I en sekvens med komikern Eddie Izzard, illustrerar hen hur kolonialmakten Storbritannien, kommer till en helt ny kontinent och utropar ”there is nobody here”. Någon svarar ”excuse me, we are here”. ”There is nobody here” upprepar Izzard ännu högre för att visa fram den arrogante britten som letat nya tomma områden att utforska.
 
Det är en bra illustration för upplevelsen som många flator, bögar och andra i queer-rörelsen nu får möta i en utpräglat byråkratisk del av Malmö pride.

Det har varit populärt att tala om en slags pink washing, där pride-parader snarare blir Klarna-pride, eller Coca-cola pride. Man kan köpa regnbågste på Espresso house, men jag väntar fortfarande på min inbjudan till lesbisk afton på Espresso house Högdalen, eller poesiläsning av Sapfo hos Espresso house Götgatan.

Ni förstår min poäng, Espresso house struntar i oss, de vill bara sälja mer och få oss som kunder. Men de ger oss inget. De skapar inget nytt. Vi kallar det pink washing. Men vi skulle också kunna kalla det för inkludering. Vi som lesbiska konsumenter blir inkluderade. Vi får också köpa te.

Vi är här. Men ni hör oss inte. Ni ser oss inte.

Jaha, va bra. Det är inte Jim Crow-läge. Jag har skaffat landstingsbarn. En tillåtelse att sitta på ett kafé ger mig inget. Jag får det. Det jag behöver är utrymmen för lesbiska som jag själv att också kunna uttrycka oss. Känna mig som den normala, kanske till och med viktig och bra.

Jag kanske inte fattar hur inkludering funkar. Jag kanske måste utbildas. Kunskapen är så låg säger man. Därför att i år, när paraderna uteblir är det inte de rosa pengarna som tar över pride, det är de grå. Det är Malmö stad, operahuset, idrottsrörelsen. Nu ska de också få mer, få fler. De vill ha mer.

Fler av Malmöborna ska idrotta. Fler ska gå på deras opera. De gapar efter mer. Men precis som i Eddie Izzard-sketchen, så måste jag påpeka: Vi är här. Men ni hör oss inte. Ni ser oss inte. Om homofobi och transfobi i sitt mest hatiska uttryck är våld och glåpord är denna märkliga upplevelse, tystnad.

Grattis Sisu och Malmö stad. Ni har gjort ett event där samtliga inblandade kliver tillbaka in i garderoben.

Under Inclusive sports forum på Eurogames och World pride ska idrottens inkludering diskuteras. Eurogames startade i början av 1990-talet efter inspiration av Gay Games, vars grundare från början ville starta Gay Olympics. Han fick inte lov att använda namnet Olympics.  

Målen för European gay and lesbian sport federation som arrangerar Eurogames är bland annat att kämpa mot diskriminering på grund av könsidentitet eller sexuell läggning. Möjliggöra och stötta idrottare att komma ut. Stötta nystartade idrottsgrupper av lesbiska, bögar, bisexuella, heterosexuella, transpersoner, queers.

Med anledning av Eurogames och World pride arrangerar SISU Idrottsutbildarna och Malmö stad två dagars samtal och föredrag. Det började under onsdagen med ett ansträngt samtal mellan SISU och idrottsutövare samt representanter för olika idrottsföreningar och RFSL. Budskapet som upprepades om och om igen var detsamma: ”Vi måste prata om denna fråga.” ”Dessa frågor är så viktiga.” ”Hur ska vi prata om ’det’?”

”Ja, genom att vara tydliga säger någon”. Men jag undrar efter en timmes samtal: Vilken fråga? Jag skriver till moderatorn Sofia B Karlsson på Facebook: ”Vem är det ni vill inkludera? Vilken fråga är det ni diskuterar? Jag har lyssnat hela timmen, men ingen säger VEM som ska inkluderas.” ”Det handlar om hbtq-personer”, säger hon, ”men jag ska bli tydligare”. 
 
Det blir tydligare. Men, den enda som är modig nog i samtalet att faktiskt komma ut är Lukas Svärd. Grattis Sisu och Malmö stad. Ni har gjort ett event där samtliga inblandade kliver tillbaka in i garderoben. Jag har själv intervjuat Caroline Jönsson till mitt kapitel i den nyligen släppta boken Queera berättelser från Malmö. Vi pratade om hennes identitet som lesbisk fotbollsspelare, hur det var att träffa sin tjej inom fotbollen trots att omgivningen var dömande. Men i ett inkluderande sport-forum är Jönsson blott en jämställdhetsivrande psykolog, som liksom alla andra upprepar: ”Vi måste jobba med dessa frågor”.

