Onödiga kirurgiska ingrepp som blygdläppsförminsk­ningar, att kvinnor i heterosexuella relationer får färre orgasmer än män och att personer som drabbas av förlossningsskador inte får den hjälp de behöver – det är några av problemen som okunskap om fittor leder till.

I boken Fittskrift medverkar flera olika skribenter med expertområden som sexologi, idéhistoria, språk och genus. Det var flera år med den RFSU-anknutna studiecirkeln Fittan i fokus som resulterade i idén, berättar redaktören Åsa Åbom:

– Jag som tagit initiativ till studiecirkeln i Linköping och varit med och arrangerat temadagarna kände att den kunskap som finns om fittor men som fortfarande inte betraktas som allmänbildning borde komma fler till del.

– Det skapar så mycket onödigt lidande när det fortfarande betraktas som pinsamt eller opassande att prata om så naturliga saker som fittans anatomi och funktion. Den första Fittan i fokus startades av Renita Sörensdotter i Stockholm redan flera år tidigare och Renita, liksom flera andra experter inom fittrelaterade ämnen som språk, anatomi, sex, historia, fittsmärta, förlossningsskador med mera tillfrågades om att medverka. Det har tagit sex år att färdigställa boken, men vi är väldigt nöjda med innehållet och inte minst utformningen med omslagsbild av Carolina Falkholt, säger Åsa Åbom.

Förutom att boken fungerar som studiecirkelmaterial i sig själv, märks idéns ursprung i att ett studiecirkelupplägg håller på att tas fram och kommer att publiceras på förlaget Tant guls hemsida.

Många tabun

Varför kunskapen är så bristfällig fortfarande 2021 är en oerhört angelägen fråga. Det anser Suzanne Larsdotter, auktoriserad sexolog och socionom, och en av skribenterna i Fittskrift.

– Hur kommer det sig att hela klitoris storlek blev känd först på 1990-talet? Hur kan det komma sig att man vid kirurgiska ingrepp innan dess inte tagit hänsyn till nerv och blodbanors väg till könet? Varför finns det inte bättre vård och behandling för fittrelaterade problem? Det handlar om flera saker. I en patriarkal värld har kvinnors kön inte haft så stor prioritet vare sig det har gällt forskning eller vetenskap, konstaterar Larsdotter.

Och fittan fortfarande är tabu att prata om, den förknippas med något genant.

– Många känner att deras fitta inte duger, den är ful, motbjudande, luktar illa och kunskapen om dess anatomi, behov och hur den fungerar är låg. Med andra ord finns så många tabun kring fittan kvar i vår kultur. Dessa existerar på så många plan, det finns språkliga tabun, det finns kulturella tabun, det finns tabu runt ålder och funktion, säger Suzanne Larsdotter och fortsätter:

– Fittan har alltid varit och är fortfarande något som skall hållas gömt och inte talas om. Dessa tabun utmanar vi med vår bok och vi vill att alla fittbärare ska kunna känna stolthet, ha begrepp och ord, känna till basal anatomi, få hjälp när något känns problematiskt och sluta leva i okunnighet om fittans fantastiska förmåga,

Medskribenten Karin Milles, som är professor i svenska, bekräftade språkets betydelse i samband med lanseringen.

– Fitta är ett kraftfullt ord som vi ska vara rädda om. Feminister har laddat om ordet som inte längre är ett nedsättande skällsord utan också blivit ett positivt, erotiskt ord, säger hon.

Fallocentrisk kultur

Tabut visar sig även i hur fittan framställs och vilken status den ges, enligt Larsdotter:

– Vi ser väldigt sällan oretuscherade bilder av fittor vilket gör att få är medvetna om den mångfald som finns gällande utseende, färg och form. Statusen på fittan måste höjas. Det får inte vara ett nedvärderande skällsord utan ett ord för något vackert, härlig och fantastiskt.

