Storstrejken som startade i Colombia 28 april har krävt 80 demonstranters liv. Nästan alla dessa dödsfall tillskrivs skjutningar och grovmisshandel från polisen. Protesterna har tvingat regeringen att dra tillbaka två extremt impopulära reformer, och två ministrar har avgått från sina poster.

Men strejken fortsätter för rätten att få demonstrera, för att regeringen ska införa basinkomst så att studenter från fattiga familjer ska kunna klara pandemin; för att polisväsendet ska reformeras och för att polisens omfattande brott mot demonstranter utreds och döms.

Fackföreningsledare befarar att om försoning och rättvisa inte avlöser den pågående strejken kommer en mordvåg att utrota det som finns kvar av Colombias gräsrotsorganisationer. Därför pågår strejken med full styrka. För historien visar, till skillnad från vad som varit fallet i alla andra länder i regionen, att selektiva mordvågor har följt på protesterna under 1960-, 70-, 80- och 90-talen i Colombia.

Med varje mordvåg följde också en flyktingvåg. Den senaste flyktingvågen, under 2000-talet, gjorde Colombia till landet med flest interna flyktingar i världen. Oförrätterna bakom denna interna flyktingvåg gjorde Colombia till det mest ojämlika landet på den amerikanska kontinenten.

Eftersom vi lever i den mest flyktingfobiska tiden i Europas historia vill få höra om situationen i Colombia. För ju mer vi vet, desto större är medlidandet. Därför är det bättre att med tystnad släcka alla sympatier och solidariska känslor så att ingen därifrån söker sig hit för att få asyl.

Om Sverige inte törs ta emot flyktingar från Colombia, eller någon annanstans heller för den delen, kan Sverige åtminstone stoppa exporten av militär utrustning och tjänster till Colombias regim? Det gick att ena riksdagen om detta mot Venezuela. Varför så tyst när det gäller Colombia?

Vänsterpartiets ledamöter Håkan Svenneling och Lorena Delgado Varas har för andra gången interpellerat utrikesminister Ann Linde om vad Sverige gör för att få stopp på militära exporter och stoppa polisvåldet mot massdemonstrationerna. Ann Linde redovisade under senaste interpellationen, den 7 juni, att Sverige följer en rad insatser ämnade att främja fredsavtalet som tecknades 2016 mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan.

Bland åtgärderna finns en rad utbildningsinsatser riktade just mot hur polisen ska hantera polisingripanden i situationer av våld i nära relationer, och utveckla närpolisens procedurer för att skydda de mänskliga rättigheterna. Vi konstaterar att den svenska regeringen, i och med fredsavtalet, skyndade sig att hjälpa den colombianska motparten med vapen och med jämställdhetsarbete inom polisen och militärmakten.

Linde tydliggjorde att Sveriges regering ställer sig bakom Saabs försäljning av Jas-plan till Colombias regering, trots en omfattande mordvåg av sociala ledare. Under interpellationen påpekade Ann Linde att Sverige har tagit på sig ansvaret att övervaka tre stora viktiga områden för att se till att fredsavtalet med Farc följs upp: jämställdhet, offrens säkerhet, och att hitta försvunna personer.

Tyvärr är den colombianska regeringens resultat på dessa tre områden inte bara magra, utan till och med makabra. Beträffande jämställdhet och offrens säkerhet har organisationer som Indepaz och Temblores redovisat att mellan 2017 och 2019 stod polisen för 239 mord mot civila, 39 613 fall av fysiskt våld, av vilka 102 handlar om sexuellt våld. Under 2021 har poliser begått 89 mord mot civila, utfört 7 972 våldsamma ingripanden och 30 fall av sexuellt våld.

Bara under de senaste veckorna med storstrejken har polisens övervåld mot fredliga demonstranter ökat med 1 133 nya våldsamma gripanden, 45 bekräftade mord, 1 445 olovliga gripanden av demonstranter. 62 fall av ögonamputationer, 175 fall av skottskador och 25 fall av sexuellt våld har registrerats. Rättssäkerheten för polisens offer lyser här med sin frånvaro.

När det gäller stöd för att hitta de försvunna kan situationen inte bli värre. Innan strejken bröt ut offentliggjorde domstolen för transitionell rättvisa, som inrättades efter fredsavtalet med Farc, en rapport som visar att 6 402 dödade, de flesta tonåringar, är offer för utomrättsliga avrättningar från landets militär. Offren rövades bort av militären för att mördas och rapporteras som döda stridande gerillasoldater.

Detta folkmord på ungdomar, juvenicidio, pågick under Alvaro Uribes mandatperioder mellan 2002 och 2010. Då hyllade den liberala pressen militär, polis och Uribe för ’positiva resultat’ i kriget mot gerillorna.  Det är liknande praktiker som nu återkommer, för att bekämpa fredliga protester.

För några veckor sedan avslöjade journalisten José Alberto Tejada, från Canal 2 i Cali, att polis och storhandlare samarbetade för att inrätta ett hemligt häkte och tortyrcenter vid ett lager i en Exito-butik, landets största och mest dominerande detaljhandelsföretag. Allmänheten tipsade om skrikande ungdomar som fördes dit olovligen för att torteras.

Tejadas tv-team, samt människorättsförsvarare och ungdomar från första linjen, hindrades från att titta in med hänvisning till att poliserna som var stationerade där skyddade privategendom från ’vandaler’. När gruppen till slut fick chansen att besikta lagret fann de slarvigt städade blodfläckar i en av avdelningarna.

Ett annat fall framfördes av människorättsorganisationer som avslöjade att polisen hade inrättat andra hemligt polishus i stadsdelen Ciudad Jardin, dit unga demonstranter fördes för att torteras, dödas och styckas. Ännu ett hemligt polishus bekräftades av en vakthavande polis när han hade slutat sitt nattskifte och intervjuades av Tejadas tv-team, som åkte till platsen tillsammans med människorättsförsvarare och präster efter tips från allmänheten.

Polisen berättade i direktsändning att det fanns upp emot 427 ungdomar i huset under extremt trångbodda villkor trots rådande pandemi. Som med de andra fallen har inget polisbefäl varken dementerat rapporten eller berättat vilka brott som ungdomarna misstänktes för. Trots att hundratals ungdomar rapporterats försvunna efter polisens ingripanden i staden Cali, har riksåklagaren Francisco Barbosa ännu inte visat några tecken på att vilja klara upp försvinnandena och det pågående folkmordet mot ungdomar, juvenicidio.

Sveriges regering måste fördöma de allvarliga kränkningar som polismyndigheten gjort sig skyldig till i Colombia under den pågående storstrejken. De avslöjanden som har gjorts hittills pekar mot att det pågår ännu ett folkmord mot ungdomar i landet, och i staden Cali i synnerhet.

Rättsväsendets ovilja att agera kräver ett samlat internationell ingripande. Sveriges regering kan bidra genom att genast säga upp samarbetet med Colombias polismyndighet och kräva respekt för rättsstatens principer. 

Juan Velásquez Atehortúa är docent i genusvetenskap, institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet.