Bara för att ett parti kallas Centern innebär det inte att det är i mitten. Centern kallar Vänsterpartiet för ett ytterkantsparti, men säger samtidigt att Centerpartiet är Vänsterpartiets motpol – blir inte även Centern då ett ytterkantsparti till höger sett till deras egen argumentation?

Regeringspartierna talar om behovet av mittenpolitik men det innebär inte att den politiken är i mitten. Vad mittenpolitik innebär egentligen är en fråga vi borde ställa oss, istället för att lyssna på dem som själva tar på sig den.

Mitten kan låta som en bra och realistisk kompromiss. Mittenpolitiken kan låta som att majoriteten får sin röst igenom och att den politiken gynnar massorna. Men är det verkligen så?

Vi har under tre år haft en regeringsuppgörelse, ett januariavtal, där det är högerpartierna och de konservativa partierna som fått styra mest. Mittenpolitik oavsett om den är reellt åt mitten eller inte blir nästan alltid en högerpolitik som väljer att inte se all utsatthet utan delar av den.

Hela januariavtalet har handlat om att minska SD:s inflytande, men samtidigt har regeringen bedrivit sverigedemokratisk politik sett till migrationspolitiken.

Högern har bland annat fått igenom skattesänkningar, sänkta arbetsgivaravgifter, ökade bidrag till de rikaste genom höjt tak på rut och rot, slopad värnskatt, en nedmontering av Arbetsförmedlingen, försämrade arbetsvillkor för arbetarna där det är lättare att säga upp personal, och de fick nästan igenom marknadshyror.

Listan över reformer som den vänstra sidan, om den ens kan kallas det, fått igenom kan inte göras lika lång. Bland annat en miljöskatt, en bankskatt, en minimal höjning av pensionerna som sedan ska sänkas för en annan grupp och så den där familjeveckan. En vecka som istället borde varit förkortad arbetstid för alla så att livet kan gå ihop hela året och för fler.

När det gäller frågor som inte handlar om ekonomisk fördelning, frågor som ligger på GAL-TAN-skalan, är det ännu en gång högerpartierna som gått hem som vinnare. Hela januariavtalet har handlat om att minska SD:s inflytande, men samtidigt har regeringen bedrivit sverigedemokratisk politik sett till migrationspolitiken.

Häromdagen röstade riksdagen igenom tillfälliga uppehållstillstånd som ny regel och för en minskad invandring. En migrationslagstiftning som inte är hållbar för den som behöver söka skydd eller som vill ha en långsiktighet i sitt liv. På Socialdemokraternas Twitterkonto kunde vi läsa hur nöjda de är med de nya besluten: ”Sverige får nu en långsiktigt hållbar migrationslagstiftning där tillfälliga uppehållstillstånd blir huvudregeln.”

Annie Lööf lyfter inget om antirasistiska och feministiska vinster med att ingå i januariavtalet när hon försöker få tillbaka Sabuni.

Vad i allt detta är mittenpolitik förutom att att högern och nationalisterna inte är de som får sitta på ansvarsposterna? Vänsterpartiet och alla hyresgäster har vunnit en strid om marknadshyrorna, men de stora vinnarna är trots allt högern som väljer att ställa fler skattesänkningar som motkrav.

De driver inte en linje om att höja pensioner eller säkra människor ekonomiska trygghet utan är främst intresserade av att säkra kapitalägares intressen, vilket de blottlägger i sina förhandlingar.

Annie Lööf lyfter inget om antirasistiska och feministiska vinster med att ingå i januariavtalet när hon försöker få tillbaka Sabuni. Istället talar hon om slopat skogs- och strandskydd, reformerad arbetsförmedling och minskade skatter som argument – reformer som nästan enbart främjar den med kapital och goda resurser. Liberalerna har sagt att de inte vill ha något annat än det tidigare januariavtalet som i måndags föll.

Liberalerna må vara nöjda med den marknadsliberala högerpolitik som bedrivits de senaste åren, men de har samtidigt nyligen gått ihop med högern, de konservativa och nationalisterna för att genomdriva en rasistisk migrationspolitik som ska hindra fler från att komma till, och kunna stanna i Sverige. Liberalerna är inte intresserade av den redan kapitalistiska och rasistiska mittenpolitiken, de vill vara med och styra och ingå i en majoritet som vill driv än mer extrem liberalism och nationalism.

Jag tror inte på att majoriteten ska eller kan ändra saker inifrån. Särskilt inte inom partipolitiken

Hur får vi ett slut på detta så att politiken inte endast går åt vänster utan även åt GAL-hållet, det vill säga ett mer globalt, feministiskt och antinationalistiskt håll?

En del menar att vi bör gå in i S och stärka Reformisterna som är den största S-föreningen. Andra menar att vi bör gå in i MP och stärka de marknadskritiska rösterna som kämpar för basinkomst och naturens rättigheter som motstånd mot de som främst tror på elektrifieringen som räddningen. Och så finns det de som tror på att gå med i Vänsterpartiet för att stärka den uttalande vänstern för att den ska få ökad makt att förhandla och påverka politiken istället för att fortsatt isoleras.

Jag tror på en annan väg. Jag tror inte på att majoriteten ska eller kan ändra saker inifrån. Särskilt inte inom partipolitiken. Det slutar ofta med att du tystas, ska ställa dig i ledet och brottas med en majoritet som till slut tvingar dig rösta på ett sätt du aldrig velat och få dig att ursäkta politik som du en gång föraktat.

Det slutar med att du kallar alla på utsidan för onödiga och säger att de hellre ska gå med i ert lag för att göra det bättre istället för att se värdet av fler grupper. Att ändra saker inifrån är verkligen inte gjort för alla kroppar och erfarenheter.

Vi behöver inte mer av mittenpolitik, oavsett var den nu säger sig stå i praktiken.

Jag tror på en majoritet som visar en annan väg och pushar utifrån. En majoritet som bygger på visioner, förbättringar och som inte behöver kompromissa bort klimatet eller sin kamrats rätt för den där personen som varit med länge, och som inte tycker progressiva idéer och initiativ är extrema eller onödiga, att de är identitetspolitiska eller att de splittrar rörelsen.

Det talas så mycket om vad partierna ska behöva kompromissa om för att få till en regering. Jag står hellre utanför och driver på för en annan politik och opinion än kompromissar bort rättigheter när jag själv inte drabbas eller kan förstå innebörden.

Vi behöver inte mer av mittenpolitik, oavsett var den nu säger sig stå i praktiken, utan mer politik som är åt vänster, som är progressiv, tillväxtkritisk, hållbar, fredlig, antirasistisk, feministisk, omsorgsfull och som aldrig kompromissar bort minoriteters röst och plats oavsett politiskt läge.

Detta betyder inte att vi inte är villiga att kompromissa, utan att vi  är trötta på vilka som får kompromissa och vilka som får betala för dessa kompromisser. För i slutet av gränslösa kompromisser finns endast döda partier och människor som förlorat sitt förtroende för både partier och politiker.

Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ tillsammans med Teysir Subhi och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.