Intrigen är inte ovanlig men berättelsen egen, egensinnig och lågmäld med ett absolut gehör för dialog, situationer och stämningar, skriver Anna Remmets om Tine Høegs nyutkomna roman.
När jag började läsa den hyllade danska författaren Tine Høegs andra roman Tour de chambre gav första intrycket mig vissa farhågor. Beskrivningen av en lätt plågsam tinderdejt och återgivningen av sms-konversationer väckte misstanken om att denna bok skulle vara ansträngt ”samtida”. Men de farhågorna kom snabbt på skam.
Handlingen i Tour de chambre är visserligen enkel för att inte säga konventionell. Den trettioåriga någonting författaren Asta får en inbjudan till en återträff med ungdomsvännerna till minne av den gemensamma vännen August som plötsligt och oväntat dog. August var ihop med Mai som fortfarande är Astas bästa vän.
Mai lever nu ensam med ett litet barn och Asta och hon är så nära att de stundtals är som en alternativ kärnfamilj. Förutom när Astas skrivande slukar upp henne och skapar ett avstånd. Inbjudan väcker dock till liv minnen hos Asta av ett svek hon aldrig berättat om för Mai. Nutiden varvas med tillbakablickar från ungdomslivet för att sedan knytas ihop med sveket i dåtiden och konfrontationen i nutiden.
Kring denna ganska vanliga intrig spinner Høeg, som debuterade 2017 med romanen Nye rejsende, en helt egen, egensinnig och lågmäld berättelse. Övergångarna mellan dåtid och nutid är först något förvirrande men faller snart på plats.
Det finns inget poserande i den extremt korthuggna, versliknande prosan utan tvärtom ett i det närmaste absolut gehör för dialog, situationer och stämningar. Som den manliga släktingen (eller familjevännen) som Asta träffar på sin mosters begravning och som när han hör att Asta är författare genast ger henne tips om vad hon ska skriva om säger att han själv ”funderat på att skriva en bok”.
Detta nästan tvångsmässiga behov hos vissa män att så fort de hör att en kvinna skriver berätta om egna verkliga eller vagt planerade projekt är nog något som alla kvinnor som skriver i någon form, skönlitterärt eller ej, kan känna igen sig i.
Men starkast är skildringen av Astas och Mais relation som den framträder med små men precisa penseldrag, till exempel i sms-konversationerna. I slutet av romanen utbrister Mai att Asta får skriva ”vad fan” hon vill om henne och hennes barn bara hon inte stänger henne ute i verkliga livet. Och oavsett eventuella verkliga förlagor är porträttet av Mai inget mindre än ett kärleksporträtt. Utan att ha det episka anslag som till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett är Tour de chambre en av de mest finstämda berättelserna om kvinnors vänskap jag läst på länge.
Tour de chambre
av Tine Høeg
Översättning: Michael Larsson
Ellerströms (2021)