”Ja”, säger Elisabet Nidsjö på RFSL som tidigare under Malmö Pride inte hade något problem att prata om lesbiska inom idrotten, och fortsätter sen ”vi måste verkligen vara konkreta med dessa frågor”. ”Precis”, säger någon annan, ”det är jätteviktigt att vi vågar prata om det här”. Men vad är ”det här”? När blev vi lesbiska ”såna” och när blev vår kärlek och identitet ”det” eller ”detta”. Var kommer denna beröringsskräck ifrån? Och varför får vi inte nämnas? Den ohyggliga faran som är så stor så ingen vågar viska dess namn.

Men jag vill inte fira Girl pride, eller Olika pride eller Alla-lika-värda pride. Detta är den byråkratiska varianten av pinkwashing.

Malmö stad säger att de vill ha fler inom idrotten, men vi är ju redan där. RFSL inledde seminariet, med att berätta att fler homosexuella och bisexuella idrottar, medan transpersonerna inte gör det. Där var skillnaden. Det vill säga, om någon behöver inkluderas och släppas in så är det transpersoner. Men även transpersoner är ju redan här.

Ingen nämner Quinn som tävlade för Kanada i OS och vann guld i fotbollen, som öppen transperson. Det är Lukas Svärd, som finns på plats, och gör ett enormt stort arbete genom att berätta om sin egen upplevelse av att vara trans. Jönsson berättar om hur det är att vara kvinna inom fotbollen. Under dag två ska hockespelaren Maria Rooth berätta om hur det är att vara tjej, och Lotta Schelin om olikheter och att det finns ju inom alla organisationer. 
 
Men jag vill inte fira Girl pride, eller Olika pride eller Alla-lika-värda pride. Detta är den byråkratiska varianten av pinkwashing. Elina Pahnke var inne på det i Aftonbladet, träffsäkert om avpolitiseringen av pride. Och det är tur att det finns oberoende skribenter.

När RFSL deltar i idrottsrörelsens och Malmö stads egna arrangemang så är frågan vem som ska kritisera och begära deras bättring. Hbtq-rörelsens avsaknad av utmanande politisk verksamhet gäller inte bara idrott.

Läs orden och låt dem sjunka in.

I en intervju med P2 Klassisk morgon berättar chefen för Malmö opera, Michael Bojesen, om deras panelsamtal om inkludering under World pride. I intervjun förklarar han att det är självklart med inkludering. Operan ska vara för alla. Vilka ska inkluderas bättre då, undrar programledaren? Svaret är att operan ska vara till för de i vårt samhälle som exkluderas.

Vilka ”de” är svarar Bojesen inte på. Istället säger han att föreställningarna ska representera fler, och att det finns fler än två kön. Både Tiina Rosenberg och Göran Gademan har visat hur bögar älskat opera och tolkat in teman kring hemlig kärlek att gälla bögars hemliga kärlek. Men nu ska bögarna helt plötsligt inkluderas, eller?
 
Jag lyssnar på P2 och tänker på Eddie Izzards arroganta karaktär som mässar: ”there is nobody here”. Malmö opera ska bjuda in fler. Att bögarna redan gått på opera och betraktar det som en del av sin kultur, sägs inte ett ord om. Progamledaren för P2 klassisk morgon nöjer sig med svaret om inkludering och frågar operachefen: 
 
”Skulle du vilja att man har en sån avdelning eller en sån roll i operahuset i Malmö som tittade ännu mer på just detta? Eller finns det en fara att man fastnar för mycket i det? Att man kommer för långt från operan?”
 
Läs orden och låt dem sjunka in. Det ska alltså vara en ”sån” avdelning med en ”sån” roll som ska titta på ”detta”, men det kan finnas en fara att fastna i ”det”. 
 
There is nobody here. De kan inte ens säga orden lesbisk, bög eller trans längre. Den enda grupp som Malmöoperans chef hinner med att nämna är unga personer från olika delar av Skåne. För Malmöoperan är inte bara för de som bor i Malmö. Den är för hela Skåne.

Happy pride. You are included.

Moa Svan är programledare, komiker, scenartist, journalist, fotbollsälskare och författare till boken Det riktiga landslaget.