Kriget i Afghanistan har pågått i över 40 år och internationella militära så kallade ”fredsstyrkor” – oftast under Nato-flagg – har under 20 år varken lyckats besegra talibanerna eller skapa fred och stabilisera landet. Den religiöst extrema talibanrörelsen växte fram under 90-talet och tog snabbt över kontrollen av Afghanistan från de krigsherrar som bedrev inbördeskrig efter att Sovjet dragit sig tillbaka från landet.

Några mörka år av repression följde, då speciellt kvinnor och religiösa minoriteter var utsatta. USA invaderade Afghanistan efter al-Qaidas terrorattack mot USA den 11 september 2001 och de gamla krigsherrarna kom åter till stor del att styra landet jämte amerikanerna. Det internationella utvecklingssamarbetet med Afghanistan har inte lett till en stabil kapacitetsuppbyggnad i landet. Korruptionen har varit endemisk och respekten för människors rättigheter har saknats. De styrande eliterna har skott sig. Stormakternas ekonomiska intressen är inte stora i Afghanistan och nu lämnas landet åt sitt öde.

Talibanerna har återigen tagit över makten i landet. Det finns en stor krigströtthet i Afghanistan och det bör noteras att två tredjedelar av befolkningen på totalt 33 miljoner, är under 25 år, och har haft rättmätiga förväntningar på en framtid i fred och med fullt utövande av mänskliga rättigheter. 

Att Sverige kallade hem våra soldater var bra. Sveriges roll i internationella konflikter ska inte vara i form av militära insatser. Nu med facit i hand kan vi konstatera att mer resurser borde lagts på det civila samhället och utifrån en bredare säkerhetsanalys på förebyggande våldspreventivt arbete med mänsklig säkerhet som utgångspunkt.

Sverige ska tillsammans med det internationella samfundet alltid ta sitt ansvar och bidra med insatser som möjliggör att konfliktsituationer normaliseras och att civilsamhället får chansen att återuppbygga samhället med deltagande av kvinnoorganisationer enligt FN-resolution 1325. Det primära ska vara att skapa mänsklig säkerhet. Det är åtgärder som dessa som förväntas av en regering som säger sig föra en feministisk utrikespolitik.

Återigen kan vi se att satsning på militära lösningar för att lösa strukturella problem är ett misstag med katastrofala konsekvenser. Det går inte heller att lösa strukturella problem när talibaner kontrollerar samhället och Afghanistans närmaste framtid ser mörk ut. Den redan utsatta situationen för kvinnor i landet kommer att bli än värre.

Möjligheten att påverka utvecklingen inne i Afghanistan är just nu liten. Det är ändå viktig att Sverige ser till att hjälpa de personer som har hjälpt i Sveriges insatser och därför hamnat i fara. Det är självklart också av stor betydelse att afghaner som flyr för sina liv från Afghanistan får en fristad.

Det handlar både om en rättssäker asylprocess i Sverige, men också om att afghaner som flytt ska behandlas värdigt i närområdet och i EU. Kvinnor särbehandlas i Afghanistan och det måste erkännas fullt ut i asylprocessen.

Utvecklingen i världen går åt fel håll genom upprustning och att konflikter förstärks och förlängs med militära insatser istället för diplomati och förhandlingar. För att främja global rättvisa krävs en aktiv fredspolitik där Sverige tar sitt ansvar.

Verkligheten har återigen bevisat att den militära vägen inte är lösningen på Afghanistans problem. Att verka för att militära åtgärder ska upphöra och för att garantera fullt utövande av de mänskliga rättigheterna i Afghanistan är allas ansvar. Vår uppmaning till den svenska regeringen är att arbeta på denna linje så att kvinnors rättigheter stärks och förutsättningar skapas för att bekämpa fattigdomen, ojämlikheten och ojämställdheten strukturellt.

Feministiskt initiativ behövs i riksdagen. Där ska vi fortsätta utveckla en feministisk dekolonial utrikespolitik som vilar på en human invandringspolitik och internationell solidaritet.   

Jaime Gomez, utrikespolitisk talesperson, Feministiskt initiativ

Terje Holmgren, migrationspolitisk talesperson, Feministiskt initiativ

Mats Ekenger, ledamot i utrikesutskottet i skuggriksdagsgrupp och styrelseledamot, Feministiskt initiativ