad är det för slags historiskt fenomen när samtidskritik levereras av en röst som tycks tala från en plats där tiden inte rört sig? Vilken är Ekmans uttalsposition? Spökets? Återuppståndelsens? Anakronismens?  

      Mest tycks den vara retrotopins, ett exempel på hur samtidens politiska tänkande bygger in det utopiska i det nostalgiska i skuggan av en framtid som framstår som hotfull. Ekman är övertygad om att feminismen hotas av en ny könsideologi som angriper själva dess grund, kvinnan, som varit ”lika självklart” feminismens subjekt som arbetaren varit socialismens. Vi har alltså att göra med en känsla av förlust och förskjutning i förhållande till en romantiserad bild av en enklare och mäktigare dåtid.

      Från Ekmans perspektiv är problemets kärna att den naturliga ordningen mellan kropp och genus ställts på ända. En människas politiskt och socialt erkända kön avgörs, enligt ”den nya synen på kön”, inte längre av vilka reproduktiva organ hon är född med, utan av vad hon själv identifierar sig som. Detta utmynnar i ett paradoxalt befästande av genussystemets binäritet, genusnormativa medicinska ingripanden på kvinnor och män som vantrivs i patriarkatet, irreversibla hormonbehandlingar på prepubertala barn, en ny form av stigmatisering av kvinnan/vaginan, en tillbakagång i rättigheter som kvinnor tillkämpat sig (såsom rätten till egna rum) och, slutligen, en neutralisering av feminismen genom att kvinnor som politiskt subjekt bortraderas och avpolitiseras.

      Ekman ser i denna utveckling en återetablering av en patriarkal genusordning där transpersoners kamp för inkludering används som murbräcka. Feminismens kvinnor (alltså de som förtrycks på grund av sin roll i reproduktionen) framställs enligt ”den nya synen på kön” som transpersoners förtryckare. I själva verket förtycks båda av patriarkatet och borde kunna alliera sig (som två distinkta politiska subjekt) i en gemensam kamp mot det.

      Ekman vill återföra kampen mot könsförtryck till sin materiella ”bas”, men hennes analys fokuserar på språk och tänkande (”den nya synen på kön”) snarare än på könsförtryckets förändrade materiella förutsättningar.  

      Vad säger Ekman om vad som gett upphov till förändringen? Hon ger flera möjliga svar, men deras relation till hennes teoretiska utgångspunkter förblir outvecklad: 1) delar av feminismen gick på avvägar på grund av en missuppfattning av genus enligt vilken könskonstruktionerna är oberoende av kroppen och där transpersoner används som bevis, 2) institutioner fogade in den nya synen på kön och transfrågan i en nyliberal avpolitisering av det sociala och dess fantasi om individuellt självgenererade identiteter, 3) den farmaceutiska industrin manipulerade forskningsresultat och politiska beslut kring medikaliseringen av könsdysfori i enlighet med sina ekonomiska intressen och 4) transpersonernas sak approprierades i den härskande klassens tjänst (i detta sammanhang män/patriarkatet).

      Det hade varit intressant om Ekman utfört en analys av hegemonisk förändring av könuppfattningarna (situerad till de delar av samhället där detta kan hävdas ha skett) utifrån sina egna teoretiska premisser om reproduktionssätten som grund för kvinnoförtrycket. Det har hon dock inte gjort. Frågan om den ”materiella basen” för ”den nya synen på kön” lämnas obesvarad.

      Istället antyds det att kroppen skulle kunna utgöra en sådan bas, och vissa subjektliknande figurer tillskrivs historisk agens (frivillig eller ofrivillig) i ett angrepp mot feminismens kvinnor: (de)konstruktivistiska feminister, nyliberala individinriktade institutioner, producenter av pubertetsblockerare och livslånga hormonbehandlingar, personer (mest flickor) som vantrivs i patriarkatet och mals ned i transvårdens könsnormativa apparat, män som hittat ett sätt att tvinga sig in i kvinnliga rum genom att självidentifiera sig som kvinnor och… patriarkatet.

      Ekman och jag har helt olika uppfattningar vad gäller förståelsen av kön och feminismens subjekt – det är möjligt att hon skulle identifiera mig som en av de dekonstruktivistiska feminister som enligt henne missuppfattat genus.

      Det finns ingen anledning att i detta sammanhang redovisa eller ställa mina egna uppfattningar mot hennes. De finns redovisade på andra ställen, bland annat i en nyutkommen antologi som tar sig an frågan Vad är en kvinna? Istället vill jag lyfta fram de två uppslag i Ekmans bok som jag finner mest intressanta: självidentifieringens problematik och den kapitalistiska logikens inverkan på transvårdens utformning.

