Innehållet i den skandinaviska folkmusiken är både våldsammare och mer aktuellt än vad de flesta antar, och dess rötter är långt ifrån så nationella som vissa grupper vill göra gällande. Musikforskaren Ingrid Åkesson vill både visa på de patriarkala strukturerna och samtidigt lyfta fram fler röster hos de medeltida balladerna.
Medeltida ballader, kan det verkligen vara relevant för samtiden? I högsta grad, menar forskaren Ingrid Åkesson, musikvetare som bland annat undersöker hur kön och makt framställs i den här sortens berättande visor. Brist på aktualitet är en av de felaktigheter som Åkesson tycker att ballader och andra visor ofta tillskrivs. En annan är att de skulle vara mestadels käcka eller romantiska. Ytterligare en är uppfattningen att svenska – eller andra – folkmusiktraditioner har något specifikt nationellt över sig.
– Att SD och liknande grupper är ganska måna om att försöka lägga embargo på det här svenska, nationella området, det känns ju inte bra. Och väldigt dumt och fånigt, för det är så lite som är nationellt, utan oftare är det regionalt, lokalt eller individuellt. Folk sjunger, dansar och spelar från olika håll i världen och det finns väldigt mycket gemensamt musikaliskt, men också historiskt, folk har ju tagit med sig musik när de har flyttat så att musiken ofta överskrider nationella gränser.
Få tror sig kunna nämna en medeltida ballad på rak arm, men faktum är de flesta kan det utan att veta om det, i alla fall alla som sjungit Staffan Stalledräng i luciatåget, och äldre generationer minns kanske Liten Karin från skolans sångbok. Det kan dock ifrågasättas om berättelsen om Karin verkligen lämpade sig för skolbarn – i den här balladen finns ett stoff som dessvärre är alltför aktuellt.
– Den handlar om en ung kvinna som är tjänsteflicka av finare sort vid något kungahov och sonen i huset vill ha henne till frilla. Hon säger nej, han erbjuder stora gåvor, hon säger fortfarande nej och då torterar han henne till döds. Jag associerar till incel-rörelsen, det är verkligen male entitlement i sin prydno, säger Ingrid Åkesson och sjunger ett par strofer ur visan.
Balladerna kryllar av den sortens fatala möten, ett annat exempel är balladen om Apelbrand och Lilla Lena. Balladernas universum har vissa likheter med tidigmoderna samhällen i Europa, säger Ingrid Åkesson.
– En kvinna fick ju inte gå utanför föräldrarnas gård för då var hon nästan fritt byte. Så fort hon går ut i ”den gröna lunden” eller ”på sjöastranden” eller någon sådan emblematisk plats så händer det någonting obehagligt.
I det här fallet går Lena ut och möter Apelbrand som säger: ”Lena lilla, troloven I mig, mitt silver och guld vill jag giva dig”, varpå Lena replikerar: ”Ditt silver och ditt guld det aktar jag ej på/ens som jag aktar min faders lilla hund/Och din ära och din tro den aktar jag så litet/som jag nu aktar min faders gamla skor”. Det slutar med att Apelbrand binder Lenas långa hår vid sadelknappen och släpar henne genom skogen.
– Och ofta så dör hon helt enkelt. Så det är ett väldigt överdrivet våld i samband med avvisande.
Ingrid Åkesson konstaterar att det förvisso är ett väldigt förolämpande svar som Lena här levererar, men avvisandets form tycks egentligen inte spela någon roll.
– Om man tänker sig en kultur där det talade ordet hade större legal betydelse så kan man naturligtvis förstå att han blir syrak. Men även i andra varianter av den här typen av berättande visa så är det inte alls hon som står för avvisandet, det kan vara hennes familj, och orden kan vara ett artigt nej tack. Han reagerar likadant ändå, och det är det som är intressant tycker jag.
Precis som det förs en diskussion om hur vårt kulturarv ska presenteras på museer eller i andra sammanhang, behövs det ett samtal om balladerna, deras innehåll och hur de har kategoriserats. Ingrid Åkesson plockar fram ett band ur en typkatalog över de skandinaviska balladerna, som är indelade i tematiska grupper som naturmytiska visor, riddarvisor, kämpavisor, kristna legendvisor och så vidare.
Åkesson har framför allt intresserat sig för kämpavisorna, heroiska ballader, ”som betyder i princip att de handlar om slagsmål allihopa” samt riddarvisorna. Dels eftersom det tveklöst finns flest av dessa två grupper och framför allt eftersom de oftast har de tydligaste uttrycken för det patriarkala och den dominanta maskuliniteten.
