Narges Mohammadi vägrar lyda nya fängelsedomen

Den nya domen stod i fokus på en internationell presskonferens med Narges Mohammadi på torsdagen, som hölls på Clubhouse genom ett samarbete mellan Amnesty international Sverige, svenska, norska och danska Pen samt Baran förlag.

Ronak Mirlashari öppnade presskonferensen med en sammanfattning av det akuta läget. I oktober 2020 frigavs Mohammadi efter över åtta år i fängelse och ett par månader efter att hennes detaljerade skildring av villkoren för kvinnor som fängslats av politiska skäl i Iran, i boken Vit tortyr, publicerats på persiska. Förra veckan dömdes Mohammadi på nytt till 30 månaders fängelse, 80 piskrapp och två olika bötesbelopp. En dom som hon inte erkänner och som varken hon själv eller något ombud var med när den utfärdades.

– Jag kommer inte att lyda den här domen, jag kommer inte att följa den och ett av nyckelskälen är mitt motstånd mot dödsstraffet Iran och att jag redan fått tio års fängelse för det i förra vändan. Även om dödsstraffet verkställdes i enlighet med gällande lagar, skulle jag fortsätta bestrida det, för jag anser att dödsstraffet borde omvandlas till annat straff. Ovanpå det tillkännager jag här att dödsstraffet i Iran sker utan lagenlig insamling av bevis och rättssäkerhet, genom förfalskade bekännelser under mycket svåra omständigheter och i isoleringscell, säger Narges Mohammadi.

Sittstrejk i fängelset

Efter novemberprotesterna i Iran 2019 genomförde Mohammadi, tillsammans med andra fängslade kvinnor, en fredlig sittstrejk i Evin-fängelset. För det bestraffades hon med våld och sändes till Zanjan-fängelset, där hon gjorde en anmälan om vad hon utsatts för.

– En rättsläkare undersökte skadorna på min kropp som orsakats av den islamiska republikens myndigheter. Det finns visuella bevis på de skadorna, men min anmälan processades och bemöttes aldrig. Rättsväsendets budskap till mig är att vi kommer inte bara att misshandla dig, trakassera dig och förödmjuka dig, utan vi kommer också att döma dig att piskas och fängslas.

Narges Mohammadi betonar att hon inte motsätter sig domen av individuella skäl.

– Jag har redan öppet kritiserat trakasserierna som fängslade iranska kvinnor möter och jag kommer att fortsätta göra det. En av de saker vi måste göra för att öka medvetenheten om den här frågan liknar #metoo-rörelsen. Med det menar jag att kvinnor som har varit i iranska fängelser under flera decennier borde vara öppna med sina erfarenheter och berättelser och kliva fram och prata om trakasserierna och förödmjukelsen de upplevt i iranska fängelser.

Republikens grymma handlingar

För sin frispråkighet har Narges Mohammadi hotats av säkerhetspersonal och av företrädare för underrättelseministeriet med att hon aldrig ska komma levande ur fängelset. Den typen av hot för att få politiska fångar att samarbeta eller brytas ned är varken något nytt eller något som bara händer dem själva utan även till exempel mödrar som sökt rättvisa efter att ha förlorat sina barn på grund av den islamiska republikens grymma handlingar, poängterar Mohammadi.

– Jag blev ombedd att sluta arbeta med människorättscentret och att sluta samarbeta med nobelpristagaren Shirin Ebadi, men jag accepterade inte att göra det och jag gav inte upp.

Narges Mohammadi nämner även brittisk-iranska Nazanin Zaghari-Ratcliffe som ombads samarbeta med islamiska republikens myndigheter för att få resa hem till London, men hon accepterade inte villkoret och är fortsatt fängslad.

– När vi inte samtycker till förhörsledarnas önskningar ställs vi inför mycket allvarliga begränsningar. Jag blev inte bara dömd för mitt motstånd, jag förlorade min karriär som ingenjörsrevisor, jag har inte sett mina barn på sex år och jag har förlorat mitt liv som konsekvens. Men vi kommer inte att bryta vårt motstånd och vi kommer att förbli uthålliga trots dessa hot och påtryckningar.

