I en artikel i DN nyligen problematiserade Saga Cavallin de välmenande samtida försöken att lyfta upp framstående kvinnor ur historiens glömska. Dels handlar det alltid om samma kvinnor (typ Selma Lagerlöf, drottning Kristina och Marie Curie) menade hon. Och dels utgår även denna ”feministiska” historieskrivning från en i grunden patriarkal och liberal syn på vad som är värt att berätta om. Liv Strömquist framförde tidigare en liknande kritik i En varg söker sin podd där hon sade att det som kvinnor har gjort i alla tider, det vill säga omsorgsarbete, inte är något som ses som värdigt att lyfta fram i historieböckerna.

Den italienska överklasskvinnan Laura Cereta, som levde mellan 1470 och 1499 och alltså bara blev runt trettio år, måste definitivt anses vara en av dessa ”extraordinära” kvinnor vars namn bevarats eftersom hon tagit sig in på en traditionellt manlig arena: författarens och den intellektuellas. Men hon är också betydligt mindre känd än de kvinnor som brukar förekomma i dessa kataloger över berömda kvinnor.

Anders Bergman skriver till och med i sin nya biografi om henne att hon blev en ”återvändsgränd”, i stort sätt bortglömd och sällan citerad. Men han snuddar också vid att hon, trots att hon i egenskap av kvinna på 1400-talet som med sitt skrivande deltog i den intellektuella, filosofiska och religiösa debatten onekligen var ganska exceptionell, möjligen också kan ses som på vissa sätt representativ för den tid förmoderna period som brukar kallas renässansen.

Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst, som nyligen gavs ut på förlaget Daidalos, berättar både om Laura Cereta och hennes tid. Hon föddes alltså 1470 i en stad i norra Italien (som då ännu inte var någon nationalstat). Förvisso inte i en adlig familj, men ändå en framstående. Bergman berättar om hur det föga förvånande mest sågs som en belastning att få döttrar men hur Laura Cereta var ovanlig redan i det att hon var en älskad och omhuldad dotter som uppmuntrades i intellektuell förkovran.

Liksom många giftes hon bort i femtonårsåldern, men inte heller det stoppade hennes skrivarambitioner. För Cereta hade bestämt sig att göra sig ett namn som författare, och det ville hon göra genom sina brev.

Sådana brev, förklarar Bergman, liknade ofta det vi idag skulle kalla essäer (ett begrepp som introducerades av Michel de Montaigne inte alltför lång tid efter), var ofta ställda till strategiskt uttänkt framstående personer och innehöll retoriskt eleganta resonemang om filosofi, litteratur och religion. En stor del av sina brev skrev Cereta som tonårig änka (!) innan hon av okänd anledning tycks tystna och sedan avlida tio år senare.

Via hennes kaxiga skriftliga bataljer med manliga intellektuella tar Anders Bergman också med oss på en resa i den italienska renässansens samhälle och tankar. Renässansen är ett begrepp som med rätta har problematiserats. Särskilt den romantiserande bilden av denna tid som en intellektuell och humanistisk gryning efter den mörka medeltiden. Vissa har påpekat att inte minst kvinnor på somliga sätt faktiskt hade det bättre under medeltiden.

Bergman problematiserar också, men lyfter ändå fram den tid Cereta verkade i som betydelsefull för att en kvinna (även om klimatet givetvis alltjämt var ytterst kvinnofientligt) skulle kunna formulera tankar i offentligheten utan att göra detta under täckmanteln att, som till exempel Heliga Birgitta, vidarebefordra Guds ord. Här finns många spännande detaljer om livet i 1400-talets Sydeuropa som berikar berättelsen och gör Ceretas värld konkret, som vilka möbler man hade och hur man dansade.

Att en tonårig änka för mer än femhundra kunde skriva brev som Cereta och dessutom hävda sig mot påhopp från diverse intellektuella män som försökte trycka ner henne (vissa saker har inte ändrats…) är onekligen slående.

Hennes ord om att ”se till att namnet Laura, som hyllats så av Petrarca, kunde bevaras i en andra odödlig skepnad – min” skulle lätt kunna göras till en ’inspirational quote’ på sociala medier. Men även om hon kan sägas vara representativ för vissa av de nya vindar som blåste genom 1400-talet, tillhör hon samtidigt (liksom de flesta ”framstående” människor i historieskrivningen) genom sin klasstillhörighet en extremt liten minoritet.

Merparten av de som levde under ”humanismens” århundraden tillhörde de lägre klasser som av lärda som Cereta inte sågs som stort mer än djur. Och deras röster kommer aldrig kunna återskapas genom deras egna ord, utan av historieforskning som fokuserar på annat, kanske mindre kittlande, material. Förutsatt att det alls finns intresse för deras historia.

Samtidigt bör inte betydelsen av kvinnors intellektuella arbeten genom historien underskattas. En grundförutsättning för att ges rättigheter har ju varit att erkännas förmågan att vara en tänkande rationell, varelse, vilket långt ifrån har varit självklart när det gäller kvinnor och minoriteter.

Men en del av problemet är att vi fortfarande lever med renässansens, påbyggd av romantikens, syn på den ”framstående” människan och på vilka handlingar som är värda att lyfta fram som ”bedrifter” och därmed värda att minnas.