Vidare betonar Larsdotter hur centrala och viktiga delar vulva och klitoris är av fittan:

– Vi har en fallocentrisk, heteronormativ och penetrationsfixerad kultur där det varit ett alldeles för stort fokus på vaginan som om det skulle vara hela fittan. Genom att inte ha kontakt och relation med sitt kön så förlorar man kontakten med en del av sig själv och det försvårar ibland mycket när det gäller att kunna ha en god sexuell relation till sig själv och andra. Som sexolog ser jag detta ofta i terapirummet och vägleder många fittbärare i att lära känna sig själva och sin egen kropp.

Sara Persson, genusvetare inriktad på sexuell och reproduktiv hälsa, skriver om förlossningsskador i Fittskrift. För att förutsättningarna ska förändras ser hon behov av ökad kunskap om förlossningsskador och förhållandena för personerna som drabbas bland politiker och beslutsfattare.

– När fler lyssnar på dem som har problem och förlossningsskador slutar att bagatelliseras kan det förhoppningsvis leda till att vård under och efter förlossning prioriteras och att de som behöver hjälp får tillgång till det tidigare. Underliggande patriarkala maktstrukturer och medicinska hierarkier måste också uppmärksammas och ifrågasättas om situationen ska kunna förändras till det bättre.

Frånvaron av klitoris

Sedan 1 januari är sexualundervisning obligatorisk i lärarutbildningarna, men det räcker inte för att komma till rätta med hälsoproblemen.

– Kunskapen om fittan måste komma ut. Det får inte bara finnas fokus på fittan som ett reproduktivt organ utan mycket fokus måste också läggas på vulva och klitoris och dess anatomi. Jag har granskat en del sexualundervisningsmaterial och frånvaron av klitoris anatomi är exempelvis mycket stor. Eftersom vi vet att ett bra genitalt självförtroende ger bättre självkänsla och större njutning behöver också den allmänna kunskapen om utseendevariationer öka. Kunskaperna runt hur man tar hand om sin kropp och fitta på ett bra sätt är också viktig kunskap, säger Suzanne Larsdotter. 
 
Och Fittskrift riktar sig till alla som har eller är intresserade av fittor, som vill lära sig mer om fittors funktion och historia, och hur såväl enskilda personer som samhället kan tänka mer konstruktivt gällande fittor.

– Det finns kapitel med teman som kan vara särskilt intressanta för vissa målgrupper, som ett kapitel om vad som händer med fittan under och efter klimakteriet, liksom ett kapitel om neofittor och vad det innebär att genomgå könsbekräftande behandling. Boken bygger på forskning och kan med fördel användas i undervisning, men är också skriven för att kunna läsas av personer oavsett utbildning, förklarar Åsa Åbom.

Vad är viktigast att läsarna får med sig?

– Att fittor har ett individuellt utseende och att det är vanligt att till exempel de inre könsläpparna är olika stora och hänger utanför de yttre könsläpparna. Många kvinnor upplever osäkerhetskänslor runt sitt underliv, främst handlar det om utseende och hur andra ska uppfatta fittan. Mycket pekar på att fittbärare skulle må bra av större kunskap om både anatomi, funktion och utseendevariationer. Det är vanligt med olika missuppfattningar, särskilt kring normalvariationen i underlivets utseende. Detta påverkar personers psykiska välmående, och kan vara hämmande i interaktionen med andra, både i sexuella och icke-sexuella sammanhang. Att vi talar om och visar bilder på olika utseenden av genitalier är därför viktigt, säger Suzanne Larsdotter.

Många möjligheter

Åsa Åbom lyfter också vikten av att motverka missuppfattningar och myter om fittor, till exempel den som påstår att mödomshinnor finns, eller den om att bästa sättet för kvinnor och personer med fitta att få orgasm skulle vara genom samlag/omslutande sex.

