En av de mest kontroversiella frågorna i EU-parlamentet, märkligt nog, är kvinnors rättigheter, som våld mot kvinnor och aborträtten. Man skulle kunna tro att det skulle vara självklart för de flesta 2021 att det är viktigt med jämställdhet mellan kvinnor och män, att bekämpa könsbaserat våld och att stå upp för aborträtten och hbtqi-personers rättigheter. Och jag tror faktiskt att de flesta människor tycker det.

Men samtidigt finns starka krafter som lägger stora mängder pengar och energi på att motarbeta allt detta. Enligt en nyligen utkommen rapport lägger förmögna organisationer och individer miljardsummor på att stoppa utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle och hålla kvar kvinnor i underordnade positioner och konservativa könsroller och förneka hbtqi-personer sina rättigheter.

Det märks inte minst inför den här veckans omröstning om en resolution om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i EU-parlamentet. Ultrakonservativa krafter har bland annat samlat in över 330 000 namnunderskrifter för se till att resolutionen röstas ner.

Vi vill se en ekonomisk och social politik och en bostadspolitik som stärker kvinnors makt över sina liv och som inte lämnar utsatta kvinnor i sticket.

Att aborträtten och hbtqi-personers rättigheter attackeras vet de flesta om vid det här laget. Men att de konservativa högerkrafterna mobiliserar för att stoppa politik för att bekämpa våld mot kvinnor måste också lyftas fram. Själv märker jag av motståndet särskilt nu när jag är medansvarig för ett betänkande i EU-parlamentet om just våld mot kvinnor.

Ända sedan Vänsterpartiet tog plats i EU-parlamentet har bekämpandet av mäns våld mot kvinnor varit en prioriterad fråga för oss, vare sig EU-parlamentarikern i fråga har hetat Marianne Eriksson, Eva-Britt Svensson eller Mikael Gustafsson. Tack vare deras hårda arbete tog EU-parlamentet till exempel redan 2014 ställning för den svenska sexköpslagen som kriminaliserar köp av sex.

Jag för kampen vidare i mitt arbete och kräver att EU-kommissionen och medlemsländerna tar tuffare tag för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi måste till exempel se till att kvinnojourer får en stabil finansiering. Vi måste bekämpa ojämlikhet mellan flickor och pojkar och könsstereotyper redan från en tidig ålder. Vi vill se en ekonomisk och social politik och en bostadspolitik som stärker kvinnors makt över sina liv och som inte lämnar utsatta kvinnor i sticket.

Vi måste också se att vissa kvinnor utsätts för flera olika förtryck samtidigt, inte minst rasifierade kvinnor och kvinnor med normbrytande funtionsvariation. Vi måste se till att alla kvinnor har tillgång till abortvård och bra mödravård. Vi måste stärka rättigheterna för hbtqi-personer, som också drabbas av det strukturella patriarkala våldet. Vi måste se till att alla länder inför samtyckeslagstiftning och barnfridsbrott, och vi måste ändra vårdnadslagar så att barn inte tvingas på umgänge med våldsamma föräldrar. Listan kan göras ännu längre.

Inte heller den här gången tänker vi backa när extremhögern och den ultrakonservativa högern anstormar.

Då som nu försöker den ultrakonservativa högern få in formuleringar som går rakt emot kvinnors rättigheter. Till betänkandet som jag nu ansvarar för har det som väntat kommit en drös ändringsförslag som skulle vända upp och ner på hela betänkandet om de röstades igenom. EU-parlamentariker från det polska regeringspartiet PiS och högerextrema spanska Vox har till exempel föreslagit en skrivning där abort beskrivs som ”den mest allvarliga formen av våld och förvägran av den mest grundläggande rätten till liv.”

Sverigedemokraternas ledamot Jessica Stegrud (som delar partigruppen ECR med ovan nämnda partier) fokuserar i sina ändringsförslag på att förflytta problemet med mäns våld mot kvinnor från hela samhället till invandrargrupper genom att bara vilja prata om företeelser som hedersvåld, barnäktenskap och könsstympning. Samtidigt vill hon ta bort alla referenser till att kvinnor på flykt eller med minoritetsbakgrund kan vara dubbelt utsatta – av våld från män men också av rasism eller diskriminering, till exempel. Hon vill heller inte ha någon EU-strategi mot våld mot kvinnor eller någon EU-samordnare för att bekämpa våld mot kvinnor.

Trots motståndet räknar jag med att såväl veckans omröstning som mitt betänkande kommer att bli bra texter, med skarpa och viktiga uppmaningar till både EU-kommissionen och medlemsländerna. Hittills har vi feminister i EU-parlamentet faktiskt inte förlorat en enda omröstning om kvinnors rätt till abort, till exempel.

Inte heller den här gången tänker vi backa när extremhögern och den ultrakonservativa högern anstormar. Vi kommer att ro hem den här segern med!

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande EU-krönikör i Fempers Nyheter.