Den finlandssvenska forskaren Jasmine Kelekay har kommit från USA för att undersöka polisens bemötande av svarta i Sverige. Där ingår rasprofilering, polisbrutalitet och kriminalisering av svarta samt en analys av kriminalpolitiken.

– Svarta misstänkliggörs och behandlas som misstänkta och brottslingar inte bara i mötet med polis och rättsväsendet utan även med andra institutioner, såsom skolan och socialtjänsten, säger hon. 

Kelekay menar att sättet som svarta bemöts på i förlängningen innebär att det pågår en rasifierande social kontroll av svarta i Sverige. Arbetet med avhandlingen har även fått henne att reflektera kring vad det var som fick henne själv att vilja utforska de här sakerna. Och varför hon lämnade Finland.

Jasmine Kelekay är finlandssvensk och rasifieras som svart. Hon växte upp i en arbetarklassförort till Helsingfors.
– Jag tillhörde en dubbelminoritet. Dels var jag svensktalande i Finland, dels var jag svart i den finlandssvenska minoriteten, säger hon.
Och fortsätter: 
– Jag var alltid tvungen att välja mellan att vara ensam svart bland de som pratade mitt språk, eller vara tillsammans med de andra med bakgrund i andra delar av världen som då talade finska, vilket jag inte alls behärskade. Det var mitt fjärde språk.

Fysiskt våld del av vardagen

Under hela skoltiden hörde hon skällsorden hagla.

– Redan i ettan hörde jag sådant varje dag. Det som är intressant med rasism, är att även kompisar som jag lekte med i skolan, så fort de blev sura, var rasistiska glåpord det första som kom. Det är så normaliserat, säger hon.
Men inte bara det. Fysiskt våld och hot om våld var alltid närvarande under uppväxten.

– Det är definitivt erfarenheter från min uppväxt som gjorde att jag sökte mig bort och hamnade i USA. 

Som 19-åring lyckades hon, trots att ingen trodde på henne, få ett stipendium till en collegeutbildning i USA.  Jasmine Kelekay säger att det var tack vare en av hennes lärare som hennes klassresa blev möjlig.

– Hon lärde mig älska att läsa och skriva. Det blev ett sätt att förstå världen bättre, säger hon.

Och världen har hon skrivit om. Framför allt om den globala rasismens gemensamma rötter i slavhandeln.

Tanken att svarta människor skildras och stämplas på samma sätt världen över beror på att kolonialismen var en global process:

– De rasistiska glåporden är ju bara toppen av ett isberg när det handlar om rasism, som tar sig så många uttryck. 

– Vad är det med svartheten som är så hotfullt att bilden som skildras av svarta människor är att de är ett problem och kriminellt benägna och farliga?

Rasismen och kolonialismen

Kelekay menar att allt är sammankopplat. 

– Grunden till rasismen i USA återfinns i det koloniala skildrandet, de koloniala makttaktikerna, det vill säga sättet som makt och kontroll utövades på, vilket utvecklades av européerna i kolonierna.

Hon fortsätter: 

– Den rasismen institutionaliserades med tiden i nybyggarstaten USA.

Samma sak hände i Europa, samma tankesätt finns i institutionerna här. Det är ett globalt arv. 

Kelekay beskriver hur det materiella och kulturella hänger ihop.

– De kulturella skildringarna behövdes ju för att rättfärdiga det materiella och våldsamma förtrycket. Därför blir det intressant att se hur, när det finns svarta och bruna kroppar här, så ser man hur olika sätt att kontrollera utvecklas.

Ett exempel enligt Kelekay är hur den starka välfärdsstaten som finns i Norden används för kontroll och disciplinering av svarta människor.

– Många kanske tänker att här har vi en välfärdsstat och därför inte samma förtryck som i USA. Men nej, vårt förtryck sker genom de strukturer vi har.

Orolig för utvecklingen

Där ingår skolan, socialtjänsten och sjukvården. Det kan handla om vilka föräldrar som anses vara bra eller dåliga föräldrar eller vad som stämplas som ett kulturellt problem, enligt Kelekay.

