Flicka, kvinna, annan är en exposé på nästan femhundra sidor över svarta kvinnors liv i England, med nedslag i flera generationer från början av förra seklet till nutidens Brexitsamtid. Romanen börjar i denna nutid där den lesbiska feministen och aktivisten Amma ska sätta upp en pjäs. Det är en händelse som både markerar höjdpunkten på hennes karriär och (enligt vissa av hennes progressiva vänner) hennes säljande av sig själv till det föraktade ”etablissemanget”. På premiärkvällen kommer hennes dotter och flera gamla vänner från vilka det likt ringar på vattnet utgår en väv av människoöden som sträcker sig långt utanför kretsen som samlats på teatern.

Det är tydligt att Bernardine Evaristo har bemödat sig med att fånga en mångfald av åldrar, erfarenheter och klasser sin roman. Det är den typ av bok vars ambitioner ibland står i vägen för själva utförandet och kan kännas som att de är skrivna med just diverse buzz words i jurymotiveringar  så som ”episk”, ”generationer” och ”historia” i åtanke. Något av detta lider även Flicka, kvinna, annan av. Särskilt i början, i skildringen av Amma och hennes dotter Yazz, känns framställningen krampaktigt ”tidstypisk” med alla sina samtidsmarkörer. Att översätta romanens olika sociolekter, slang och uttryck är inte heller något jag avundas översättaren. Han har överlag lyckats bra såvitt jag kan bedöma, men en ”hipp” ungdom som kallar sin mamma för ”mamsen” ringer inte helt klockrent öronen.

Men trots dessa irritationsmoment är det en välskriven roman med många träffande beskrivningar och med mycket humor utan att det blir flåshurtigt. Det finns ett lyriskt inslag med versstruktur och avsaknad av punkter som skulle kunna kännas poserande men fungerar bra. En av de många romanpersonerna, Bummi, beskrivs tillexempel såhär:

”hon är rak i ryggen eftersom hon fått lära sig att sitta upprätt / och med korslagda ben på golvet, som hon säger till sin dotter / när hon kutar med ryggen: sträck på dig och prata ordentligt, / varför pratar du som de bråkiga ungarna på gatan / mamma / vars fötter är starka och ärrade efter att ha gått barfota på / skogsmark”

Denna Bummi, som invandrat från Nigeria till England är för övrigt en av de mer dynamiska karaktärerna. Överlag skildras de äldre kvinnorna och deras olika begär på ett intressantare sätt än de yngre som känns mer
schematiska.

När en läser denna typ av bok undrar en alltid hur och om den stora mångfalden av människor och livshistorier ska knytas samman, och också här finns det uppenbara risker för klichéer.  Men även om sista meningen olyckligtvis drar åt det sentimentala hållet knyter Bernardine Evaristo ihop sin berättelse både snillrikt och ganska vackert.

Flicka, kvinna, annan
Av Bernardine Evaristo
Översättning Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag  (2021)