Sidoskada är den militära termen för de skador som uppstår oavsiktligt eller av misstag i samband med militär verksamhet. Det är beteckningen för den skada som kan drabba dem som befinner sig i närheten av det egentliga målet.

Kanske bidrar den termen till bättre förståelse av problemet med bredpenslad satir. Personligen älskar jag politisk satir och tycker att satir kan vara ett effektivt verktyg för att öppna ögon och vidga sinnen. God satir är träffsäker och det är träffsäkerheten som jag anser kännetecknar en god satiriker.

Om man vill släcka ett värmeljus är det att föredra att blåsa ut det framför att dra fram pulversläckaren. Om jag vill tända grillen riktar jag in mig på grillkolen – jag försöker att inte sätta eld på hela trädäcket.

När man kritiserar skämt om Nordkorea eller Kinas regimer för att reproducera rasism möts man ofta av frågor som ”Får man inte skämta om dessa diktaturer, va?” Jo, det får man. Men det är inte det man gör när man drar in risskämt eller gör sig lustig över hur de östasiatiska språken låter.

Då kan man med fördel titta på de bättre satiriska skämten om Trump – det vill säga dem som inte handlar om hans utseende – och rikta in sig på det som sägs och görs. Man kan driva med diktatorernas fåfänga och högmod och göra sig lustig över saker de säger eller gör. Med andra ord rikta in sig på det som är unikt för dem och lyfta fram det absurda i deras agerande.  
 
Jag anser att träffsäkerheten blir extra viktig när det handlar om diktaturer i länder som till största delen befolkas av människor som ofta skildras på ett stereotypt sätt utanför den egna världsdelen. När man som koreaadopterad opponerar sig mot skämt riktade mot den kinesiska regimen avfärdas man ofta med hänvisning till att det handlar om Kina, inte östasiater, men grova generaliseringar om kineser drabbar alla som kan uppfattas som kineser. Ett av de vanligaste skämten om östasiater är ju faktiskt att vi ser likadana ut. 
 
När man som satiriker vill skämta om en företeelse, en regim eller en offentlig person i maktposition är det bra att sikta väl i stället. Tänd ett ljus, sätt inte eld på hela inredningen. 


En annan vanlig fråga som dyker upp i dessa sammanhang är huruvida man får skämta om vad som helst. Strikt talat får man det, så länge man inte direkt förtalar, hotar eller hetsar i juridisk mening. Vad som är gångbart är en annan fråga. Det blir en subjektiv bedömning och endast med facit i hand kan man konstatera om ett skämt fungerade som det var tänkt eller ej.  

Den som genuint intresserar sig för denna fråga bör fundera över vem som kan skämta om vem och vilka konsekvenser ett skämt kan få. Det handlar om positioner och situationer, men även om avsikt. Som svensklärare kan jag skämta om mig själv om jag skriver fel på tavlan. Det är helt okej för både kollegor och elever att skratta åt detta.

Särskilt roligt är det ju om läraren som tjatar om särskrivning själv gör sig skyldig till det i en power point om särskrivning. Däremot är det inte lika lyckat om jag gör mig lustig över en elev som gör samma misstag, särskilt inte inför klassen. Detta framstår nog som ganska självklart för alla. Eleven kan inte skämta tillbaka på lika villkor.

Om en chef gör sig lustig över en anställds oförmåga att komma i tid är det inte samma sak som när en anställd skämtar om att chefen ofta är sen till möten. Om man vill skämta schysst måste det ske på lika villkor.

Hur skämtar man då på lika villkor? Det sker enligt mig när den som utsätts för skämtet har en möjlighet att skämta tillbaka eller när den som utsätts för skämtet befinner sig på en position så vida högre upp än den som skämtar att det är tydligt att det handlar om kritik på en mer strukturell nivå och inte bara är ett personligt påhopp, exempelvis när det handlar om en offentlig person och ett specifikt agerande.

Det måste gå att kombinera skärpa med empati och för det krävs maktanalys och förståelse för normer och den egna positionen. 

Maria Fredriksson är koreaadopterad svensk.