Hon är orolig för utvecklingen i Sverige som går mot alltmer repressiva åtgärder.

– I Järva, där jag tillfälligt bor, avvecklar vi civilsamhället och ungdomsgårdar samtidigt som vi investerar mer i poliserna, det vill säga saker vi enligt forskningen vet främjar trygga fungerande samhällen avvecklas och sen tar man in repressiva åtgärder när problem uppstår.

Hon fortsätter:

– Men brottslighet är ju ett symptom på sociala problem, det är inte roten. Det vi kan lära av utvecklingen i USA, är att inte göra samma misstag.

– Jag tror dock att det kommer att bli allt vanligare med repressiva åtgärder på olika sätt. Samtidigt som sociala institutioner avvecklas eller får mer kontrollerande funktioner, såsom förskolelärare och lärare som ska övervaka sina elever för att anmäla beteenden som förknippas med extremistiska åsikter som att låta skägget växa eller be på skoltid. 

Kelekay vill varna för en utveckling liknande den i Danmark .

– Danmark har infört en så kallad ”ghettolag”, vilken innebär att barn som växer upp i så kallade ghetton, det vill säga problemstämplade förorter, måste spendera x antal timmar per vecka utanför deras områden och separerade från sina föräldrar för att de ska lära sig anamma ”danska värderingar”.

– Dessutom, om man begår ett brott och är bosatt i ett ghettoområde får man högre straff än en person som bor någon annanstans för samma brott. Det här hävdar politiker på något sätt ska främja integration.

Hon säger att det krävs aktivt agerande för att förändra o motarbeta rasism. Inget försvinner av sig själv.

– Folk kan ta kampen där de är. Utbilda människor omkring sig. Arbetar man på en institution måste man ta tag i de här sakerna och verkligen arbeta för förändrade arbetssätt. Man bör även rösta enligt de här tankarna. Man kan inte separera de här tankarna från andra politiska idéer, säger hon.

– Vi måste förändra, och förändra oss.

Uppoffringar och positioner

För vita anti-rasister handlar det inte bara om uppoffringar utan även om att använda sig av de positioner och privilegier man har för att nå förändring. Det kan innebära protester, utbildning, politik, eller att skriva. Det behövs på alla plan för en djupgående förändring.

Kelekay menar att det inte handlar om att börja från noll. Det finns redan mycket forskning och best practices från andra länder kring de här frågorna inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården, kring polisbrutalitet samt diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

Kelekay tycker dock att rasismdiskursen lägger för stort fokus på hatbrott. Det innebär att rasismen individualiseras, vilket hon menar inte är rätt väg att gå. Det beror till stor del på bristande kunskap inom många samhällsinstitutioner, enligt henne. 

Enligt Jasmine Kelekay, som i år var gästredaktör för ett temanummer om svart feminism i Norden hos den finlandssvenska feministiska tidskriften Astra, är de viktigaste bidragen från den svarta feminismen att förstå intersektionaliteten.

– Det är en strukturell fråga, som tyvärr blivit väldigt ”whitewashed” i Norden, där intersektionalitet har kommit att handla om identitet, när det i själva verket handlar om olika samhällsstrukturer som korsar varandra och skapar olika förutsättningar för människor i livet.

Det är också viktigt för den feministiska rörelsen att förstå vilka frågor som är feministiska frågor och för vem och hur, samt att både privilegier och utsatthet erfars av samma människor.

Måste våga drömma

Svarta feminister har även tryckt mycket på vikten av arbetssätt.

– Om vi inte arbetar på ett feministiskt antirasistiskt sätt, så kan vi inte heller åstadkomma antirasistiska och feministiska lösningar. Det tycker jag är väldigt viktigt och det måste tas i beaktande.

– Vi måste våga drömma om hur det kan se ut för att kunna åstadkomma förändringar. Måste våga föreställa oss en annan värld och förstå att en annan värld är möjlig.

Hon fortsätter:

– Vi kan inte ändra institutioner utan att ha en vision om hur de kan vara. Och de kan vara precis som vi vill. De är inte naturliga. De är skapade av människor och kan förändras.