Jag är en tämligen intolerant person. Det handlar om allt från laktos till starka dofter och jag har oerhört svårt för smaskande och plötsliga skarpa ljud. Mina år som högstadielärare har gjort mig närmast sjukligt intolerant mot ljudet av studsande bollar och min road rage är vida känd bland mina vänner.

Dock förstår jag att det handlar om min egen överkänslighet och jag får stålsätta mig för att antingen hantera det på ett vettigt sätt eller undvika vissa situationer då det tar för mycket energi. Följaktligen går jag inte på bio eller konserter och jag bär med mig tigerbalsam när jag måste åka kollektivt (det dövar luktsinnet). Jag går ingenstans utan mina hörlurar.

Vidare har jag naturligtvis även en uppsättning fördomar och dessa försöker jag jobba med dagligen. Jag får ofta påminna mig om att mina antaganden är just antaganden, oavsett hur rimliga jag anser att de är. Det ligger lite i fördomars natur att de ter sig rimliga för den som bär på dem. Men lika lite som jag uppskattar att folk drar illa grundade slutsatser om mig, lika lite ska jag dra illa grundade slutsatser om andra.

Jag kopplar samman ordet ”tolerans” med tålamod och tänker att tålamod handlar om att stå ut med företeelser som vi egentligen inte gillar. Som lärare måste jag ha oändligt mycket tålamod med beteenden och företeelser som stör och provocerar.

Det är tålamodsprövande att folk kommer för sent och talar i mun på varandra och det extremt påfrestande när tonåringar testar gränser, men jag tror att både föräldrar och elever skulle ta illa upp om jag sa att jag tolererar mina elever. Det skulle ju innebära att jag egentligen inte gillar dem, men att jag kan tolerera dem i viss mån.

Därför skorrar det så illa att prata om tolerans i samma andetag som vi pratar om antirasism. Rasism handlar inte om bristande tålamod med ett beteende, utan om att man kopplar ett beteende till ett visst utseende och att man har mindre tålamod för ett beteende baserat på vem som uppvisar det.

Det handlar om förakt och hat mot dem man anser står lägre utifrån en skala där vithet är idealet. I detta sammanhang blir tolerans något som i så fall villkorar vissa gruppers rätt att existera i ett visst sammanhang och att samma villkor inte gäller alla.

Att visa otålighet mot någon endast baserat på vilka fördomar man har mot den grupp personen förmodas tillhöra handlar inte om intolerans. Om en person inte gjort något som faktiskt stör dig annat än finnas till så är det inte fråga om intolerans, då handlar det om rasism.

Om du provoceras mer att ljud från en icke-vit person än en vit så handlar det inte om intolerans mot höga ljud, då handlar det om rasism.

Maria Fredriksson är lärare i svenska som andraspråk och sfi.