För knappt tio år sedan var jag inblandad i en massa samtal, debatter och diskussioner om barnkultur och barnlitteratur, samt om hur stereotyper fungerar med mera. En sak som alltid lyftes av de som motsatte sig att kritisera innehåll i barnböcker var att man ”kunde prata med sina barn om sånt som var jobbigt”.

Jag har själv aldrig hört exempel på hur föräldrar pratar med sina barn om Kung Leopolds folkmord i Kongo, eller förklara hur antisemitiska troper fungerar för dagisbarn samtidigt som de läser sagor som är fyllda av dem. Det är i ljuset av det pliktskyldiga försvaret av sunkiga stereotyper som inslag i barnböcker som folk föreslår jag vill se och minnas Gunilla Bergströms böcker och berättelser, både de om Alfons Åberg och om Bill och Bolla: de tog sin utgångspunkt i att faktiskt prata om svåra saker med barn.

De närmast insisterade på det – om man inte pratade tillsammans om det som hände var berättelserna som ofärdiga. Berättelser om att vara rädd, om att gå sin egen väg, om att inte vilja slåss, om att vara mindre och inte få vara med, om att ens pappa inte uppmärksammar en, om att ha varit elak mot ett annat barn och ha svårt att sova om natten för det. Och den berättelse som kanske vållade mig mest huvudbry, när Alfons farmor förklarar att man aldrig skulle ha roligt om man hade roligt jämt; att vänta och ha tråkigt är det som gör andra saker roliga.

Såhär fyrtio år senare har jag närt en liten filosof på grund av grubblerierna Gunilla Bergström sjösatte. Hennes böcker är en enorm skatt och det är en förlust att hon gått bort. Stila i frid!