Miljontals kvinnor med mikrokreditlån har under coronapandemin hamnat i akut kris på grund av överskuldsättning. Nu kräver de hjälp av sina regeringar i kampen mot betalningskraven de omöjligen kan möta.
Coronapandemin har gjort att de cirka 140 miljoner mikrolåntagare, varav 80 procent är kvinnor, som finns i världen hamnat i rejäl kris. Deras utestående belopp uppskattas uppgå till tusen miljarder kronor som de inte har råd att betala.
Mikrolån som en biståndsform är vanligt i Asien, Sydamerika och Afrika. Och den senaste tiden har det protesterats från flera håll. I Assam i norra Indien demonstrerade tusentals kvinnor i mitten av juni för att de känner sig trakasserade av mikrokreditorganisationer. Några hotade till och med med självmord för att komma undan fordringsägarna. Även i Kirgizistan och på Sri Lanka har protester genomförts.
Kvinnorna har krävt hjälp av sina regeringar i kampen mot mikrokreditlåneföretagen.
De flesta kvinnor som får mikrokrediter arbetar i den informella sektorn, vilken periodvis upphört, och tillfälligt eller helt slagits ut under coronakrisen. Den djupa skuldsättningen har nått alarmerande nivåer och kvinnorna avkrävs betalningar de omöjligen kan genomföra.
Enligt en enkätundersökning utförd av 60 Decibels, i vilken 18 000 mikrokreditlåntagare i 21 länder svarat under perioden juli till november 2020, hade 84 procent fått en försämrad ekonomisk livssituation, rapporterar den franska dagstidningen Le Monde.
De flesta har lånat mer pengar från släktingar eller tvingats vända sig till låneutgivare på den ”svarta marknaden”, medan andra har tvingats sälja mark eller andra tillgångar för att betala av på lånen. Enligt enkätundersökningen framkommer även att närmare hälften har tvingats dra ner på matintaget för att hålla nere utgifterna.
Idéen om att mikrokrediter till särskilt kvinnor skulle kunna vara en väg ur fattigdom föddes på 1970-talet. Tanken var att tillgången till lån utan formella krav skulle kunna ge möjlighet åt framför allt kvinnor att investera i liten skala i småföretagande i den informella verksamhet de ägnade sig åt, för att kunna öka sina inkomster. Många västerländska biståndsorganisationer och internationella finansinstitut har satsat stort på det, särskilt under 1980- och 90-talet.
I en artikel i Emerging Europe framkommer att de stora satsningarna på mikrokrediter i exempelvis Centralasien har lett till ökad ojämlikhet istället för att bidra till en positiv utveckling.