– Det finns en mångfald av sätt att ha sex på och om man inte njuter av vaginalsamlag så behöver man inte ha det. Möjligheterna till njutning ökar om vi också ökar vår förståelse för vad som är skönt för personer med fitta. I boken finns en text om förlossningsskador och en text om fittsmärta som till exempel vestibulit och vulvodyni. Genom boken hoppas vi kunna bidra till att personer som har eller kommer att få dessa skador och smärtor får hjälp att sätta detta i ett sammanhang, men också att samhället tar ansvar för att bemöta och behandla de här folkhälsoproblemen på ett adekvat och proportionerligt sätt, säger Åsa Åbom, och konstaterar att det finns många berättelser om, och erfarenheter av att ha fitta som skulle behövas för att nyansera den rådande bilden av fittor.

Boken bidrar med några av de berättelserna och lyfter samhällsproblem som behöver bemötas för att minska onödigt lidande och öka genitalt självförtroende bland personer med fitta. Åbom betonar även vikten av att prata om fittor:

– Genom att göra det gör du en samhällsinsats för att vi ska kunna motverka tabun och föreställningar som inte gynnar personer med fitta. Det finns många ord för fittor att välja bland. Det viktigaste är att vi normaliserar samtal om en central kroppsdel så att vi kan bemöta de problem som finns och visa på möjligheterna som finns.

Fittskrift – en antologi om fittor
Av Åsa Åbom (red.), Xenia Klein, Suzann Larsdotter, Desireé Ljungcrantz, Karin Milles, Sara Persson och Renita Sörensdotter 
Foto och illustrationer: Carolina Falkholt, Elisabeth Ubbe, Liv Strömquist, Ylva Maria Thompson, Kinna Andersson, Maja Blom och Nicklas ”Nerdpappan” David.

Det mål för jämställdhetspolitiken som riksdagen har beslutat om är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det finns också sex jämställdhetspolitiska delmål. Jämställdhetsmyndigheten har nu sammanställt en lägesbild över varje delmål.

Jämställdhetsmyndigheten har dragit slutsatser om hela jämställdhetspolitiken som en del i sin roll i att följa och analysera utvecklingen på området. Den rapport som myndigheten lämnade över till regeringen i veckan pekar ut tre områden som särskilt behöver politiska insatser. Det första rör kvinnors och mäns villkor för att delta i demokratin. Det andra rör hur kvinnor och män till stor del studerar och arbetar med olika områden. Och det tredje rör hur välfärden är organiserad.

– Vi ser att politiska åtgärder gör att jämställdheten kan gå framåt. Regeringen har satsat på kvinnors hälsa och på att bekämpa mäns våld mot kvinnor, och dessa satsningar har också gett resultat. Liknande beslut behövs nu på områden som till exempel ekonomi och utbildning så att Sverige kan nå de beslutade målen, säger Jämställdhetsmyndighetens generaldirektör Lena Ag, i en kommentar.

– Det finns en bred politisk enighet kring de ambitiösa svenska jämställdhetsmålen. För att nå dem behöver politikerna konkretisera vilka problem som jämställdhetspolitiken ska åtgärda, hur problemen ska hanteras och vad som ska prioriteras. Det kan till exempel handla om att ta fram åtgärdsprogram, etappmål och strategier, som regeringen gjort med området mäns våld mot kvinnor, säger Julia Hugoson, utredare på Jämställdhetsmyndigheten.

FAKTA/De sex jämställdhetspolitiska delmålen

1. En jämn fördelning av makt och inflytande
• Kvinnors representation i politiska församlingar är lägre än mäns och står stilla på samma nivå som tidigare.
• Män är överrepresenterade på höga positioner.
• Kvinnor och män dominerar olika sektorer och områden i politiken.
• Män är fortsatt överrepresenterade på ledande positioner i näringslivet och i akademin.
• Hot, hat och trakasserier drabbar kvinnor och män i politiken på olika sätt.
• Unga kvinnors och mäns inställning till jämställdhet skiljer sig åt.

2. Ekonomisk jämställdhet
• Kvinnor och mäns inkomster och löner skiljer sig fortfarande åt.
• Den könsuppdelade arbetsmarknaden får konsekvenser för kvinnors och mäns ekonomi eftersom villkoren inom olika sektorer skiljer sig åt.
• Kvinnor är fortsatt mer frånvarande från arbetsmarknaden.
• Skatter och bidrag påverkar kvinnor och mäns ekonomi på olika sätt, och bidrar till inkomstskillnader.

