Det är nu 20 år sedan som svensk polis, med benägen hjälp från Georg Bushs och EU:s säkerhetsapparat, lade en våt filt över en hel generation demokratiaktivister under några få dagar i Göteborg. Inte några, utan i stort sett alla som Sverige kunde uppbåda 2001. Närmare 50 000. (Visst, några gamla rävar, men främst ungdomar.)

Upprinnelsen till det toppmöte som ägde rum, som ingen minns, var att Sverige stod som värd för EU:s roterande värdskap och dåvarande statsminister Göran Persson var omåttligt stolt – och imponerad – av hela arrangemangen i allmänhet och sin egen roll i synnerhet. Han hade enligt egen utsago haft svårt att finna sig till rätta i rollen som statsminister utan eget departement.

När det sedan stod klart att USA:s president George Bush skulle dyka upp visste förtjusningen inga gränser. Några gränser kände inte heller den amerikanske presidentens personage och hans säkerhetspådrag.

Det var som en krigsbelägring – avspärrningarna som löpte som en stor cirkel omkring Göteborgsmässan där toppmötet ägde rum. Det tog närmare en halv dag att ta sig in, även som ackrediterad journalist.

Med George Bushs deltagande sopades alla fredliga medborgardialoger som ägt rum mellan lokal polis och civilsamhällets aktörer under våren av banan. Redan innan den första kvällen av tre nått sin slut hade polisen slagit en ring runt Hvitfeldska, det gymnasium som staden upplåtit för de allra yngsta; de som saknade bekanta i Göteborg eller som helt enkelt inte hade råd med annan övernattning.

Från medborgardialog till nationella insatsstyrkan visade sig steget sedan vara mycket kort. I dåtidens risk-nyttabedömning var det viktigare att visa de fiskala musklerna för CIA och Pentagon än att värdesätta de 50 000 ungdomarnas politiska engagemang och framtid.

Om omringningen av först en, sedan ytterligare en gymnasieskola som staden ställt till förfogande för ungdomarna, var en dusch av dubbla budskap förseglades sedan samhällets svek med skotten på Vasaplatsen.

Pang, pang. Sex maskerade poliser mot en berusad 19-åring. George Bushs medföljande läkare lär ha haft ett finger med i den livräddning som Sahlgrenska genomförde av Hannes Westberg vars kroppspulsåder låg svindlande nära polisens skott.

Många detaljer och villospår både diskuterades där och då, och ältades i en lång serie rättegångar där anonyma poliser vittnade mot namngivna ungdomar som ansågs ha haft en roll i den våldsutveckling som i mångt och mycket kom från polisen.

Rättegångar som sedan kom att bli kända för polisens egna klipp- och klistrakonster där hetsande ljud och rusningar förstärkte deras sak.

Det kan inte sägas annat än att ingripandet mot de tolv- till tjugoåringar som fanns på endera Hvitfeldska eller Schillerska gymnasiet var missriktat. Ungdomarna behandlades som terrorister och deras brott var att bo på det billigaste boendet.

Om det fanns ett våldskapital bland demonstranterna så bodde de inte på stadens upplåtna skolor. En påstådd pistol som skulle innehas av en gulhårig tysk var skälet till barnen fick ligga tryckta mot blöt asfalt en helt natt.

Tyvärr är det alltjämt omöjligt att rapportera från alla de seminarier och samtal som trots allt ägde rum i Göteborg under de så kallade Göteborgshändelserna. Inte minst för att de nya politiska samarbeten som sett dagens ljus i mobiliseringen inför toppmötet, upphörde med tämligen omedelbar verkan.

Nu har det gått tjugo år och det är dags att de så kallade Göteborgshändelserna sätts i perspektiv. Skotten i Göteborg blev inte bara starten för en urartad våldsupptrappning. Det blev också början till slutet för världens dittills mest samlade demokratirörelse i en globaliserad värld.

Göteborgshändelserna bör kommas ihåg som ett kapitalt övergrepp av svensk polis på en hel generation ungdomar och deras demokratiska strävanden. Inte bara uppskattades och värdesattes inte deras engagemang – de demokratiska institutionerna visade sig inte kunna hålla vad de lovat.

Det spelar ingen roll om det bland de 50 000 demonstranterna fanns 200 personer redo att kasta sten på Avenyn. De våldsamma ingripandena slog fel. De efterföljande rättegångarna slog fel. Man skjuter inte barn. Inte berusade, vacklande barn. Och gör man det, då måste det beskrivas som den katastrof det faktiskt var. Göteborg 2001, det var där sköt polisen skarpt på barn och det är en skamfläck i svensk historia. Och dess konsekvenser är oöverblickbara.

På senare år har en ny generation tagit till gatan för att protestera. Trots världsomspännande organisering för Fridays for future har de avfärdats som ”aktivister”. Trots att rörelsen uppbärs av företrädesvis unga tjejer och inte en sten har kastats.

I sanningens namn bör vi vara mycket tacksamma för att vi nu tycks ha passerat embargot för ungdomar att engagera sig. Framtiden kan börja igen, med den energi som krävs för att politiken ska förmå att förnya sig. Men den hade kunnat börja där och då. Det gjorde den inte.

Anna-Klara Bratt är chefredaktör för Fempers nyheter.