Isolering omformar individer

Boken Vit tortyr finns nu även på svenska, och bygger på vittnesmål från kvinnor som Mohammadi satt fängslad med i Evin-fängelsets avdelning för politiska fångar. Kvinnorna har fängslats för sina politiska, religiösa eller ideologiska övertygelser, som inte följer den islamiska republikens strikta regler. Den gemensamma nämnare som Narges Mohammadi lyfter fram är att de alla betraktar vit tortyr som ett oacceptabelt tillvägagångssätt.

– Föreställ dig en person i ett väldigt litet utrymme, som berövats ljus, att höra saker, att socialisera eller sitta tillsammans med en annan människa i veckor och månader, till och med år. I mina efterforskningar har jag mött individer som utvecklat illusioner eller sömnproblem, blandar ihop dag och natt, vilket samtliga är förhållanden som gör det ännu svårare att gå in i förhörsrummet och ställas inför den upplevelsen.

– I vakuumet av isolering omformas individer, antingen genom att de förlorar sig eller överlämnar sig själva och har svårt att återfå kontakten med sin identitet före den upplevelsen, utanför isoleringen i det rummet.

Hittills har 60 individer anmält själva isoleringsstraffet till den islamiska republikens rättsväsende. Detta genom att identifiera personen som fört dem till isolering och hur länge tiden i isoleringscell varade. Att söka rättvisa på det sättet kan vara en viktig handling, anser Mohammadi. Men för de som blivit svårt sjuka fysiskt och psykiskt återstår mycket att göra, både när det gäller att dokumentera och hantera den typen av fall. Särskilt när det gäller kopplingen till sexuella övergrepp och trakasserier, som hon har detaljerade exempel på.

– I Evinfängelset bevittnade jag personligen att de fångar som återvände från isolering ofta konsumerade flera olika mediciner och tabletter för problem relaterade till psykisk hälsa. De berättade för mig att de inte hade behövt någon av dessa behandlingar innan erfarenheten av isolering, och att medicinerna skrivits ut till dem av läkare under isoleringstiden. Många av individerna som återvände från isolering berättade om sina erfarenheter av sexuella trakasserier, både verbala och fysiska, men de var inte beredda att skriva ner dessa erfarenheter och anmäla dem till rättssystemet.

Betydelsen av #metoo

– Enligt min uppfattning har #metoo-rörelsen varit viktig genom att få kvinnor att förstå att bördan av deras erfarenheter av trakasserier och förödmjukelser och våld inte ska ligga på dem utan att vi kan styra om och kanalisera det trycket till de som behöver hållas ansvariga. När så kallade hedersmord äger rum ska vi öppna diskussionen om normerna, att mannen inte är beskyddare av en kvinnas heder och att en kvinna inte är en mans heder.

– Vi kan få inspiration från #metoo-rörelsen och tillämpa den på det sociala och till och med politiska sammanhanget. Om till exempel kvinnliga politiska fångar möter förödmjukelse, våld och sexuella trakasserier kan de och bör uttrycka det och höja sina röster. Naturligtvis har detta sina egna utmaningar. Även om vi kanske inte kan pröva gärningsmannen i domstol och i själva verket kanske ännu en gång bestraffas, kan det vara ett verktyg för oss att öka medvetenheten och öppna diskussioner i det bredare samhället.

Narges Mohammadi berättar specifikt om en situation som hon upplevde 2010 (det iranska året 1389) på avdelning 209, som tillhör underrättelsetjänsten, i Evin-fängelset:

– Efter några dagar ensam i isoleringscell hade jag en annan kvinna i cellen. Den här kvinnan hade, berättade hon för mig, upplevt fysiska och sexuella trakasserier från förhörsledarna, där de tog tag i hennes bröst. Till följd av det blev hon sjuk i en allvarlig psykisk sjukdom. Det innebar att hon tog sömntabletter för att kunna sova, och hon behövde dem också under dagen. Hon brukade sova hela dagen och ibland lägga tre filtar om huvudet, till den grad att jag inte ens var säker på om hon andades.