3. Jämställd utbildning
• Flickor har fortfarande högre betyg än pojkar men skillnaderna har minskat.
• Kvinnor har högre utbildningsnivå än män.
• Elevers studieval är könsbundna.
• Flickor rapporterar markant högre nivåer av hälsobesvär och skolstress än pojkar.
• Pojkar utsätts oftare för stöldbrott i skolan och flickor utsätts oftare för sexualbrott.

4. En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
• Kvinnor och män delar inte lika på föräldraledigheten.
• Kvinnor tar emot merparten av ersättning för vård av barn med funktionsnedsättning.
• Kvinnor tar större ansvar för omsorg om äldre och andra anhöriga.
• Kvinnor arbetar deltid till följd av omsorgsarbete i högre utsträckning än män.
• Kvinnor utför fortfarande mer obetalt hushållsarbete än män.

5. Jämställd hälsa
• Kvinnor har lägre självskattad hälsa än män.
• Kvinnor söker sig oftare till vården än män.
• Kvinnor är sjukskrivna i högre utsträckning än män.
• Psykisk ohälsa drabbar kvinnor och män på olika sätt.
• Kvinnor bedömer att de lider av nedsatt psykisk hälsa, ångest och stress i högre utsträckning än män, och diagnostiseras oftare med depression.
• Män begår självmord i högre utsträckning än kvinnor och drabbas i högre grad av allvarliga och mer svårbehandlade psykiska sjukdomar.
• Sexuell och reproduktiv hälsa har varit prioriterat under perioden 2017–2022, och det har gett positiva resultat för till exempel mödra- och förlossningsvården.

6. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra
• Kvinnor och män utsätts för olika typer av våld – när kvinnor utsätts för våld är det oftare i hemmet och av en partner eller före detta partner, medan män oftare utsätts för våld på allmän plats och av någon de inte känner eller en vän eller bekant.
• Kvinnor utsätts i högre utsträckning än män för sexualbrott.
• Brottsbekämpande myndigheter har utvecklat sitt arbete med bland annat sexualbrott, våld i nära relation och våld mot barn.
• Utbredningen av hedersrelaterat våld och förtryck är svår att kartlägga och det finns behov av bättre kunna upptäcka, skydda och stödja från samhället.
• Omfattningen av prostitution och människohandel är svår att mäta, men flera faktorer pekar på att risken för sexuell exploatering kan öka.

”Det är lätt, du bara börjar så följer andra efter”. Med de optimistiska orden sammanfattades kvällen på Cirkus av Right Livelihood Award Fundations vd Ole von Uexküll i onsdags. Citatet kommer från Phyllis Omido, en av årets pristagare, som kämpar för rättvisa och en renare miljö i Kenya. Hon har kallats ”östra Afrikas Erin Brockovich” efter den amerikanska miljökämpen. Båda har använt gräsrotsmobilisering och juridik för att åstadkomma förändring i sina lokalsamhällen, skydda natur och kräva miljörättvisa.

Det började i Owino Uhuru, en förort till Mombasa, Kenyas näst största stad. När Phyllis Omido flyttade dit för ett jobb blev hon själv sjuk, och även hennes lilla son. I närheten fanns ett batteriföretag vars verksamhet ofta skedde helt utan skydd för vare sig arbetare eller miljö. Företaget hade börjat återvinna batterier i 2007, men dess faktiska verksamhet blev inte lokalbefolkningen informerade om. I arbetet ingick blysmältning. Det dröjde inte länge innan de omkring 3 000 boende i närområdet drabbades av luftvägsinfektioner och andra svåra problem som njursvikt, vissa barn tappade hud, eller drabbades av oförklarliga diarréer och utslag. Blodprover visade att många boende hade höga halter av bly i blodet. Bly hade förorenat vattendrag och lagrats i de boendes kroppar, något barn är särskilt sårbara för.