      Ekman pekar träffsäkert på paradoxerna som en individualistisk syn på människors identitet och begär kan leda till: ”som då kvinnor fyller ut läpparna för att de ’skiter i vad folk tycker’ eller då idrottare ställer upp i VM för att ’bara tävla mot mig själv’. Ekman menar att kön som självidentifiering innebär att genus inte längre är ”en samhällelig struktur, utan en individuell identitet”.

      Hon redovisar de märkliga vis som denna syn teoretiseras på inom olika vetenskapsområden. Inom medicinsk forskning produceras biologistiska teorier om könsidentitet som söker dess ”orsak” i genetiska variationer eller individuella händelser under den fetala utvecklingen: proportionerna mellan fingrarna, en fläck i hypotalamus, prenatala hormonbad. Inom humanvetenskap produceras diskursiva teorier om könsidentitet där det å ena sidan påstås finnas ett oändligt antal möjliga könsidentiteter och där det å andra sidan produceras föreställningar om en fast norm, där ”frihet från normer kan uppnås genom att vilja bli normal”. Denna individualisering av könsidentitet överför kollektiva erfarenheter av obehag inför patriarkatets kvinnoförtryck till ”transidentitetens konto”, menar Ekman.

      Hur hänger idén om, och begäret efter individens ”rätt” eller ”frihet” att definiera sig själv ihop med den nyliberala regimens osynliggörande av samhällsstrukturer och avpolitisering av kollektiva former av förtryck? 

      Frågan om vilka politiska följder detta har är principiellt intressant, även om det är en tanke som i sig inte är originell för Ekman utan som hon tycks ha hämtat från miljön runt Heather Brunskell-Evans, som ofta nämner relationen mellan nyliberalism och självidentifiering, men som tyvärr aldrig riktigt utvecklar sin analys av den.

      I detta fall finns mer att hämta hos transfeministiska tänkare som Paul B Preciado som analyserat subjektkonstruktioner genom bioteknologier som den centrala operationen i den nuvarande formen av kapitalism, ”farmakopornografisk kapitalism”. Den nya kapitalismen producerar inte värde främst genom att producera och sälja varor utan genom att producera subjektiviteter, känslor, själstillstånd och relationer. Den skapar marknader genom att tillverka subjekt och exportera dem globalt. 

      Preciado placerar in denna kapitalistiska formation inom ramen för teknologiska utvecklingar, som framställningen av hormoner och plastikkirurgi, och deras betydelse för etableringen av sofistikerade former av biopolitisk makt. Till viss del skulle Preciado kunna hålla med Ekman om att det finns könsnormativa tendenser i användningen av dessa bioteknologier när de kontrolleras och verkar i kapitalistiska staters intressen, men de kommer till helt olika slutsatser i fråga om ”könshackers” och ”könspiraters” potentiella subversiva roll mot (köns)ordningen i den farmakopornografiska kapitalismen.

      Avgörande är att från Preciados perspektiv är den farmakopornografiska produktionen, kontrollen och exploateringen av kön en allmänt verkande makt, inte något som enbart gäller transpersoner. I den här världen finns inga substansfria kön eller subjekt som inte producerats genom njutning i virtuell identifikation (pornografiskt).

      Ett av de tyngre avsnitten i Om könets existens är kritiken av prepubertal transvård. Ekman beskriver en verklighet där storkapitalister både äger kliniker, bedriver forskning och påverkar besluten om den vård som betalas via skattsedeln. Läkemedelsindustrin har påverkat diagnosutvecklingen så att ”enormt många fler barn och unga nu kan diagnostiseras tidigt och därmed utgöra kundunderlag”.

      Diagnosutvecklingen innebär också en överföring från psykologisk till endokrinologisk behandling, vilket innebär att hormoner kan skrivas ut snabbare. För prepubertala barn innebär behandlingsprotokollet med stopphormoner och könskonträra hormoner, hälsofarliga och irreversibla processer som har allvarliga följder för benvävnadsutvecklingen, ökar risken för osteoporos, hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, samt leder till sterilitet.

      Detta är konsekvenser som transungdomarna får otydlig eller banaliserande information om, enligt Ekman. Hon kontrasterar hur sterilitet behandlas i transungdomars fall med inställningen till frivillig sterilisering hos befolkningen i övrigt, där åldersgränsen har satts till 25 år med motiveringen att först då kan en individ anses kapabel att överblicka konsekvenserna av ett sådant ingrepp. Ekman poängterar att detta innebär en fortsättning av den historiska statliga politiken att sterilisera transpersoner.

