Jag är i en ålder då många runt omkring mig lever i mer eller mindre stabila kärleksrelationer. Samtidigt har andra hunnit skilja sig och befinner sig nu efter flera år på nätdejting-marknaden. Kanske känns det märkligt politiskt eller tekniskt att jag kallar det för en marknad, men inte bara jag ser på nätdejtande på detta sätt. Exempelvis har filosofer pekat på hur presumativa sex- eller kärlekspartners scrollas fram och mäts som vi hanterar andra varor på nätet.

Det finns oerhört många att välja på, särskilt i storstäder, och det är snabba beslut om vem som duger för en dejt och vem vi sedan vill träffa igen. Det är dessutom stora företag som lägger ramarna för hur detta ska gå till. Självklart finns för- och nackdelar med det här, precis som det fanns för-och nackdelar med vägar att finna nya partners innan de digitala dejting-platserna blev en självklar del i så mångas liv.

Men det jag vill skriva om är en spaning jag tycker mig fått bekräftad denna sommar: De som efter ett tag vill vara exklusiva med någon de träffat via en app är helt ute. Samtidigt som den monogama normen är stark när en romantisk kärleksrelation väl etablerats, är det alltså polygam norm som gäller under själva dejtingfasen. I straighta sammanhang är det i alla fall helt klart en norm för männen.

Det finns ett smaskigt buffébord och så ska man bara välja en god röra på hela bordet.

Många kvinnor trivs säkert med detta men jag får också berättelser om hur kvinnor slutat fråga dejtingpartners huruvida de ska träffas exklusivt eller inte. Det har blivit en märklig fråga som får tystnad och ghostande tillbaka (att personen bara försvinner), eller ett ”Eh, nae…. I bästa fall kommer ett oförstående svar: Varför ska bara vi två träffa varandra? Då infinner sig känslan av en konstruktiv möjlig dialog, men det är bara just en känsla, eftersom hela tanken är så absurd.

Det finns ett smaskigt buffébord och så ska man bara välja en god röra på hela bordet. Och jag vill förtydliga här: Självklart ska man smaska på buffé-bordet. Men min spaning säger mig alltså att det idag är norm. Och den normen fungerar säkert för många samtidigt som den inte gör det för andra. Självklart är det en fördel att kunna träffa flera olika, kunna jämföra och hitta vad som passar utan att behöva fastna i att ”jag får ta den enda som finns”. Och fint att kunna ha det härligt utan ett medföljande moln av potentiellt äktenskap och barn.

För män som traditionellt skolats in i frihet och självständighet är det goda tider. Men för kvinnor som traditionellt skolats in i närhet och djupare relationer är det nog ännu tuffare än förut.

Detta flersamma dejtande har länge funnits som en självklar del i bögvärlden, även när det gäller långvariga relationer.

En väninna suckade djupt under en av alla de varma dagarna denna sommar när hon berättat hur hon försiktigt frågat den man hon träffat flera gånger, hade intensiv kontakt och ljuvligt sex med, om de skulle kunna träffas bara de två en period för att se vart det leder. Svaret visste hon redan på förhand då hon dejtat ett bra tag: Nej, självklart ville han inte gå miste om buffébordet. Han sa det inte så men han sa nej. Han sa också att han så gärna ville fortsätta ses då de har det så fint.

Då sa hon nej. Hon vill efter ett tag få ett fokus som kanske kan växa till något stabilare. Och hon konstaterade i samtalet med mig att det är omöjligt att vara tillräcklig. Hur ska hon kunna vara bättre än alla de andra tillsammans? Visst går det att vänta och hoppas på att buffélivet tröttar ut och att mannen till slut vill fokusera på en kvinna. Men hon vet ju inte ens om han är den hon vill bilda parrelation med, hon vill bara att de fokuserar på varandra ett tag för att ta reda på det.

Detta flersamma dejtande har länge funnits som en självklar del i bögvärlden, även när det gäller långvariga relationer. Men min känsla är att det även här har blivit en ännu starkare norm. På en sommarstugealtan frågar jag han som inget hellre vill än att hitta en man att dela livet med hur han uppfattar det här. Han suckar och säger att det är ännu svårare nu och hur viktigt det är att skriva i sin profil att han inte är intresserad av att dejta de som redan är i parrelationer. Det gäller också att snabbt kommunicera att han inte också vill vara med sambon. Och jag tänker att den här möjligheten till tydlighet är så bra – att det redan innan kontakt är möjligt att säga hur man vill ha det. Men precis som med alla normer är det svårt när man inte passar in.

Dessutom kan det bli svårt att hitta en partner att lära känna ordentligt. På ett buffébord finns ofta några olika rätter som vi gärna tar mer av. Ibland backar vi bara till en. Men det kan vara svårt att verkligen urskilja smaker och ta in varje enskild rätt. För den som vill lära känna någon ordentligt och fördjupa en relation är det helt enkelt svårare med ett buffébord.

Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.