”Accepterade min roll som miljöaktivist”

2012 organiserade Phyllis Omido en demonstration i protest mot blyförgiftningen som drabbade lokalsamhället. I samband med den attackerades hon av två män i sitt hem, och greps därefter på ogrundade anklagelser om terrorism och för att ha uppviglat till våld. Det hade dröjt till dess att hon greps och ställdes inför rätta som hon själv började identifiera sig som en miljöförsvarare – inför rättegången slog invånare från Owino Uhuru läger utanför domstolen för att stötta henne:

– Det var då jag accepterade min roll som miljöaktivist, säger hon till kvällens värd, programledaren och journalisten Parisa Amiri.

Genom Phyllis Omidos gräsrotskampanj tvingades batteriföretaget stänga 2014 men föroreningarna fanns kvar i mark och vatten, och människor fortsatte att bli sjuka. 2016 tog Phyllis Omido nästa steg i kampen. Hon drev då frågan till domstol med hjälp av sin organisation the Centre for Justice, Governance and Environmental Action (CJGEA) för att tvinga företaget att sanera platsen och betala skadestånd till de många som hade insjuknat. 2020 vann de målet, men domen överklagades. Först nu i år har ett domslut kommit fram till att såväl stat som privata företag hålls ansvariga för skadorna som de boende i Owino Uhuru har åsamkats, och domslutet lyfter också särskilt upp statens ansvar för att skydda såväl miljö som medborgare.

”Viktigt vara del av Right Livelihoodfamiljen”

Phyllis Omidos arbete har inte bara hjälpt invånare i Owino Uhuru – med sina erfarenheter av kampen mot batteriföretaget har hon lyckats se till att 17 giftiga verksamheter har tvingats stänga ner på olika platser i Kenya. Hon har också byggt upp ett nätverk av 120 gräsrotsorganisationer och miljöförsvarare, inte bara i Kenya utan även i Uganda och Tanzania.

En lärdom hon har dragit av sitt mångåriga arbete är vikten av att vara en del av ett större stöttande system, för att orka fortsätta, för att aktivismen ska bli hållbar över tid. Av samma skäl är också Right Livelihoodpriset betydelsefullt för henne:

– Det är viktigt att vara en del av Right Livelihoodfamiljen, säger hon, och förklarar att hon nu jobbar som mentor för unga och barn som vill fortsätta kämpa för miljö och rättvisa.

SOS Mediterranee har räddat 39 000 liv

Förutom Phyllis Omido tilldelades också Mother Nature Cambodia pris. Organisationen som leds av unga kambodjaner får priset för sin ”orädda och engagerande aktivism för att bevara Kambodjas miljö i ett sammanhang där det demokratiska utrymmet är kraftigt begränsat”.

Även organisationen SOS Mediterranee tilldelas Right Livelihoodpriset 2023 och dess chef Caroline Abu Sa’da var på plats för att ta emot det. Hon berättade att deras fartyg Ocean Viking för tillfället har omhändertagits av italienska myndigheter och kan därför just nu inte rädda människor i nöd på Medelhavet. Men i början av december ska fartyget på nytt kunna verka. Hittills har organisationen räddat över 39 000 personer.

Caroline Abu Sa’da betonade, som palestinier, vikten av alla människors liv, och påminde om att över 15 000 palestinier har dödats hittills i Gaza.

Även läkaren Eunice Brookman-Amissah (se separat artikel i kommande nummer) prisades för att ha räddat liv. Under flera årtionden har hon arbetat för att göra säkra aborter tillgängliga i sitt hemland Ghana och andra länder i Afrika söder om Sahara. Genom att verka på regional nivå genom Afrikanska unionen har hennes arbete bland annat lyckats minska antalet dödsfall till följd av osäkra aborter i subsahariska Afrika med 40 procent sedan år 2000.