Mohammadi berättar att hon en vecka efter att ha frigivits i höstas inledde arbetet med de  andra volymen av sin bok och att den innehåller 14 kvinnors berättelser om sina upplevelser i isoleringscell, samt att det också finns filmat material. Även denna volym kommer att publiceras av Baran förlag.

Bojkottar presidentvalet

Många av frågorna under presskonferensen handlade om det förestående presidentvalet. Liksom stora delar av oppositionen uppmanar Mohammadi till bojkott.

– Om valrättigheter inte är i linje med andra grupper av rättigheter såsom yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet, har de väldigt begränsat inflytande när det gäller att främja mänksliga rättigheter. I det här sammanhanget kan deltagande i val inte vara en garant för folkets vilja och makt. I den islamiska republiken existerar inte val i betydelsen att förverkliga folkviljan. Men det är ingen ny fråga. Så var det i tidigare val också.

– Enligt min uppfattning, deltog folk i vissa val, som valet 2009, för att använda valurnan och platsen runtomkring den för att konfrontera och allvarligt utmana myndigheterna och den islamiska republikens politik. I andra val kunde folk rösta på en person som, om än av liten betydelse och i oenighet med huvuddelen av den islamiska republiken, gjorde viss skillnad genom att öka friktionen med den härskande eliten och inom denna friktion kunna andas och fungera lite politiskt.

– Den minimala funktionen har valen i Iran förlorat, som vi såg med valet av Hassan Rouhani och morden under protesterna i november 2019, när Rouhani svek folket i Iran och de som röstade på honom. Den här gången har vi, i kampen mot den repressiva regeringen, beslutat att utmana systemet genom att inte delta i valet.

Effektivt stöd

För att stärka krafterna som verkar för mänskliga rättigheter och demokrati i Iran ser Narges Mohammadi tre sätt som omvärlden agerar på, och hon menar att alla tre är effektiva för att minska kränkningar och begränsningar av mänskliga rättigheter.

Det handlar om att övervaka och rapportera om övergrepp, att uppmärksamma och stödja individer – människorättsaktivister, journalister och företrädare för civilsamhället – när de är i fara, samt att ge utrymme till oberoende organisationer som kan arbeta för mänskliga rättigheter i varje land. Det sistnämnda framhåller Mohammadi som avgörande.

– Tillämpningen av varje och samtliga dessa mekanismer är viktig så att västliga regeringar i slutänden säkerställer respekten för mänskliga rättigheter i andra länder, som Iran.

– I mitt personliga fall har internationella mediers och människorättsorganisationers insatser gett mig hopp och fått mig att må mycket bättre i kampen för mänskliga rättigheter.

Folklig mobilisering ger hopp

När det gäller regeringarna anser Narges Mohammadi att principerna om mänskliga rättigheter ska vara utgångspunkten i alla former av förhandlingar, vare sig de är kommersiella, ekonomiska eller nukleära.

– Alla förhandlingar och affärer med den iranska regeringen bör vara en förevändning för att garantera mänskliga rättigheter i Iran. De västerländska regeringarnas politik och beslut och förhandlingar med Iran bör vara inriktade på att garantera efterlevnad av mänskliga rättigheter i Iran och inte baseras på dessa regeringars nationella intressen.

Och de senaste årens folkliga mobiliseringar, med tusentals organisationer som arbetat på olika arenor, som genom tillgången till nya medier ökat kunskap och medvetenhet, ger Mohammadi hopp.

– Min bedömning gällande potentialen för demokrati är att även om vi inte har styrkan att nå demokrati på en gång, kan multipla, parallella ansträngningar sammantaget bana väg för demokrati. Jag är mycket hoppfull.