Efter tjugo års ockupation har amerikanska trupper nu lämnat Afghanistan. Såväl den långa närvaron som uttåget kan inte beskrivas annat än en utdragen katastrof. Minst femtiotusen civila och tiotusentals afghanska soldater har dödats. Hundratusentals människor har tvingats på flykt, de flesta till grannländer som Iran, Pakistan och Tadjikistan.

Vi var många som protesterade och demonstrerade när George W Bush efter 11 september-attackerna beslutade att invadera Afghanistan. Vi visste att en militär invasion i ett fattigt land på andra sidan jorden inte skulle göra att de människor som dog i attackerna i USA kom tillbaka, eller skapa en mer fredlig utveckling på vare sig lång eller kort sikt.

Men att skapa ett mer fredligt Afghanistan eller en fredligare global utveckling var väl heller aldrig USA:s främsta syfte. I så fall hade världens mäktigaste land fördelat sina resurser annorlunda.

Hur många av alla dessa miljarder som gick direkt ner i fickorna på privata ’säkerhetsföretag’ eller de stora krigsindustriföretagen får vi antagligen aldrig veta.

Av de hisnande 946 miljarder dollar som USA spenderade i Afghanistan mellan 2001 och 2021 gick 86 procent till militära utgifter. Hur många av alla dessa miljarder som gick direkt ner i fickorna på privata ’säkerhetsföretag’ eller de stora krigsindustriföretagen får vi antagligen aldrig veta.

Vi vet dock att 83 miljarder gick till afghanska säkerhetsstyrkor och 25 miljarder till drogbekämpning. Och vi vet att endast en försvinnande liten del, 21 miljarder, eller mindre än 2 procent, gick till ekonomisk utveckling av landet.

De senaste veckorna har vi sett hemska bilder från flygplatsen i Kabul, där människor desperat försökt fly undan det talibanska styret som alla militära resurser inte lyckats krossa, och där minst 170 personer miste livet i en fruktansvärd terrorattack av en lokal IS-falang. Vi fick också se bilder där triumferande talibaner tar över alla vapen och militär utrustning som USA och dess allierade lämnat bakom sig.
 
Vad är då EU:s respons på denna ohyggliga situation? Det är att sammankalla utrikesministrar, migrationsministrar och försvarsministrar och gemensamt deklarera att Europa till varje pris måste undvika att afghanska flyktingar tar sig till vår världsdel och att vi måste bygga en EU-armé. Det är inget annat än skamligt.

Visst ska stöd gå till Afghanistans grannländer, men även Europa, världens rikaste kontinent, måste erbjuda skydd åt människorna som nu flyr.

Det borde vara självklart att vi först och främst fokuserar på den humanitära situationen. Visst ska stöd gå till Afghanistans grannländer, men även Europa, världens rikaste kontinent, måste erbjuda skydd åt människorna som nu flyr. Det finns redan många lagförslag på bordet, redo att tas i bruk.

Jag själv har under flera års tid arbetat fram ett förslag om ett europeiskt kvotflyktingsystem som EU-parlamentet antagit. Det finns också redan existerande instrument vi kan använda för att se till att så många som möjligt kan få en fristad och starta ett nytt, tryggt liv här i Europa.

Vi i Vänsterpartiet vill till exempel se följande åtgärder:

• Öka mottagandet av afghanska kvotflyktingar från länder i grannländer

• Se till att EU-direktivet om tillfälligt skydd snabbt tas i bruk

• Utfärda humanitära visum till flyktingar från Afghanistan (fullt möjligt inom ramen för Schengen-regelverket)

• Stoppa alla deportationer till Afghanistan och ge amnesti till alla som idag lever i limbo

• Låt de som redan har familj i Europa återförenas

Nu är det upp till den svenska regeringen att visa att den står upp för sin ”feministiska utrikespolitik” och inte bara dansar efter USA:s, EU-arméhökarnas eller Natos pipa. Tiden då vi trodde att det går att bomba till sig fred, frihet eller jämställdhet måste en gång för alla vara över.

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande EU-krönikör i Fempers Nyheter.