Under det senaste året har förlaget Natur & Kultur gett ut tre pedagogiska böcker om rasism ur olika perspektiv: Vit skörhet av Robin DiAngelo, Så blir du en antirasist av Ibram X Kendi och nu senast Seher Yilmaz bok med den mycket konkreta titeln Vad jag pratar om när jag pratar om rasism där hon angriper ämnet ur ett svenskt perspektiv.

Trots ämnets storlek är det en tunn liten bok. Kortfattade och koncisa är också resonemangen. Precis som titeln säger försöker Yilmaz, statsvetare och tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen, på ett lättfattligt sätt förklara rasismens strukturella natur och hur den påverkar människor materiellt och socialt.

Hon konstaterar att det i Sverige finns en självbild av att vara ett ”tolerant” och ”öppet” land och att detta i kombination med oviljan att prata om ras, även som socialt konstruerad kategori, gör det väldigt svårt att adressera den djupt rotade rasismen.

”Världen har verkligen gjort det den kan för att jag inte ska ha ord för min icke-vithet.” skriver hon.

På enkla men effektiva sätt åskådliggör hon sedan vad strukturell rasism är. Som när några vita män på en tidigare arbetsplats försvarar sina skämt om ”förortskillar” med att dessa säkert skämtar om ”svenniga corporatemän” som de. Yilmaz hade då svarat att det ”må så vara att det finns killar i orten som skämtar om slipsar i innerstan. Men deras skämt leder inte till att företagsledare stereotypiseras i media, att de inte blir kallade på jobbintervjuer /…/ att de lönediskrimineras.”

Hon låter dock inte anekdoter som dessa tala för sig själva utan backar upp med siffror, rapporter och utredningar som visar hur rasism genomsyrar samhället och hur rasism och klass går in i varandra.

Via detta kommer hon in på det laddade begreppet ”identitetspolitik”. En del inom vänstern skulle säkert säga att det hon beskriver primärt handlar om klass. Och visst handlar berättelsen om killarna i ”orten” och männen med slips om klass, men det är precis som Yilmaz påpekar ett klassamhälle genomsyrat av rasism.

Ordet icke-vita eller rasifierade ”kroppar” som hon använder är ett ord som antagligen associeras med den ”identitetspolitik” som får många (inte minst inom delar av vänstern) att se rött. Men varifrån, om inte från kroppen, utgår Seher Yilmaz mammas ryggmärgsreflex som beskrivs i boken, den som gör att hon blixtsnabbt flyttar sitt barnbarns vagn så att den inte står i vägen för någon för att ingen vit majoritetssvensk ska kunna säga att ”här ställer vi minsann inte barnvagnar i vägen”?

Och Yilmaz redovisar som sagt också torr statistik över materiella och ekonomiska konsekvenser av rasism som torde vara svåra även för den som sitter med fradga i mungiporna över ord som ”Andra” och ”kroppar” att vifta bort. Men identitet och intersektionalitet är ändå komplexa ämnen som nog skulle behöva en egen bok, och detta är inte den boken.

Detta är inte heller boken för människor som redan är insatta i ämnet utan snarare en bok att sticka i handen på de många som, liksom slipskillarna som skämtade om ”förortskillar”, inte tycker att vi i Sverige har särskilt stora problem med rasism. Och som en sådan fungerar detta översiktliga och pedagogiska verk bra.

Vad jag pratar om när jag pratar om rasism
Av Seher Yilmaz
Natur & Kultur (2021)