Sveriges fotbollslandslag tar OS-silver efter ett dramatiskt, och snudd på outhärdligt straffdrama. En historisk milstolpe för laget som alltid velat vara mer än ”bara” Sveriges damlandslag. De vill vara hela Sveriges favoritlandslag, och just nu. Har de lyckats. De tog inte guld-medaljen, men de tog våra hjärtan och satte de i feministisk brand. Det var ljuvligt, det var bittert, det sved, och vi njöt. 

Vi satt på sportbarer runt om i landet, och vi satt hemma framför våra teve-apparater. Vi lyssnade på Radiosportens fenomenala live-rapportering. Susanna Andrén är den snabba som övermänskligt har koll på om det är VAR-granskning och vad det innebär. Det är hon som vet, att när domaren ombeds gå ut att granska bilderna på Amanada Ilestedts brytning när Christine Sinclair har bollen. Det är Andrén som förvarnar oss på vad som ska ske. Hon har koll. Det var en straff.

Då får man se guldet passera, och för en stund glöder hjärtat av kärlek till laget, men också av sorg för laget. När man fick se kapten Caroline Seger, förvandla en chans att bli guld-hjälte, till en sista stöt. Då brast det för mig. Som jag grät.

Och Kanada kvitterade med bara dryga halvtimmen kvar av matchen. Första halvan var vår. Efter Kanadas kvittering haglade svenska målchanser, men vad gjorde det, när Kanada satte en mer än oss. Den avgörande straffen. Då får man se guldet passera, och för en stund glöder hjärtat av kärlek till laget, men också av sorg för laget. När man fick se kapten Caroline Seger, förvandla en chans att bli guld-hjälte, till en sista stöt. Då brast det för mig. Som jag grät. 
 
Men om jag får säga någonting positivt med det här mästerskapet så är det att förutom att vi tagit ännu ett silver, så får det mig att tro på landslaget. Inte bara att jag tycker att de är fantastiska. Utan att en ny generation, faktiskt placerat sig bland de bästa. De kom inte fram till finalen på tur, eller med nöd och näppe. De har övertygat från start. De har gjort mål. Inte bara det, flera av spelarna har gjort mål. Vi har sett hur lagen med bara en stjärna, exempelvis Australien, tar sig långt på en otroligt stark målgörare. Men det räcker inte. Vi har Hedvig Lindahl som fullkomligt briljerade med alla sina räddade straffar. Utan henne, inte en chans. 
 
Vi fick se Natalie Björn och Olivia Schough sätta varsin straff. Och vi fick se en enad sportjournalistkår, som tar laget på allvar. Det riktiga landslaget har verkligen övertygat under detta mästerskap.

USA känns inte längre som omöjligt motstånd, eller något man kan göra om man har tur. Det riktiga landslaget har faktiskt visa att man är ett mästarlag, som kan ta ett guld.

Guld är en rimlig förväntan, och det har landslaget faktiskt visat. Vänta och se, det kommer märkas att nånting stort hänt för damfotbollen under detta mästerskap.

Jag tror att det kommer finnas ett före och ett efter OS 2021, och det är före och efter vi förstod att Sverige verkligen kan ta guld. Min förhoppning är att det händer nästa år under EM 2022, i England. Och då kommer vi inte behöva klaga på de usla matchtiderna, för i Europa har vi faktiskt rätt så synkade tidszoner. Sportbarerna kommer inte ha nån ursäkt att inte visa våra matcher.

Är det nånting jag lärt mig under detta mästerskap så är det att fotbollsfeministerna i detta land är på hugget. Vi är on fire! ”Herrarna hade fått mycket mer uppmärksamhet om de tog silver” hörde jag en vän säga. Ja, sa jag, men om vi ska vara helt ärliga, så har vi ju också högre förväntningar, på det riktiga landslaget, och det är för att de är rimliga.

Guld är en rimlig förväntan, och det har det riktiga landslaget faktiskt visat. Vänta och se, det kommer märkas att nånting stort hänt för damfotbollen under detta mästerskap.

Moa Svan är sportkrönikör, programledare och författare till boken Det riktiga landslaget.