Siffran om 15 000 bekräftade döda anses enligt FN vara tillförlitliga. Dessutom finns sannolikt ett mörkertal då många döda fortfarande ligger i rasmassor. 40 procent av de dödade beräknas vara barn, och FN beräknar att kvinnor och barn tillsammmans utgör två tredjedelar av alla som har som har dödats i israeliska attacker efter Hamas terrordåd den 7 oktober då omkring 12 000 dödades och 240 personer togs som gisslan.

Kort efter det intensifierade Israel den blockad som landet har försatt Gaza i ända sedan 2007, vilket har lett till knapphet för det mesta i det palestinska området som ännu är under israelisk ockupation. Människor kan inte äta sig mätta vilket innebär att de blir mer mottagliga för sjukdomar. Bristen på vatten är ett stort problem, både vad gäller dricksvatten och vatten att tvätta sig i. Det innebär att sjukdomar lättare sprids, inte minst då många som har tvingats fly från norra Gaza söderut lever under trånga och bristfälliga förhållanden med begränsad tillgång till toaletter.

– I slutändan kommer vi att se fler människor dö från sjukdomar än vi ser från bombningarna om vi inte lyckas återställa det här hälsosystemet, säger WHO:s Margaret Harris vid en genomgång i Genève på tisdagen, rapporterar Reuters.

Många barn under fem år med diarré

Redan i mitten av november varnade WHO för att man hade registrerat fler än 70 000 fall av luftvägsinfektioner och mer än 44 000 fall av diarré. Det finns enligt WHO också en överhängande risk att sjukdomar kommer att spridas snabbare nu när vintersäsongen börjar. Stora mängder regn och översvämningar gör läget än mer besvärligt för de många familjer som tvingas bo i tält, och riskerar också att orsaka problem för Gazas reningsverk – avloppsvatten kan orsaka stor skada och sprida fler sjukdomar. Antalet fall av diarré för barn fem år och uppåt är hundra gånger högre än vad som är vanligt för november månad.

– Alla överallt har stora hälsobehov nu, de svälter, de saknar rent vatten och de är trångbodda, säger Margaret Harris.

Samtidigt är hälso- och sjukvårdssystemet till stora delar försatt ur spel – 26 av Gazas 36 sjukhus har tvingats stänga helt och hållet, antingen på grund av bombningar eller på grund av bränslebrist och brist på sjukvårdsmateriel.

Förutom att många barn har dödats i israeliska attacker har många barn också tvingats amputera ett ben eller en arm, inte sällan har flera extremiteter amputerats. På grund av bristande sanitet och på grund av många inte har fått någon behandling för skador blir såren infekterade.

Barn under fem år med svåra brännskador

Ett av sjukhusen som fortfarande är i bruk är Europasjukhuset i Khan Younis i södra Gaza. Enligt den franska läkaren Paul Ley har de tvingats ta omöjliga beslut – som att låta ett barn dö med endast palliativ vård för att spara på de små lager de har. En tolvåring med 90-procentiga brännskador kunde bara ges smärtstillande, och inte ens i tillräckliga mängder. Sjukhuset har också tagit emot 500 patienter som har evakuerats från sjukhus i norra Gaza de senaste dagarna.

– Många har inte fått behandling under nio eller tio dagar för sjukhusen fungerade inte trots att de var öppna. Detta är läget som äger rum här nu. Detta är ett fungerande sjukhus men vi är överväldigade. Det finns ingenstans att evakuera till…Det finns ingen flyktväg. Vi är antagligen en av de sista försvarslinjerna, säger den ortopediska kirurgen Paul Ley, till The Guardian.

Han förklarar vidare att de har 78 patienter på sin brännskadeklinik. Nästa två femtedelar av dem är barn under fem år.

– Jag har aldrig sett något liknande. Jag har varit i många krigssammanhang där typen av skador är desamma men antalet är enormt. Vi lämnar aldrig sjukhuset. Vi jobbar dygnet runt, säger Ley som har jobbat i Gaza i en månad nu, som en del av ett internationellt team från Internationella Rödakorskommittén.