Ungefär en gång om året upptäcker jag att jag glömt något plagg till träningen. Denna gång var ryggsäcken tom på byxor och jag halvsprang till Friskis och svettis för att hinna köpa nya hos dem innan passet började. Väl där bläddrar jag bland de långa fladdriga herrshortsen som jag redan har två par av efter köp vid tidigare byxbortfall. Nu finns bara största storleken kvar och jag går raskt vidare till de glansiga tajtsen. På toaletten drar jag på mig storlek medium, med betoning på drar, nästan sliter för att få på mig dem.

Väl på plats känner jag hur de smiter åt om benen och provar att dra upp knäet och känner hur det liksom drar över låret. Det känns som att tyget är musklerna, och jag tänker att ”är det så här det känns att vara vältränad, att liksom allt håller ihop och spänner skönt vid rörelse?” Samtidigt upptäcker jag dock byxlinningen, den breda kanten som skär in i magen. Jag inser att det ändå är rätt storlek, att det är så här det ska vara, att det är viktigare att magen hålls in under träningen än att det är bekvämt.

Med fasa böjer jag mig framåt för att se min egen camel toe – blygdisarna har synligt delat på sig. 

Detta är smått chockartat för mig som använde gravidtightsen på träningen långt efter bebis i magen. Men sedan kommer den största chocken: Grenen. Mitt emellan benen går en tjock söm som trycks in i springan. Tro inte att detta är trevligt på något sätt, inte något litet smyg-gnid som bonus under träningspasset, utan bara oskönt. Med fasa böjer jag mig framåt för att se min egen camel toe – blygdisarna har synligt delat på sig. 

Ni som så här långt tycker att det är lite obehagligt med så ingående information om mina blygdläppar råder jag att sluta läsa nu. För det kommer mer. Det här med kläder för kvinnokroppen som inte passar kvinnokroppen är något jag retat mig på länge. Om vi ska hålla oss till träningskläder så var jag utan sport-bh för ett par år sedan och hamnade då i samma sits som nu – snabbt rafsande bland det som fanns att köpa.

Till min stora glädje hittade jag snabbt storlek large men blev direkt så irriterad när jag upptäckte att bh:n var gjord för ”medium support”. Jag upprepar: Medium support. Vem med storlek large på sport-bh vill ha medium support? Då är hela poängen förlorad!

Det är som att det till slut är fel på kroppen som inte passar in istället för fel på kläderna.

För att vi med lite större bröst ska kunna studsa upp och ner behövs support och det betyder kort och gott att allt trycks in och hålls på plats, utan pardon – inget annat. Varför görs det ens storlek large med medium support? Och förresten: Varför tillverkas inte en sport-bh som både håller bröst på plats och går att andas fritt i på samma gång? Det borde gå, finns ju en uppsjö av high tech-specialplagg framtagna med stor inlevelse för vad kroppen behöver i olika situationer för att kunna prestera.

Detta märkliga system med utbud och ingen efterfrågan skadar oss, skadar vår självbild. Det är som att det till slut är fel på kroppen som inte passar in istället för fel på kläderna. Och sådana som jag köper ju skiten och sitter sedan och svär. Som när jag köpte nya trosor en senvår och tänkte att ”helspets är fint, varför har jag aldrig det?”

Jag satte mig ner i skräddarställning och kände i samma sekund hur blygdläpparna trillade ut på varsin sida av den smala grenen.

Dagen därpå, första varma barbenta dagen med klänning, hade jag på mig dem. På lunchen skulle jag picknicka med en kompis i gräset. Jag satte mig ner i skräddarställning och kände i samma sekund hur blygdläpparna trillade ut på varsin sida av den smala grenen.

När jag tänker för länge på att det görs trosor som passar småflickor till vuxna kvinnor med färdigpuberterade ”normala” blygdisar blir jag nästan galen. Att det finns annan industri som medvetet vill att vi ska känna oss ofullkomliga kan jag förstå. En smink- och ansiktskrämindustri som gör allt de kan för att få oss att vilja se annorlunda ut och nå ett ideal som inte existerar är ett förståeligt sätt att tjäna pengar på. Men trosor där könet inte får plats? Det är bara så ignorant och taskigt.

Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare och sexualpolitisk krönikör i Fempers Nyheter.