Ett sommarprat som verkligen har dröjt sig kvar hos mig är Mathilda Hoflings. En stark berättelse om hur hon groomades som barn och utnyttjades under stora delar av sin uppväxt. Det ger mig kalla kårar när jag tänker på hur utsatta flickor är. När jag tänker på männen bakom handlingarna.

Det kan ibland kännas helt övermäktigt att tänka på hur stora och allvarliga problem vårt samhälle fortfarande har att lösa.

Ilskan är en källa till energi och jävlaranamma, men den räcker inte alltid. För att komma ur övermäktighetskänslan behövs också en stark tro på att förändring är möjlig. För att stärka den kan det hjälpa att titta bakåt.

Vetskapen att vi har tagit oss framåt ger mig kraft och stärker min tro på att vi kan och måste fortsätta kämpa för fler segrar.

Idag har förskolan en självklar plats i samhället och få tänker nog särskilt ofta på vilken frihetsreform den var för kvinnor.

Mycket engagemang kommer ur ett missnöje. Och trots att kvinnorörelsen har gjort enorma framsteg de senaste generationerna har vi mycket kvar att göra. Det gör det lätt att glömma att stanna upp och se alla “omöjliga” segrar som har vunnits.

Fokus hamnar direkt på nästa problem, på att vi ännu inte är framme, och tidigare segrar tas för givna. Många har under hösten sett dokumentären om Birgitta Dahl och påmindes nog om det.

Vid morgonstressiga förskolelämningar finns sällan utrymme att reflektera över att möjligheten till dagverksamhet för barn bara för två generationer sedan var en konfliktfråga i politiken. Idag har förskolan en självklar plats i samhället och få tänker nog särskilt ofta på vilken frihetsreform den var för kvinnor.

Tio års träget arbete gav resultat i lagboken, och nu ger också lagen resultat i statistiken. Det påminner mig om att våga tro på att det “omöjliga” är möjligt.

När mitt parti, Miljöpartiet, nu firar 40 år har jag fått anledning att stanna upp och reflektera.

Mest stolt är jag över den samtyckeslagstiftning som nu är på plats sedan 2018. Tio år tidigare, när alla röster som hördes sa att det är omöjligt, lyssnade inte Miljöpartiet. När alla andra partier var ointresserade tillsatte vi en egen utredning av professor Madeleine Leijonhufvud, som själv länge hade krävt en sådan förändring. Tio års träget arbete gav resultat i lagboken, och nu ger också lagen resultat i statistiken. Det påminner mig om att våga tro på att det “omöjliga” är möjligt.

I de stunder då internet känns som ett svart hål av grooming och barn som utnyttjas, i de stunder då det känns helt omöjligt att få slut på det – då ska vi påminna oss om att vi har lyckats förr. Och samla kraft och ge oss den på att stärka barns skydd.

Många människor med en stark tro på ett bättre samhälle har lyckats med “omöjliga” saker  förr.

Vi måste börja kalla “barnpornografi” för vad det är: dokumenterade sexuella övergrepp mot barn. Vi måste också erkänna de utsatta barnen som brottsoffer. (Idag är barnpornografibrottet placerat under brott mot allmän ordning, vilket gör staten till brottsoffret!)

Den som köper sex av ett barn ska alltid dömas för våldtäkt, även om barnet fyllt 15 år. Gärningsmän ska aldrig kunna hävda att de inte kände till barnets ålder. Det måste alltid vara den vuxnas ansvar att säkerställa ålder på den man har sex med. Vi har mycket att göra.

Många människor med en stark tro på ett bättre samhälle har lyckats med “omöjliga” saker  förr. Och tillsammans kommer vi att göra det igen. Och igen. Och igen.

Annika Hirvonen är gruppledare i riksdagen och jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet, samt återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.