Föräldrarnas oro avfärdades som tjat. Nu är det ett år sedan sonen Kwaku Yankyera Annor dog. Jasmine Kelekay, Malcolm Momodou Jallow och Maria Dexborg från Afrosvenskarnas forum för rättvisa vill veta vad regeringen tänker göra för att förhindra att fler dör på grund av rasism inom vården.
Den 22 juni var det ett år sedan 16-åriga afrosvenska Kwaku Yankyera Annor dog efter att han nekats ambulans och hans vårdbehov ifrågasatts. Den 21 juni 2020 tillkallade Kwakus familj ambulanshjälp efter att han på bara några timmar insjuknat med hög feber och svåra smärtor.
Kwakus föräldrar trodde att deras uppenbart allvarligt sjuka son skulle få åka med ambulanspersonalen till akutmottagningen i Lund. Istället blev de avfärdade av ambulanspersonalen, som även ifrågasatte sonens vårdbehov. När både Kwakus föräldrar och äldre bror ifrågasatte beslutet fick de höra att om familjen fortsatte tjata så skulle ambulanspersonalen gå̊ därifrån utan vidare åtgärder, vilket de också gjorde.
På grund av att Kwakus familj själva fick transportera honom in till sjukhuset dröjde det ytterligare innan han blev inlagd på̊ barnakuten och till sist intensivvården i Lund. Dessa timmar av fördröjd transport och väntan på vård kan knappast anses ha varit annat än livsavgörande för diagnostisering och behandling av Kwaku som 24 timmar efter föräldrarnas samtal till 112 avled till följd av blodförgiftning.
Under det senaste året har Kwakus familj kämpat för att få rättvisa för sin son och bror. De har erhållit stöd från Afrosvenskarnas forum för rättvisa och Malmö mot diskriminering. Som ett första steg i kampen för rättvisa och upprättelse för Kwaku och hans familj har ett kompletterande yttrande lämnats in till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
Nu återstår ytterligare väntan för Kwakus familj med vetskapen om att vad än utfallet blir så får de aldrig sin son Kwaku återigen. Sorgen är fortsatt närvarande och stor.
Det som drabbat Kwaku och hans familj är inte bara fruktansvärt tragiskt, utan ger även upphov till flera frågor som inte kan gå̊ obemärkta och obesvarade. Att barn i Kwakus ålder dör i Sverige till följd av blodförgiftning är ytterst ovanligt. Att sjukvård erbjuds på ojämlika villkor är däremot en vardaglig verklighet i dagens Sverige, där afrosvenskar och andra minoritetsgrupper gång på gång har vittnat om dåligt bemötande och vårdbehov som ifrågasätts, avfärdas och nekas.
I kölvattnet av Black lives matter-rörelsens globala spridning under sommaren 2020 och en pandemi som oproportionerligt drabbat de mest utsatta i samhället, har frågan om strukturell rasism och diskriminering inom den svenska sjukvården blivit mer aktuell än någonsin.
Tidigt under pandemin slog svensksomaliska läkarföreningen larm om att svensksomalier var grovt överrepresenterade bland både de smittade och de avlidna. I stället för att förstå detta som en konsekvens av strukturell ojämlikhet och därmed inta skyddande och livräddande åtgärder så fokuserade den politiska diskursen på att bortförklara och till och med anklaga svensksomalier och andra överrepresenterade grupper för sin egen död.
Bara förra veckan dömdes Västra Götalandsregion för diskriminering i det numera välkända fallet från 2017 där en afrosvensk man avled efter att hans vårdbehov avfärdats av en ambulanssjukskötare som hävdat att han drabbats av “kulturell svimning” i stället för den hjärnblödning han i verkliga fallet led av. Men detta är inte det enda exemplet på rasism inom vården.
I samband med den uppmärksammade rättegångens avslut i mars publicerade över 1 000 läkare och läkarstudenter ett upprop mot rasism inom vården och ställde krav på att myndigheter behöver vidta åtgärder för att försäkra jämlik vård i Sverige. Enligt en färsk utredning har patientnämnden fått över 200 anmälningar om diskriminering på basen av etnicitet under de senaste tre åren, och då finns det sannolikt även ett stort mörkertal. Dessutom finns det flera problem inom anmälningsprocessen, då flera vittnar att deras ärenden aldrig följts upp.
Att rasism förekommer inom svensk sjukvård är obestridligt. Däremot behöver rasismen inom vården kartläggas för att vi ska få en bättre förståelse för hur den uttrycker sig och hur den därmed kan åtgärdas. Som Kwakus och alltför många andra fall visat har rasismen dödliga konsekvenser.
Därför kräver vi, Afrosvenskarnas forum för rättvisa följande:
1) Att ansvarig sjukvårdspersonal bör åtalas för vållande till annans död och tjänstefel
2) Att ansvarig sjukvårdspersonal tas ur tjänst fram till det klarlagts om ett brott har skett.
3) En statlig utredning om rasism och diskriminering inom sjukvården ska tillsättas
Regeringen har vetat om detta i ett år! Vad avser regeringen att göra för att säkerställa att inget annat barn ska utsättas för samma öde som Kwaku på̊ grund av deras ursprung?
Jasmine Kelekay, styrelseledamot i Afrosvenskarnas forum för rättvisa
Malcolm Momodou Jallow, ordförande i Afrosvenskarnas forum för rättvisa
Maria Dexborg, vice ordförande i Afrosvenskarnas forum för rättvisa