      Ekmans bok innehåller således allvarliga uppgifter, som både föranlett mothugg men också tagits på allvar av sjukhus, som stoppat behandlingen som tidigare erbjudits. Det gäller exempelvis Astrid Lindgrens barnsjukhus som i maj 2021 upphörde med att ge nya hormonbehandlingar till minderåriga med könsdysfori i rutinsjukvården. 

      När jag försökt sätta mig in i forskningsläget kan jag konstatera att det inte råder vetenskaplig konsensus kring de här frågorna. Det verkar stämma att behandlingens resultat i sig (i andra länder än Sverige) inte entydigt kan anses goda på lång sikt, vad gäller psykisk hälsa och benägenhet till självmord. Forskningen har hittills valt att undersöka orsaker i den sociala kontexten efter behandling för att förklara dessa oroande resultat: stöd hos föräldrar och familjen under och efter transitionen, mobbning i skolor och samhället i stort, rasism.

      Själva protokollet bör dock undersökas. Från en folkhälsosynvinkel är frågan om behandlingens långsiktiga effektivitet en empirisk fråga som kräver en mer systematisk, longitudinell statistisk forskning i Sverige. Jag är medveten om att folkhälsosynvinkeln kan ifrågasättas utifrån det slags kritik av biopolitisk makt som transfeminister som Preciado gör, men jag tror att konfrontationen med medicinsk statistisk forskning kan fördjupa frågan om behandlingsprotokollens förhållande till könsnormativ biopolitik respektive könpirateriets subversiva möjligheter.

      Olika aspekter av Ekmans bok har kritiserats på andra ställen: hennes ibland bristande källkritik, svajiga källanvändning, hennes överdrifter och tillspetsade slutsatser, hennes sårande respektlöshet mot transkvinnors pronomen. Modet att gå emot dominerande uppfattningar har också lyfts fram. Jag delar i stort dessa observationer. Det var omdömeslöst att använda skvallerpress och propagandistiska högersajter som källor och det råder ingen tvekan om att bokens drastiska formuleringar och pronomenanvändning inte bidrar till ett respektfullt intellektuellt utbyte.

      I fråga om modet, kan vad som är dominerande uppfattningar förstås ifrågasättas, men i den mån boken är riktad till konstruktivistiska feminister och transrörelsen måste den ses som ett inlägg som kräver att författaren står ut med att inte bli omtyckt, vilket är ovanligt. Jag är dock inte säker på vem hon riktar sig till. 

      Ekman har å ena sidan bemödat sig att läsa, citera och kritisera konstruktivistiska feminister och transfeminister i sak. Å andra sidan använder hon ofta en ton som tyder på att hon snarare talar om än till dem. Vissa föreställer sig att det inte är en tillfällighet att Ekmans bok har blivit populär hos vitnationalister som talar om ”riktiga” kvinnor och män. De tänker sig att Ekman kan vara på väg dit, mot en allians mellan heterosexuella vitfeminister och vitnationalister. Det håller jag för osannolikt.

      Jag är övertygad om att Ekman menar vad hon skriver: att hennes kritik av ”den nya synen på kön” grundar sig i att hon uppfattar en isärkoppling mellan kropp och kvinna som politiskt subjekt som ett allvarligt hot mot feminismen. För henne är transfrågan i förhållande till detta sekundär. Detta sagt lyfter Ekman viktiga frågor som hade förtjänat en mer empiriskt grundad och nyanserad teoretisering.

      Hennes analys hade blivit mer precis och intressant om hon hade situerat ”den nya synen på kön” i de ganska begränsade samhällsfärer där den kan beskrivas som hegemonisk, om hon tagit spjärn i en mindre monolitisk och romantiserad bild av feminismens historia och om hon följt sitt materialistiska perspektiv mer konsekvent.

      Då hade boken kunnat lyfta från ett klickproducerande medialt debattinlägg som bygger på att argument som cirkulerat i åratal i anglosaxiska miljöer passerar som nyhet och blir skandal i vår lilla provins, och blivit ett tyngre intellektuellt bidrag till diskussionen om könets materialitet, identiteternas förändring i förhållande till maktordningen och feminismens framtid.

      Edda Manga är idéhistoriker, verksam som forskare och vetenskaplig ledare på Mångkulturellt centrum och var tidigare redaktör för avdelningen feminism på Feministiskt perspektiv.

  • Evenemang