I Kakuma camp, en flyktingförläggning i Kenya, finns en särskild avdelning, block 13, där 28 kvinnor och barn väntar på att få asyl i ett tredje land. De flesta kommer från Uganda och är lesbiska och transpersoner, flera av dem är mödrar och har sina barn med sig.

Lucretia och Reginah får hjälp från olika utländska hjälporganisationer som sänder dem pengar för att köpa mat och förnödenheter som kompletterar UNCHR:s magra portioner.

Förläggningen etablerades 1992 och de boende har ökat från 8 000 till 60 000, alla på flykt från glömda krig och korruption. Där finns ensamma barn som flyr tvångsrekrytering till de olika väpnade grupper i regionen och barnfamiljer som har fått deras hus förstörda.

Kakuma camp utsätts ofta för attacker och stölder, och homofobi och fördomar gör livet för de som bor i block 13 ohållbart.

Det finns starka motsättningar mellan den lokala befolkningen och flyktingarna. Kakuma camp ligger i öknen, i ett av Kenyas fattigaste områden, och det har uppstått regelbundna konflikter mellan flyktingarna och de nomadiska herdarna som bor där sedan flera generationer tillbaka. Kakuma camp utsätts ofta för attacker och stölder, och homofobi och fördomar gör livet för de som bor i block 13 ohållbart.

Olika hjälporganisationer i England och Tyskland försöker få FN och andra att engagera sig i att behandla deras asylansökningar med högsta prioritet, men byråkratin och den utbredda korruption som är inbyggd i systemet hindrar detta.

Lucretia Ssenyonjo föddes som man i Uganda men blev efter ett liv av misär och trakasserier och FN-flykting i Kenya. Hon bor i block 13 och väntar tålmodigt på att få resa ut och etablera sig i ett tredje land där hon kan leva i trygghet.

Lucretia berättar om den 21 mars 2021, då en molotovcocktail slängdes mot förläggningen. Många dog, bland dem Chriton Atuhwera, som hade arbetat som en frivillig vakt och rådgivare till alla som behövde hjälp.

FN:s flyktingorgan UNHCR har till hittills inte kunnat garantera människorna som bor i Kakuma någon trygghet.

De anonyma attackerna har fortsatt och på natten kan ingen söka läkarhjälp eftersom risken att bli utsatt för våld är stor. Många är rädda att utsättas för människohandel och bli sexslavar för de olika maffialiknande organisationer som finns i förläggningen och i Kenya.

FN:s flyktingorgan UNHCR har hittills inte kunnat garantera människorna som bor i Kakuma camp någon trygghet. De flesta är beroende av UNHCR för den dagliga maten, som distribueras varje dag och vars mängd är beroende av hur många barn finns i varje familj.

Jag frågar Reginah vad drömmer hon om. Och hon säger ”att mina barn ska kunna växa och leva i säkerhet”.