Det är en ordning som reproducerats av de till största delen manliga forskare som började intressera sig för materialet från och med tidigt 1800-tal. Kategorin uppvaktning i riddarvisorna innehåller till exempel underrubriker som uppsåtlig våldtäkt och våldtäkt leder till giftemål.
– Det är bara jaha, okej, våldtäkt är tydligen en typ av förspel till äktenskap. Och det har inte problematiserats alls. Det befäster ju ett synsätt, the male gaze, den här manliga blicken som är tämligen blind för maktförhållanden.
Ingrid Åkesson vill dock inte skapa ett nytt system, utan söker istället efter andra röster i balladerna som inte syns i katalogens och balladutgåvornas titlar och kategorier. De flesta ballader finns i flera varianter där utövarna har lagt till och dragit ifrån, och när man lyssnar till och läser dessa individuella varianter kan man upptäcka teman som inte utgår från en manlig aktörs vinkel.
– Det finns ganska mycket om graviditet och barnafödande i de olika sångarnas versioner av balladerna, men det syns inte i de typtitlar och kategorier som har skapats av äldre manliga utgivare. Balladspråket är ju formellt, det är fullt av fasta bilder och fasta begrepp och det är lakoniskt, det är aldrig några känslor. när det gäller barnafödande finns den här formelstrofen: ”Hertigen breder ut kappan så blå/där upp på föder hon sönerna två”. Det går undan som tusan. Men så kan du hitta små sprickor i väven, somliga sångare har broderat ut berättelsen om födandet och dess plågor. Och kroppsvätskor som blod och bröstmjölk rinner också fram när man börjar titta på vad förmodligen kvinnliga sångare har sjungit i det här fallet, och även död i barnsäng. Men de är ju helt osynliga, så det finns en värld av feminina erfarenheter kan man säga.
Det är alltså ett ganska laddat material och Ingrid Åkesson tycker det är synd att det är så pass lite känt. Att folkmusiken snarare är misskänd på sina håll har nog mycket med okunskap att göra, tror hon.
– Jag är lite bekymrad för många inom vänstern eller de kritiskt tänkande så att säga har inte en aning om att det här kan vara någonting intressant, utan man kan låta till exempel folkdans symbolisera det konservativa och högerkrafter, och det är ju många som är väldigt bekymrade över det även bland utövarna.
Hur förhåller man sig som utövare idag till de här texterna? Studier har visat att sångarna oftast har valt bort de värsta exemplen på patriarkalt övervåld, men Ingrid Åkesson tror att även ett traumatiskt innehåll kan fylla en funktion. I intervjuer från mitten av 1900-talet, med äldre sångare som har berättat om sin egen ungdom, kommer det fram att berättelser i balladerna om till exempel sexuellt våld eller utomäktenskapliga graviditeter och social utstötning i vissa fall kan ha fungerat som en bearbetning av egna upplevelser för dem som har sjungit, eller för dem som har lyssnat.
– Även idag har jag talat med balladsångare som har märkt reaktioner bland sina lyssnare eller medsångare på sådant innehåll i visorna. Ett par av dem har arbetat med kurser där deltagarna både sjunger ballader med olika slags starka berättelser, gör bilder utifrån dem och dramatiserar i tablåer. Det här gammaldags, stiliserade språket och den lakoniska berättarstilen i balladerna verkar kunna fungera som ett sätt att bearbeta egna upplevelser i en distanserad form och via andras ord.
FAKTA/Ballader
En ballad är en berättande visa om fyra eller två rader, ofta med en refräng, och ofta ganska lång så att man hinner lära sig omkvädet och kan sjunga med, alternativt dansa till den utan att det tar slut alltför abrupt.
Versformen och fenomenet har sitt ursprung i medeltiden, förmodligen i provensalsk kultur bland överklassen. Musiken har sedan spritt sig i alla samhällsklasser och över nationsgränser och antagit former som kan vara regionala, lokala eller individuella men sällan nationella.
Folkmusik överlag definieras ofta som den musik som utvecklas och förs vidare genom muntlig tradition, och det gäller också balladerna. Texter kan ha skrivits ned medan musiken byggde på gehörstradition, med undantag för några få notkunniga. Detta förhållande har naturligtvis förändrats och idag finns mycket av folkmusik inklusive ballader upptagna i visböcker och på inspelningar.
Idag är det knappast den mest folkliga musiken om man ser till antalet utövare och lyssnare, men dessa håller den levande genom att skapa egna varianter på visor, som det gjorts i århundraden före, när sångare och sångerskor plockade strofer eller melodier från något de snappat upp i grannbyn.
Svenska grupper och artister som har tolkat ballader under de senaste decennierna är till exempel Folk & Rackare, Lena Willemark, Rosenbergs sjua, Marie Länne Persson och Garmarna.
