I helgen meddelade Stefan Löfven sin avgång som partiledare i samband med Socialdemokraternas kongress i november. Anna-Klara Bratt är besviken på den feministiska regeringen, men menar att Stefan Löfvens kvalifikationer snarare varit de mellanmänskliga och att ingen annan hade kunnat bära den tyngande ringen i partiet.
När Stefan Löfven presenterade sig själv som partiledare för Socialdemokraterna på Fotografiska museet i Stockholm 2012 var det många feminister som vred sig ett extra varv. Inte bara hade socialdemokraterna så kapitalt misslyckats med första kvinnan på posten som partiledare, de hade även lekt vilda västern med Håkan Juholt som lagt mycket kraft på att avsätta just Mona Sahlin. I övrigt hade han drivit en traditionell socialdemokratisk politik i försvarsutskottet.
Nu kom det radikala utfästelser från Juholt som senare visade sig vara författade av Daniel Suhonen, som på detta vis hittat ett sätt att runda kongresser, kanslihushöger och interndemokrati. Det hela var mardrömslikt. Från Mona Sahlins tillträde till Juholts nesliga avgång. Ett riktigt haveri för var och en att beskåda.
På presskonferensen fick Stefan Löfven frågan om han var feminist. Han svarade resolut: ”Jag är feminist. Punkt slut.” Nästa fråga.
Att kön inte skulle ha spelat någon roll i detta drama är omöjligt att ens tänka sig. Hellre en frifräsande Juholt än vilken kvinna som helst. Därför var det glädjande när Stefan Löfven senare presenterade sin första regering. Den var jämställd.
Där fanns Margot Wallström, Åsa Regnér, Annika Strandhäll, Ylva Johansson, Alice Bah Kuhnke, Isabella Lövin med flera. Rutinerade politiker eller förtroendevalda med fast förankring i civilsamhället eller i den fackliga rörelsen eller politiken. I dag är endast två kvar från den första regeringen: socialminister Lena Hallengren och finansminister Magdalena Andersson.
Stefan Löfven fastslog också i sin regeringsförklaring att vi hade fått världens första feministiska regering. Det kändes ju ändå lovande, med tanke på Löfven, i rollen som Metallbas, envist motsatt sig lönepotter som väg för en mer jämställd arbetsmarknad – en konflikt som äter LO än idag.
Det var också uppenbart att Löfven hade fått hjälp med sin regeringsförklaring av Miljöpartiet. Där återfanns såväl stjärn- och flyktingfamiljer, afrofobi, hen och intersektionalitet – en linje Miljöpartiet tyvärr själva alltmer kom att överge under mandatperioden.
Ganska snart kom ”en feministiskt regering” att bli synonymt med en feministisk utrikespolitik – eller i alla fall för landets församlade journalistkår med ytlig förståelse av feministisk praktik – men där och då fick vi alla förstå att inte ens en utrikesminister ska få sätta några käppar i hjulet för svensk vapenexport.
Att Margot Wallström inte avgick omedelbart förvånade nog många av oss, för givet att det ändå inte hade blivit så mycket av den inhemska feministiska politiken, hade den höga profilen i världspolitiken varit lovande. Men att missionera i feminism, samtidigt som den egna feminismen släpade på efterkälken, gjorde hennes uppdrag svårmanövrerat.
Ingen med prestige, önskan att synas eller göra någon internationell karriär, hade klarat den uppgift partiet stod inför. I en svår stund valde socialdemokraterna att luta sig mot en stabil modell: den klassiskt patriarkala.
Stefan Löfvens tid som partiledare och statsminister kommer heller inte att sammanfattas som särskilt feministisk. Löneskillnaderna ligger närmast fast, mäns våld mot kvinnor har inte minskat och när regeringen håller sin första covid-presskonferens 2020 så är det metallarbetarnas jobb som adresseras. Inte vård- eller omsorgspersonal, vårdresurser eller folkhälsa. Eller som Feministiskt initiativs dåvarande EU-parlamentariker Soraya Post konstaterade efter ett tal i EU i samband med migrationskrisen 2015:
Däremot förtjänar Stefan Löfven ett tack, inte bara från socialdemokrater, för att ha burit den tunga ring som han ärvde efter Sahlin och Juholt. I efterhand tycks valet av partiledare logiskt. Ingen med prestige, önskan att synas eller göra internationell karriär, hade klarat den uppgift partiet stod inför. I en svår stund valde Socialdemokraterna att luta sig mot den modell det fanns stöd för: den klassiskt patriarkala.
Det är ju också där många av problemen ligger i det svenska samhället, hos männen, och deras politiska preferenser. Kunde Löfven tala med män på mäns vis?
Stefan Löfven har, till skillnad från många av sina företrädare, inte fastnat för ringens frestelser. Han har varit omöjlig att medieträna och dålig på att ljuga. Han tycks inte ha varit särskilt besvärad av kvinnor och till sist var det Ulla Löfven som gjorde maken Stefan till landsfader.
Han har inte försökt att sko sig på sitt uppdrag och inte heller blivit påkommen med andra oegentligheter än att rusa ut i julrushen för att köpa en sen present till Ulla.
Han har släppt fram sina ministrar (i alla fall de S-märkta). Inte heller lär han nu bygga herrgård eller försöka bli fredsförhandlare med FN-uppdrag. Kanske kan han få ett jämställdhetsuppdrag kopplat till arbetsmarknaden?
Stefan Löfvens kvalifikationer har i stället varit varit de mellanmänskliga. Med Löfven har också uppdraget, snarare än personen, hamnat i fokus. Att föra ringen till Mordor och slänga den i helvetets eld. Om Löfven varit ringbäraren så var blockpolitiken ringen – och i bästa fall de patriarkala strukturerna?
Att det inte handlar om kompetens utan om kön, det har vi ju redan facit på.
Kanske har han till och med skapat det lugn som krävs för socialdemokratin 2.0? Att avgå på valnatten, däremot, efter en eventuell valförlust hade varit förödande. Då hade en fjärde partiledare fått en mardrömsstart.
Socialdemokraterna är sedan slutet av 60-talet inte längre ett ensamt riksbärande parti och hur smärtsamt det än kan vara så är det lika bra att slänga ringen i elden och snickra på en modernare vision. En där både kvinnor och män finns med i den absoluta toppen och där jämlikhet är en självklarhet, inte en utfästelse.
Representation är visst symboliskt viktigt, men desto viktigare är en representativ praktik – att möjligheterna faktiskt finns – på plats. Endast en demokratisk representation kan göra anspråk på att vara en rättvisande demokrati. Punkt slut!
Och ja, det måste bli en kvinna. Annars har helt enkelt Löfvens ensamma vandring varit förgäves och då har Socialdemokraterna förlorat ytterligare tio år på interna konvulsioner. Det har Sverige inte råd med.
För hundra år sedan var vi sist i Norden med allmän rösträtt. Nu är vi sist i Norden med att släppa fram en kvinna som statsminister. Detta måste både Moderaterna och Socialdemokraterna fundera på; varför vi verkar så extra rädda för kvinnors inflytande i politiken i Sverige? Att det inte handlar om kompetens utan om kön, det har vi ju redan facit på.
Om Magdalena Andersson eller Lena Hallengren är beredda att axla rollen som partiordförande och statsminister efter covid-19 – och lika många eller fler år i toppolitiken som nu avgående Stefan Löven – får vi vara tacksamma. Och det handlar inte om kön utan om erfarenhet, förankring, kompetens och kontinuitet mitt i en världskris.
Anna-Klara Bratt är Fempers nyheters chefredaktör och ansvariga utgivare.
