”Det Socialdemokraterna skulle behöva nu är en partiledare som vågar tala klarspråk om både problem och möjligheter och som vågar prioritera”, skriver Gudrun Schyman.
Socialdemokraterna ska välja ny partiordförande. Klokt av Stefan Löfven att avisera sitt uttåg i god tid. Ingen betvivlar att en ny partiledare behöver all tid som går att få innan valet. Men som det går till! Fortfarande! Hemliga samtal i hemliga rum. Ingen får enligt S-protokollet säga ”jag vill!”.
Alla ska använda samma ramsa som nu Magdalena Andersson upprepar i varje tillgängligt media:
– Det är valberedningens process.
Skylten ”Stör ej” är fastspikad på valberedningens dörr. Det är ynkligt av ett parti som säger sig värna en vital demokrati. Ska vi ha öppenhet och transparens i samhället så måste vi våga ha det i partierna också.
Förr såg det ut så här i alla partier. Vänsterpartiet var först med att ändra reglerna. Men det skedde inte utan bråk. Det hörs när glastak spräcks. Som protest mot att det bara fanns en kandidat till ordförandeposten vid kongressen 1991 bestämde jag mig, under pågående kongress, för att kandidera.
Varför minns jag detta så väl. Jo för att det var jag som blev vald. Som första kvinna.
Jag tyckte det var ett fattigdomsbevis i partiet om det bara fanns en kandidat (som dessutom var kritiserad).
Alla var inte lyckliga över mitt agerande och det blev förstås kaos i kongressdagordningen och alla ärenden hanns inte med, och så vidare. Men, och det var det viktiga, inför nästkommande kongress, år 1993, då den sittande ordföranden klokt nog bestämt sig för att dra sig tillbaka, då fanns det faktiskt fem kandidater. Två kvinnor och tre män hade tackat ja.
Vi åkte runt på medlemsmöten och i distrikt och presenterade oss, berättade vilka hjärtefrågor vi hade, vilka erfarenheter vi bar med oss in i politiken, hur vi såg på framtiden, både för partiet och för samhället i stort och vi svarade på nyfikna frågor från både medlemmar och sympatisörer.
Under resornas gång krympte startfältet och på kongressen avsade sig den sista utmanaren. Valet av ordförande kunde ske med acklamation, det vill säga enhälligt. Varför minns jag detta så väl. Jo för att det var jag som blev vald. Som första kvinna.
Vad jag kulle vilja se är förstås en öppen process där alla som faktiskt vill också vågar stå upp och säga det.
Den öppna nomineringsprocessen vitaliserade demokratin i partiet. En oumbärlig tillgång i det fortsatta arbetet. Fler partier tog intryck och moderniserade sitt arbete. Men Socialdemokraterna står kvar och stampar i sina gamla slutna strukturer. Det är en pinsamhet, särskilt som S numera titulerar sig ett feministiskt parti.
Alla vet att det är män som drar nytta av det slutna och ”kollegiala” systemet. Ja, men nu säger ju alla att ”nu måste vi ha en kvinna på posten”, kanske ni tänker. Visst. Inte alla men många. Men är det så vi vill ha det? Att kvinnor ska väljas för att ”nu måste vi”. Det blir som en bakvänd kvotering.
Vad jag kulle vilja se är förstås en öppen process där alla som faktiskt vill också vågar stå upp och säga det. Oavsett kön. Först då har vi lika möjligheter. Det Socialdemokraterna skulle behöva nu är en partiledare som vågar tala klarspråk om både problem och möjligheter och som vågar prioritera. Det brinner i farstun och då kan vi inte samlas i sovrummet och diskutera tapetval!
Det är bråttom. Det brinner. Om en partiledare för det största partiet i riksdagen inte förstår detta är vi illa ute. Oavsett vilket kön hen har.
Det är kris och politiken måste ställa om till nödläge. Vi kan inte hålla på och harva med alla frågor samtidigt i samma strukturer som vi gjort i hundra år. Vi måste prioritera klimatarbetet och vi måste göra det på ett så klokt sätt att vi inte förstärker rådande orättvisor, både lokalt och globalt. Den ekonomiska politiken måste struktureras om.
Idén om ständigt ökande BNP byggd på ständigt ökande konsumtion byggd på ständigt ökande exploatering av människor och av jordens resurser har nått vägs ände. Den ekonomiska politiken måste bli ett verktyg för att vi ska uppnå hållbarhetsmålen. Inte tvärtom.
Det är bråttom. Det brinner. Om en partiledare för det största partiet i riksdagen inte förstår detta är vi illa ute. Oavsett vilket kön hen har. Sedan är det bevisligen så att det största engagemanget och den största förändringsbenägenheten när det kommer till omställning faktiskt finns i gruppen kvinnor.
Gudrun Schyman är frilansfeminist, ledamot i Simrishamns kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ, och återkommande krönikör i Fempers nyheter.
